Tecken i tiden

Brunnsvik i södra Dalarna är verkligen klassisk folkbildnings- och folkhemsmark. På folkhögskolan har generationer av svenska författare lagt grunden till sitt författarskap. Här har fackliga ledare fått sin utbildning och otaliga blivande politiker och teknokrater har påbörjat en klassresa just här.
Dessutom var det här Rikard Sandler presenterade planerna på att starta studieförbundet ABF för precis 100 år sedan.

Under några lärorika år var Brunnsvik dessutom min arbetsplats.
Nu tycks det definitivt vara slut. Nya Ludvika Tidning berättar i dag att folkhögskolan sagt upp hyreskontraktet på lokalerna från nyåret. Det som finns kvar av verksamheten kommer att flytta.

Det värsta är att jag inte blir det minsta förvånad.
Det har gått tre år sedan LO lämnade ifrån sig ansvaret för skolan till en ABF avdelning från Stockholm. Skiftet utgjorde kulmen på några stormiga år med ekonomiska bekymmer och sviktande verksamhet, inte minst när det gäller den fackliga utbildningen.

Själva avvecklingen av fackföreningsrörelsens engagemang i folkhögskolan hade LO-ledningen lämnat till sin kanslichef, och till en kollerisk konsult. Planen var att hitta någon som ville driva skolan vidare, utan centrala fackliga kurser. Valet föll alltså på ABF Sollentuna. Den dåvarande ordföranden – tidigare statsrådet Britta Lejon – borgade för de storstilade framtidsplanerna.

Kanske kan man säga att Brunnsviks folkhögskola från början hade tre tillgångar. Husen, personalen och rätten att få statliga bidrag för verksamheten.

Husen – det är en väldig anläggning – hade LO redan köpt loss och större delen av personalen hade sagts upp. Kvar fanns alltså statsbidragen.
Planen från LO var att folkhögskolans nya ledning skulle ta över statsbidragen och hyra lokalerna för ett antal miljoner om året.

Det krävdes inget större skarpsinne för att se svagheten i planen. Om ABF Nordöstra Storstockholm – avdelningen har expanderat – ville skulle det vara enkelt att lämna Dalarna och ta med sig statsbidraget.

En bolagsplundring helt enkelt, med LO som förlorare.

Marknaden för större konferensanläggningar i södra Dalarna är knappast brännhet, och kulturvärdena gör det inte lättare att hitta en verksamhet som passar.

Nu händer precis det och konsulten, som hängt sig kvar, är arg som ett bi.

Själv känner jag mig bara sorgsen.

Inte för att bondfångarna på LO:s kansli mött sin överman när det gäller ruffel och båg. Det är bara rättvist.

Jag känner mig sorgsen för att ännu ett av monumenten över folkrörelsernas samhällsbygge under 1900-talet nu ser ut att rasseras definitivt.

Men egentligen är det väl bara ett tecken i tiden.

Ingvar Persson