Det fina sossehatet
Ur SVT:s serie om Olof Palme. Mer material finns hos SVT här.
Det finns en lång tradition inom svensk borgerlighet att tycka väldigt, väldigt illa om socialdemokrater. Olof Palme, Mona Sahlin, Håkan Juholt och Göran Persson var alla hårt ansatta, både på ett personligt plan och som företrädare för det socialdemokratiska partiet.
Det senaste bidraget är boken Sossesverige – en återblick av författaren Fredrik Segerfeldt (Hydra förlag), tidigare knuten till näringslivets tankesmedja Timbro.
Boken ger, kanske oavsiktligt, en insikt i den världsbild som den svenska högerns yngre ideologer anammat. Den verkliga motståndaren är Landsorganisationen i Sverige, LO. Socialdemokratin har inte bara styrt landet utan även genomsyrat kultur, medier, historieskrivning och samhälle.
Grundanalysen är i stort den samma som genomsyrar Fredrik Reinfeldts Det sovande folket. Socialdemokraterna har sövt folket, hjältarna är modiga nyliberaler som väcker det. Men under den falska verklighetsbild Socialdemokraterna lurat i folk finns en annan, nämligen att kapitalismen är den stora samhällsomdanande kraften. Inte såssarna.
En typisk mening i boken är:
”Det var inte bara när det gällde av makten oönskade svenskars fortplantningsförmåga som Gunnar Myrdal uppvisade förakt för mänskliga rättigheter, utan även när det gäller de människor som tvingades leva under förtrycket i Östeuropa”
Exemplen på arbetarerörelsens maktfullkomlighet sträcker sig från historieskrivningen kring Ådalen 1931, över de kommunistiska diktaturerna ända till Aftonbladets ledarsida. I ledaren ”Fredrik Reinfeldts smutsiga valrörelse” skrev vi att Fredrik Reinfeldt:
”…solar sig i glansen från sina allt mer solkiga internationella kompisar.
Till råga på allt i Erlanders och Palmes eka.”
Detta gör Segerfeldt upprörd. Han skriver: ”Det handlade om den båt som tillhör Harpsund, det vill säga statsministerns officiella sommarresidens”.
Man riktigt känner hur Fredrik Segerfeldt ser rödgardisterna lura i vassen.
Och sådär håller det på. Ingen detalj är för liten för att komma med, ingen referens är för konstig. Och på tal om källor, vid fyra tillfällen anger han egna texter som referens till det han skriver.
Boken Sossesverige – en återblick innehåller dessutom rena falsarier. Som att LO i valrörelsen 2002 lade 516 miljoner på den socialdemokratiska valsegern. Alla som jobbat i en valrörelse på riksnivå vet att en miljon kronor är en jättesumma. De mindre partiernas valbudgetar brukar ligga kring 10-15 miljoner, de större kanske 60-70 miljoner.
De summor som Fredrik Segerfeldt nämner ligger i närheten av vad alla partier tillsammans plus valmyndigheten lägger. Det faller naturligtvis på sin egen orimlighet men ändå har borgerliga debattörer i flera år ägnat sig åt sådant här och Sgerfeldts källa, folkpartisten Carl B Hamilton, har varje år kommit fram till allt högre siffror.
En kuriös detalj är att när Carl B Hamilton utlyste pressträff i valrörelsen 2010 för att presentera sin nya, ännu högre, siffra på vad LO gav S kom inga journalister. Den enda som kom var socialdemokraternas officiella partispion som sedan fick ägna en halvtimma för att komma därifrån eftersom Hamilton ändå ville presentera rapporten.
Sammantaget är boken Sossesverige – en återblick en ren plåga. Författaren saknar både humor och självdistans, allt är lika jätteallvarligt. Boken är dessutom slarvigt skriven och osaklig. Den kommer heller egentligen inte fram till någon slutsats, vilket man möjligen kunde förväntat sig efter 174 sidor.
Segerfeldt avslutar med förhoppningen att boken:
”…kan vara bra att ha med sig i den nutida samhällsdebatten.”
Jag hoppas han får många läsare.
Högerns stora framtidsutmaning ligger självfallet i att gå i stenhård opposition mot Gunnar Myrdal.
Anders Lindberg