Expressen vill bygga ny åsiktskorridor

Ann-Charlotte Marteus på liberala Expressen har fördummat offentligheten, givit politiker moralfeber och bidragit till att tysta samhällsproblem.

Detta berättar hon i en självmärkvärdig ledarkrönika i dag.

Men hon gjorde det inte genom att i sina ledartexter argumentera för ökade klyftor, otrygghet på jobbet, sämre a-kassa och försämrade försäkringar.
Hon gjorde det genom att säga att vi inte ska skylla samhällets problem på invandrare.

”Jag var med och byggde den korridor som har förhindrat en konstruktiv debatt om migration och integration”, skriver hon förment självkritiskt.

Marteus menar att politiker och opinionsbildare i media under åtminstone två årtionden förtigit de problem som per automatik kommer med invandringen. Människor som har försökt ta upp sagda problem – Lars Leijonborg, Jimmie Åkesson, Marteus chef Anna Dahlberg – har kallats rasister eller anklagats för att fiska i grumliga vatten.

Och på Twitter är det, förstås, allra värst. Där får man inte tycka som man vill.

”Åsiktskorridoren” kallar folk ibland det där för.

Vi har hört det förut. Då och då dyker det upp påståenden om att man inte får diskutera vissa frågor offentligt och allt som oftast är det just invandringen som man inte får prata om.
Det är ju inte sant. I fjol publicerades över 20 000 texter svensk i dagspress som innehåll ordet ”invandring”, ”integration”, ”migration” och ”invandrare”.

Men det är ju inte allmänt prat om människor som kommer till landet som efterlyses. Det som efterfrågas – mellan raderna – är ett samtal där dessa människor lite mer ensidigt ska kunna beskrivas som problem utan att man får betala något pris för det.

Och ja, det går inte att prata om invandringen utan att man ifrågasätts. Det gäller förresten alla frågor.
Till del kanske detta kan förklaras med det förhatliga Twitter och andra sociala medier. Genom dem har det offentliga samtalet vidgats, öppnats för människors egna berättelser, ofilterat, på deras egna villkor, om arbetslöshet, sjukdom, sexuella övergrepp och rasism.

Det är inte längre bara sådana som jag och Ann-Charlotte Marteus som bestämmer vad vi ska prata om och hur vi ska prata om det. För människor som tidigare satte dagordningen har det här förstås gjort vardagen lite jobbigare.

Min bild är därför att den smala åsiktskorridor Ann-Charlotte Marteus pratar om faktiskt har vidgats: fler människor tycker offentligt om fler saker. Fler människor säger emot en. Fler människor håller med en. Nya frågor kommer upp på bordet.

Samtalet förändras och politiken kommer att följa efter.

Samtidigt ska vi inte glömma att ”åsiktskorridoren” ska läsas på samma sätt som PK, politiskt korrekt. Det är en bekväm term man kan slänga mot människor som tycker att jämlikhet, antirasism, jämställdhet och tolerans är bra värden.

Men vad som faktiskt är politiskt korrekt i ett samhälle förändras förstås också över tid.

När Ann Charlotte Marteus nu överger sin åsiktskorridor innebär det också att hon också öppnar dörren till en annan.

Vilka människor är det man kommer varna för och skälla ut där? Vilka argument är det man kommer slå ner på och attackera där?