Arkiv för tagg Invandring - Sida 1 av 1

Det går att vara emot välfärd och invandring

Vi måste välja.
Det har varit melodin som delar av svensk offentlighet har nynnat när de förklarat varför man inte fullt ut kan försvara asylrätten längre. Vi måste välja, och valet står mellan välfärd eller flyktinginvandring.

Personligen kan jag tycka att det är lustigt att partier som aldrig egentligen brytt sig om välfärden (140 miljarder i sänkta skatter sedan 2007) blir väldigt engagerade i att socialtjänst och vården har nog med resurser.

Just nu pågår en branschintern diskussion om hur svensk journalistikkår klarat av att skildra alla aspekter av att över 160 000 människor sökte asyl i Sverige i fjol. På en debatt på Publicistikklubben i måndags var Sveriges Radios Jörgen Huitfeldt kritisk:

– Vi har varit usla på att skildra migrationen så som det är, nämligen att det är en målkonflikt mellan att satsa mer på skolan eller äldrevården eller att vara Europas mest generösa land för migration.

Där var det igen. Målkonflikten, vi måste välja. Men ser konflikten verkligen ut så där?

Vi vet, som sagt, att skatterna sänkts med 140 miljarder. Vi vet också att gränserna nu täpps till, att det ska bli svårare att ta sig till Sverige för att söka asyl. Men några djärva reformer på välfärdsområdet, något som tillnärmelsevis liknar en återställare av Reinfeldts skattesänkarprogram kommer vi inte få se. De massiva investeringar i bostäder, utbildning, infrastruktur, arbetsmarknadspolitik och sjukvård som  alla vet behövs – som alla i sin vardag ser behövs! – kommer inte.

Dessutom ser vi hur länder som inte är det minsta intresserade av att ”vara Europas mest generösa land för migration” stramar åt, skär ned och avlövar välfärden.

Som Storbritannien. Som Schweiz. Som Ungern. Som Slovenien.

Här har man valt att vara sämst på välfärd och migration, utan att överhuvudtaget bry sig om den svenska föreställningen om målkonflikt.

Expressen vill bygga ny åsiktskorridor

Ann-Charlotte Marteus på liberala Expressen har fördummat offentligheten, givit politiker moralfeber och bidragit till att tysta samhällsproblem.

Detta berättar hon i en självmärkvärdig ledarkrönika i dag.

Men hon gjorde det inte genom att i sina ledartexter argumentera för ökade klyftor, otrygghet på jobbet, sämre a-kassa och försämrade försäkringar.
Hon gjorde det genom att säga att vi inte ska skylla samhällets problem på invandrare.

”Jag var med och byggde den korridor som har förhindrat en konstruktiv debatt om migration och integration”, skriver hon förment självkritiskt.

Marteus menar att politiker och opinionsbildare i media under åtminstone två årtionden förtigit de problem som per automatik kommer med invandringen. Människor som har försökt ta upp sagda problem – Lars Leijonborg, Jimmie Åkesson, Marteus chef Anna Dahlberg – har kallats rasister eller anklagats för att fiska i grumliga vatten.

Och på Twitter är det, förstås, allra värst. Där får man inte tycka som man vill.

”Åsiktskorridoren” kallar folk ibland det där för.

Vi har hört det förut. Då och då dyker det upp påståenden om att man inte får diskutera vissa frågor offentligt och allt som oftast är det just invandringen som man inte får prata om.
Det är ju inte sant. I fjol publicerades över 20 000 texter svensk i dagspress som innehåll ordet ”invandring”, ”integration”, ”migration” och ”invandrare”.

Men det är ju inte allmänt prat om människor som kommer till landet som efterlyses. Det som efterfrågas – mellan raderna – är ett samtal där dessa människor lite mer ensidigt ska kunna beskrivas som problem utan att man får betala något pris för det.

Och ja, det går inte att prata om invandringen utan att man ifrågasätts. Det gäller förresten alla frågor.
Till del kanske detta kan förklaras med det förhatliga Twitter och andra sociala medier. Genom dem har det offentliga samtalet vidgats, öppnats för människors egna berättelser, ofilterat, på deras egna villkor, om arbetslöshet, sjukdom, sexuella övergrepp och rasism.

Det är inte längre bara sådana som jag och Ann-Charlotte Marteus som bestämmer vad vi ska prata om och hur vi ska prata om det. För människor som tidigare satte dagordningen har det här förstås gjort vardagen lite jobbigare.

Min bild är därför att den smala åsiktskorridor Ann-Charlotte Marteus pratar om faktiskt har vidgats: fler människor tycker offentligt om fler saker. Fler människor säger emot en. Fler människor håller med en. Nya frågor kommer upp på bordet.

Samtalet förändras och politiken kommer att följa efter.

Samtidigt ska vi inte glömma att ”åsiktskorridoren” ska läsas på samma sätt som PK, politiskt korrekt. Det är en bekväm term man kan slänga mot människor som tycker att jämlikhet, antirasism, jämställdhet och tolerans är bra värden.

Men vad som faktiskt är politiskt korrekt i ett samhälle förändras förstås också över tid.

När Ann Charlotte Marteus nu överger sin åsiktskorridor innebär det också att hon också öppnar dörren till en annan.

Vilka människor är det man kommer varna för och skälla ut där? Vilka argument är det man kommer slå ner på och attackera där?

Från läktaren ropar de ”domarjävel”

Inte så muntert på läktaren

I veckan var jag med i P1 morgon och diskuterade bland annat “samtalsklimatet” och “åsiktskorridoren” med Sanna Rayman från SvD.

Senast DN:s ledarsida idag tar upp samma sak på temat att man inte “får” prata om invandring.

För mig sönderfaller diskussionen om samtalsklimatet i två helt olika delar. Den ena handlar om det näthat som SD-sidor som Avpixlat och andra sprider. Det är avskyvärt och det är bra om alla tar avstånd.

Men den andra gäller den vanliga politiska diskussionen. Det har blivit något av en borgerlig snackis att “samtalsklimatet” är sämre i dag. “Åsiktskorridoren” är för smal. Lustigt nog sammanfaller detta med att borgerligheten börjat förlora både i debatten och i opinionen.

Jag tror inte att det är en slump.

Och stämmer det verkligen?

För två år sedan var Håkan Juholt S-ledare. Jag vill minnas att tonläget mot honom var ganska hårt. Det skämtades friskt om hans utseende. En av de mest hyllade borgerliga texterna jämförde honom med Marve Fleksnes. Det fullkomligt dröp av klassförakt.

Jag hörde inga borgerliga debattörer som klagade på “samtalsklimatet” då.

Eller under valrörelsen 2010 när Mona Sahlin fick löpa gatlopp på redaktionell plats. Bland annat i Expressen, en av de tidningar som nu klagar på “samtalsklimatet”.

Enligt Aron Etzler, skarp penna och partisekreterare i Vänsterpartiet, är detta ingen slump. I sin bok Reinfeldteffekten går han igenom hur Moderaterna och deras vänner skickligt och systematiskt besegrade S 2006 och 2010 genom att just krossa personerna.

Det “samtalsklimat” som lät dem göra det är nu borta. Även Moderaterna får kritiska frågor. Stefan Löfven är svår att skrämmas med. Och dag och natt plockar vanliga människor på Twitter sönder den spelplan och politiska karta borgerligheten vill spika fast.

Jag tycker borgerligheten just nu påminner om klacken till ett fotbollslag som håller på att förlora. Nyss satt de på läktaren och skrek goda råd, allt mer irriterade över att ingen på planen lyssnade. Sedan några veckor har de övergått till att ropa “domarjävel” istället.

Nästa steg är nog att de säger att matchen är tråkig och att de egentligen vill gå hem. Svensk politik är “ointressant”, kommer det att heta.

Men egentligen handlar det om sorgen efter en problemformuleringsmakt som gått förlorad.

Samma sak är det med “åsiktskorridoren”. Det är alltid så att vissa frågor diskuteras och andra inte gör det. Nu sägs det från flera håll att exempelvis invandringspolitik eller abort inte “får” diskuteras.

Detta är i sak inte sant, invandring och integration är frågor som kommer upp hela tiden. Rätten till abort är under attack från både konservativa och främlingsfientliga grupper.

Men det går idag inte att angripa exempelvis invandring och aborträtt utan att någon säger emot. Och detta är något bra.

Delvis är det en konsekvens av sociala medier. De stora mediernas tongivande personer är ofta vita, ofta medelålders, ofta med höga inkomster, ofta män och så vidare.

Sociala medier har öppnat det offentliga samtalet för människors egna berättelser, ofilterat, på deras egna villkor, om arbetslöshet, sjukdom, sexuella övergrepp och rasism. Resultatet blir ett annat samtal än tidigare, en ny “åsiktskorridor”.

Det är en förändring som gjort det jobbigare för de som tidigare satte dagordningen.

Jag tror egentligen “åsiktskorridoren” vidgats betydligt det senaste året, fler människor tycker offentligt om fler saker. Det har gynnat vänstern och de unga på bekostnad av etablerade strukturer.

Det har också ändrat politiken. Tidigare var det exempelvis omöjligt att ens diskutera skattehöjningar eller vinstuttag ur välfärden. Vänsterpartiet blev kallade kommunister och jämförda med Nordkorea när de ens andades om det. Nu står dessa frågor i centrum.

Frågor om antirasism och feminism tar allt större plats och i förlängningen tror jag vi kommer att se även klass, miljö och exempelvis djurrätt leta sig upp på den politiska dagordningen.

Samtalet förändras, och politiken kommer att följa efter. Som alltid.

Och någonstans uppe på läktaren sitter en handfull förgrymmade personer och ropar att allt är domarens fel.

Sida 1 av 1
Senaste inläggen