Jag hade önskat att Maud vore ironisk
Den som har gott minne kan utan besvär påminna sig en tid när Maud Olofsson varje vecka kallade till presskonferens för att berätta att hon inte hade kompetens att driva någon bilfabrik.
Med gruvor är det tydligen tvärtom. Där anser sig Maud Olofsson besitta alldeles omistliga kvalitéer.
Jag önskar faktiskt på riktigt att jag kunde tro att Maud Olofsson var ironisk när hon i helgen beklagade sig över att få lämna statliga LKAB:s styrelse, och anklagade regeringen för att “politisera” utnämningspolitiken. Till och med Olofsson måste väl förstå att just det argumentet har två sidor. Det var trots allt hennes allianskollegor som gav Olofsson uppdraget, som plåster på såren och stöd för hushållskassan.
En styrelseledamot i LKAB får 250 000 i arvode.
En politisk utnämning?
Ja, det törs man nog säga.
Självdistans är nog inte Olofssons utmärkande drag men antingen hon inser det eller inte så kommer hon att gå till historien som Sveriges förmodligen genom tiderna uslaste näringsminister. Och det är framför allt två saker som satt avtryck.
Passiviteten under vintern 2008-2009. Medan andra regeringar i Europa och Nordamerika kämpade för att begränsa den enorma kapitalförstöringen i finanskraschens spår pratade Olofsson på om regeringens superpaket och företagens ansvar.
Olofsson kommer också att bli ihågkommen för Nuon-affären. Den har hittills kostat varenda svensk minst 5 000 kronor, och räkneverket tickar vidare. Köpet är utan tvekan ett av de sämsta som någonsin gjorts av ett svenskt företag.
Förmodligen är det orättvist, men i dag framstår det som Maud Olofsson ensam bär det politiska ansvaret för jätteförlusterna. Och det är hennes eget fel.
Som före detta minister valde Olofsson nämligen att inte svara på några av riksdagens frågor i Konstitutionsutskottet. Därmed kunde Peter Norman och Fredrik Reinfeldt oemotsagda få lägga fram en moderat version av vad som hänt och indirekt lägga skulden på den tidigare näringsministern.
Kanske räddade Maud Olofsson med sitt arroganta uppträdande statsministern undan en pinsamhet, men någon hjälp att nå sanningen fick riksdagen inte. De sortens ståndaktighet kan passa i skumma MC-gäng, men inte i demokratiska processer.
Det är faktiskt därför hon inte kan vara allmänhetens representant i vårt stora gruvbolag.
På en punkt hade Maud Olofsson faktiskt alldeles rätt. LKAB förtjänar den bästa möjliga styrelsen. Då kan inte platserna behandlas som en pensionsförmån till avsuttna politiker.