Långt till enighet om vargarna

Miljö- och landsbygdsministrarna Romson och Bucht har bestämt sig för att utreda vargfrågan på nytt. I vart fall miljöministern hoppas att “vetenskapen” ska slå fast det rätta antalet vargar. Helst borde riksdagen inte alls ha med saken att göra.

Det är lockande att göra sig lustig över Åsa Romsons trosvisshet. Om det finns en bransch där enighet är ännu mer sällsynt än i politiken så är det nog just vetenskapen, och om jag skulle peka på ett lärosäte där konflikterna verkar vara särskilt oförsonliga ligger SLU bra till.

Inte ens specialister som nästan bara studerar varg är eniga. Och då återstår ändå att ta hänsyn till ekonomiska och sociala effekter på människor.

Romson får ursäkta, men politiken lär inte komma undan sitt ansvar för rovdjursstammarna i allmänhet och vargarna i synnerhet.

Dessutom är det roligt att hon inte kan låta bli att säga glesbygd i stället för det i sammanhanget mer politiskt korrekta landsbygd. Jag känner personer som utan att blinka kommer att tolka in ett ointresse för människors villkor utanför städerna redan i ordvalet.

Ibland är det politiska språket ett besvärligt verktyg.

Nå, dagens besked innebär i alla fall att regeringen gör ett försök att få lantbruks- naturvårds och jägarintressen att prata med varandra igen. Och att den juridiska processen ska ordnas så att besluten om jakt ska vara klara och färdigprocessade när det är dags för jakt.

Det återstår att se hur det blir med enigheten och det politiska förnuftet, men alla försök att komma ur dagens parodi på politik, juridik och naturvård är faktiskt välkomna.

Och att miljöministern och landsbygdsministern lyckas skriva en gemensam artikel och uppträda på samma pressträff ju ett steg på vägen, om än litet.