En sak Löfven måste lära sig

Stefan Löfven visste att de 31 direktörerna skulle skriva sin diktatursvassande text om Saudiavtalet. Enligt Svenska Dagbladet uppmuntrade han till och med tossigheterna och hoppades att texten skulle “vända frågan”.
Just det där sista ska man kanske inte ta alldeles bokstavligt. Påståendet att statsministern skulle ha hejat på direktörerna skulle mycket väl kunna komma från en spinndoktor som gjort sitt livs sämsta bedömning.
Ett klassiskt försök att rädda sitt skinn, och sin obefogat höga lön, med andra ord.
Däremot är det uppenbarligen sant att Löfven informerades, och kanske också att han hoppades att direktörerna skulle övertyga opinionen.
Det är illa nog, men jag måste erkänna att jag inte är alldeles förvånad.
Jag har följt Stefan Löfven i tio år, och industriarbetarnas fackliga organisationer längre än så. Jag vet att det i de där kretsarna dröjer sig kvar en lite märkvärdig respekt för de direktörer som brukar beskrivas som “tungviktare”.
Toppdirektörer som de kallades efter debattartikeln för en månad sedan.
Som om orden från en Wallenberg, Stenbäck eller Volvodirektör skulle ha exakt samma tyngd i dag som i folkhemmets storhetstid.
Så är det förstås inte, även om direktörerna själva gärna uppträder som om deras ord självklart borde åtlydas och deras later inte ifrågasättas. Det har vi inte minst fått lära oss i turerna kring SCA-topparnas jaktresor och flygexcesser.
Tillverkningsindustrin är viktig för Sverige, och så sent som i dag kunde Industrins ekonomiska råd visa att myten om att den skulle vara “basically gone” är just en myt. Men det betyder inte att dagens direktörer med sina intressen i vårdkoncerner och riskkapitalism har samma auktoritet som deras företrädare.
I alla fall inte hos den röstande allmänheten. Och i politiken är det den som bestämmer.
Det kan vara en sak Stefan Löfven måste fundera på.