Palestinierna har snart flytt i 70 år

Yarmouk, åtta kilometer från Damaskus centrum. Förr en stadsdel med upp emot 150 000 invånare. Skolor, sjukhus och moskéer.
Yarmouk är det största palestinska flyktinglägret i Syrien, och i åratal har människorna gång på gång drabbats av inbördeskrigets våld. Sedan en dryg vecka är 18 000 civila fångade i lägret, utlämnade till terrororganisationen IS. Över 3 000 är barn. Vattnet är borta, liksom elen och matsändningarna når inte fram.
FN-organet UNWRA uppmanar desperat soldaterna att följa internationella lagar och visa återhållsamhet mot civila. Stridernas intensitet har avtagit, men de har inte upphört. Vittnen berättar om avrättningar på gatorna.

För drygt 40 år sedan konstaterade Olof Palme att historiens katastrofer och illdåd ofta är förknippade med namnet på en plats. Ibland hänger de där platserna samman, som berättelsen om något större än ett enskilt övergrepp. Precis så är det med Yarmouk.
Deir Yassin, Karameh, Sabra, Shatila, Gaza och nu Yarmouk. Tillsammans berättar en historia om den israelisk-palestinska konflikten som diplomater, politiker och fredsförhandlare gör allt för att glömma. Den om de palestinska flyktingarna.
En massiv majoritet av Yarmouks invånare har förstås aldrig varit i Palestina. De som gömmer sig undan striderna är barn, barnbarn och barnbarns barn till de palestinier som flydde 1948 och 1967. Ändå är de alltså flyktingar, och de är verkligen inte ensamma.
FN-organet UNWRA har i dag drygt 525 000 palestinska flyktingar registrerade bara i Syrien. I Libanon finns ytterligare 450 000 och i Jordanien nästan 2,1 miljoner. Dessutom är 2 miljoner palestinier registrerade som flyktingar på Gaza och på Västbanken.
Tillsammans 5 miljoner människor som fortfarande lever i ett slags skuggvärld efter en flyktingkatastrof som pågått en hel mansålder.
Inbördeskriget i Syrien innebär ett gränslöst lidande för alla, men det är knappast någon tillfällighet att våldet nu drabbar Yarmouk. Flyktingar är utsatta, och den utsattheten blir inte mindre av att flykten pågått i årtionden.
Efter snart 70 år har förstås Jordanien, Syrien och Libanon ett ansvar.
Men huvudansvaret för att lösa flyktingarnas situation vilar på Israel och på den palestinska myndigheten. En fred i Mellanöstern förutsätter inte bara två stater, utan också en varaktig lösning för flyktingarna. Men just det har fredsförhandlarna sällan velat tala om, inte ens i tider av avspänning.
I dag, när Israels politiska språk snarare handlar om betong, konfiskering och vägspärrar finns flyktingarna knappast ens på dagordningen.
Därför är Yarmouk knappast den sista platsen som kommer att förknippas med de palestinska flyktingarnas lidande.
Men det hjälper inte invånarna som nu hukar undan striderna eller har tvingats fly ännu en gång.