Bidragsberoende företag

Vad är det egentligen åtta år med Anders Borg har gjort med svenskt företagande? Har vi fått en skara fågelungar som reflexmässigt gapar efter statliga subventioner?
De riktigt stora bidragen till enskilda arbetsgivare och särskilda branscher har ju Anders Borg hittat på. Breda stöd till alla hamburgerrestauranger, alla läxhjälpsföretag och hela den växande hemstädsbranschen.
Så gör man av med miljarder.

Arbetsgivarna har tackat och tagit emot. Och när nu regeringen – mycket försiktigt – försöker bromsa miljardrullningen för att i stället använda pengarna till riktade insatser mot arbetslösheten blir det ett herrans liv.

I dag oroar sig till exempel lobbyorganisationen Företagarnas chefsekonom Daniel Wiberg för att regeringens jobbsatsning inte ska ”sippra ner” till företagen. ROT- och RUT-avdragen minskas ju, och dessutom ska ju skatten på bensin höjas.

Enligt Wiberg skapas jobben när ”företagen har råd att anställa”. Det är, om man tänker efter, en lite märklig syn på företagande. Sanningen är väl snarare företag anställer personal när det leder till bättre affärer, ökad omsättning och större vinster.

Statliga subventioner till branscher och företag utan några egentliga krav borde med normal ekonomisk logik mest leda till högre vinster.

Att Stefan Löfven och Magdalena Andersson skulle få frågor om jobben efter dagens presskonferens var
knappast någon överraskning. Inte att en del av frågorna skulle handla om statliga stöd och subventioner heller.

Bidrag är ju – till skillnad från avdrag – ett ifrågasatt verktyg i sysselsättningspolitiken. Särskilt om de i stället för fler hamburgerjobb leder till mer resurser i vården eller omsorgen om de äldre.

Däremot var det lite otippat att Magdalena Andersson skulle finna sig och förklara att hon dessvärre inte hade siffror där till exempel Rot- och Rutavdragen räknats bort.

Det är trots allt där – bland de företag som ska sätta lite guldkant på medelklassens liv – som vi har det verkliga bidragsberoendet.