Ska vi blunda för att Turkiets president vill bli som Putin?

I dag ifrågasätter jag klokskapen i ömsesidiga försvarsgarantier med Turkiet.

Svaren på twitter mm är de förutsägbara. Att Sverige minsann visst kan bedriva en aktiv utrikespolitik och kritisera Turkiet som medlemmar i samma försvarsallians som dem.

Men fakta talar ett annat språk. Nato har inte alls motsatt sig Turkiets anfallskrig mot kurderna. Natoländer har inte alls protesterat i någon högre utsträckning.

När Margot Wallström tog emot Selahattin Demirtaş från pro-kurdiska HDP och hade pressträff på Rosenbad var det en kraftfull signal om att Sverige ser HDP som en viktig faktor för fred och samförstånd.

Turkiets oberäknelige president Recep Tayyip Erdoğan ser däremot HDP som förrädare och det är inte omöjligt att de grips om de inte kommer in i parlamentet.

Situationen i Turkiet just nu är alltså ett test för de gemensamma värderingar Nato säger sig ha.

För några dagar sedan hade Nato pressträff i frågan med bland andra General Hulusi Akar, chef för turkiska generalstaben.

As you know from the very beginning we are very close, coordination, cooperation with NATO and the NATO authorities and the, as they did so far, you know they always emphasizing the support while we were fighting against the terrorist activities and the border security.

Man kan tro att det är IS han pratar om, men faktum är att huvuddelen av den militära aktiviteten sker mot kurderna.

Vilka värderingar står då Nato för?

Enligt preambeln till Nato-stadgan är det:

… principles of democracy, individual liberty and the rule of law

Hur stämmer det med Turkiets agerande mot kurderna, angreppen på pressfrihet och yttrandefrihet, avvecklingen av demokratiska kontroller på presidentmakten och landets allt mer Putinistiska styre?

Svar: sådär.

Anders Lindberg