Replik på Daniel Suhonens artikel

Tack Daniel för att du sände mig din artikel.

Jag svarade bums att jag skulle läsa den, men skrev att din rubrik verkade lite defaitistisk. Jag sa också att vi som är emot Natomedlemskap  talar om den militära alliansfriheten och att vi är med i den icke-militär alliansen EU som gör mycket mera för Ukraina än det lamslagna Nato ( pga terrorbalansen).

Nu har jag läst din artikel och ser att du sätter upp fyra villkor för ett medlemskap, ett av dem är att Norden skall vara en kärnvapenfri zon. Redan där får du problem.

När Finlands president Kekkonen och Olof Palme 1975 lanserade tanken på en nordisk zon väckte det oro i Natolägret och fördömdes av Carl Bildt och moderaterna.

Socialdemokraterna höll dock fast vid den och 2010 motionerade till och med Annie Lööf för dess införande. I och med regeringsskiftet 1976 stoppades dock zontanken av de borgerliga, men SAP stod på sig och partikongressen 2017 framhöll zonen igen.

Idag är den större del av klotet kärnvapenfritt genom olika regionala zoner.

Men ditt problem blir att kärnvapenalliansen Nato är inte bara emot zonen utan emot alla initiativ som på allvar ifrågasätter dessa terrorbalansens domedagsvapen. Vi vet hur det gick i FN med konventionen om kärnvapenförbud. Sverige genom Margot Wallström röstade för. Då protesterade både Nato och Pentagon, och så stannade processen upp.

Men konventionen fick tillräcklig majoritet, den är nu internationell lag och kan användas i kampen på en allsidig nedmontering av alla kärnvapen. Irland och Österrike röstade för och har inte för avsikt att ge upp den militära alliansfriheten.

Detta är kärnvapenålderns grymma budskap: den rådande terrorbalansen hotar allt mänskligt liv och gagnar samvetslösa despoter som Putin.

Synd, Daniel, att vi inte som planerat fick tillsammans genomföra planerna på en oberoende Natoutredning. Du ville fokusera på Katalys och det kunde jag förstå. Men vi som arbetade i över ett år med utredningen lärde oss mycket om Nato. Den genomfördes av landets främsta forskare och diplomater, bland andra Hans Blix, Rolf Ekéus och Lars Ingelstam, och kom till slutsatsen att medlemskap inte skulle gagna vår säkerhet. Det blev en bok på Nobelpristagarförlaget Celanders:  Sverige, Nato och säkerheten, som nu finns i en andra upplaga.

På baksidan skriver Ingvar Carlsson: ”Särskilt viktig är den analytiska och kritiska granskningen av Sveriges framtida förhållande till militäralliansen NATO. Utredningen kommer till slutsatsen att ett svenskt medlemskap skulle öka de politiska och militära spänningarna i norra Europa och därmed allvarligt försämra Sveriges framtida säkerhetspolitiska läge”.

Det är samma resonemang som Stefan Löfven förde fram i början av april i år och som bemöttes på SvD:s ledare sida med orden Stefan Löfven låter som en röst från Kreml.

Jag skulle kunna lägga till att det skulle också försvåra våra möjligheter att bistå demokrati – och frihetskämpar både i Ryssland och världen. När Nato inte kunde/ville ingripa i Ungern 1956 och Tjeckoslovakien 1968 och i Polen på 1980-talet, kunde vi agera. Vaclav Havel och hans Charta 77 liksom Solidaritet fick stark materiellt stöd av svensk arbetarrörelse.

Till slut Daniel, vad tycker du om partiledningens brådska med denna existentiella fråga?

Och har du läst det underlag för dialog som skickats ut? Utredningen om Nato nämns inte. Där finns inte ett ord om kärnvapen och den historia vi har i frågan allt sedan Östen Undéns plan i FN 1961 till Alva Myrdal Nobelpris 1982 och Palmekommissionens lyckade påverkan på Reagan och Gorbatjov som ledde till det första nedrustningsavtalet om kärnvapen. Ej heller om att Nato har mer eller mindre förbjudit oss att följa Österrikes och Irlands exempel .

Och inte heller om att vi faktiskt har varit med i Nato i nästan 20 år, dvs övergivet FN:s blå baskrar och i stället stridit under Nato- flagg i det Pentagonledda kriget i Afghanistan. Vad säger dess fasanfulla slut om Nato? Här behövs det en ordentlig granskning innan vi fattar beslut i vår folkliga fredsrörelse som vi menar att Socialdemokratin är.

Pierre Schori

Tidigare statsråd, FN-ambassadör och chef för FN:s fredsbevarande styrka i Elfenbenskusten

Daniel Suhonen svarar:

Kära Pierre!

Tack för ditt brev. Det är inte förvånande att du i denna fråga – för ovanlighets skull inte kommer till samma slutsats som jag gör. I grunden håller jag ju med dig, kärnvapen borde avvecklas. Helst skulle jag se att Sverige kunde välja militär alliansfrihet, med ett starkt eget försvar. Tyvärr är det avvecklat till stora delar, inte minst civilförsvaret.

För mig är det händelserna, det vill säga Rysslands vidriga angrepp på Ukraina den 24 februari 2022 som ändrar allt. Därmed måste vi bygga försvarsförmåga och få säkerhetsgarantier. EU-vägen tror jag inte är realistisk. Och realism är vad vi behöver här.

Som du nämner har vi i praktiken varit på väg in i NATO under lång tid.

Vi samarbetar på djupet med NATO och alla våra försvarsgarantier och samarbeten går åt ett håll, till USA. NATO-kritikernas favoritargument om ett USA lett av Trump gäller ju ännu mer för dagens svenska USA-baserade bilaterala avtal och de försvarsgarantier vi har. Joe Bidens löfte att Ryssland inte kan ta en tum av svenskt territorium, faller även de med Trump som president.

Vi är djupt inne i NATO, det enda vi inte har är medlemskortet och solidaritetsklausulen.

Den utvecklingen har jag som du vet varit kritisk till, men nu är det som det är. Därför har jag omprövat min syn och landat i att vi nog måste gå med i Nato. För att vi behöver. Av nöd som jag skriver i min krönika och citerar biskop Brask.

Att du har en annan syn respekterar jag.

Skillnaden mellan oss i denna fråga är att jag drar slutsatsen att Rysslands nya nivå av aggression ändrar spelreglerna helt för fred i Europa. Då måste också analysen uppdateras.

Daniel Suhonen

I går skrev jag att utvecklingen i Turkiet är ett argument mot att Sverige skulle gå med i Nato och utbyta ömsesidiga försvarsgarantier med landet.

Här på bloggen beskrev jag också hur Nato i praktiken backat upp Turkiet i vad som inte går att beskriva som något annat än ett anfallskrig mot kurderna.

Jag ifrågasätter starkt att Sverige skulle kunna vara en självständig röst och kritisera Turkiet på det sätt vi behöver göra om vi samtidigt går in en militärallians med Turkiet.

Jag ifrågasätter även om Turkiet i dag överhuvudtaget lever upp till de värderingar om demokrati, frihet och rättsstat som Nato säger sig vila på. Utvecklingen sker snabbt i allt mer auktoritär riktning.

Att Natos förespråkare inte inser att detta är ett allvarligt problem oroar mig, då väljer man bort en viktig del av verkligheten i sin analys.

Jag har fått svar av den kloke försvarsbloggaren Wiseman som, sammanfattningsvis, inte håller med mig alls.

Här tänkte jag lite kort redogöra för varför han för en gångs skull har fel.

Det han svarar på är vad han kallar det ”implicita budskapet” i min text som han tolkar är att Sverige kan dras in i ett krig mot vår vilja.

Detta oroar mig dock mindre än de politiska konsekvenserna av ett medlemskap.

Däremot kan detta självfallet inte helt avfärdas. Turkiet gränsar till Syrien, Irak och Iran, i en region som präglas av kaos och stora politiska växlingar. Att Turkiet i en framtid skulle kräva hjälp av Nato i någon form är självfallet inte uteslutet, men som sagt är detta inte min främsta oro.

Den andra viktiga invändningen Wiseman kommer med är att min oro att ett Natomedlemskap skulle tysta Sveriges röst i utrikespolitiska frågor är felaktig. Som belägg går han igenom Natos beslutsprocess.

Men det är inte formella beslut av Nato om vad Sverige ska tycka i olika frågor jag oroar mig för. Medlemmarna i alliansen är självständiga stater.

Men Nato är inte bara en försvarsallians, det är även en politisk gemenskap men ett starkt inre tryck på att medlemmarna inte ska ställa till det för varandra.

I en så viktig fråga som Turkiets angrepp på kurderna tror jag toleransen för offentlig kritik från andra medlemsstater är mycket liten.

Tystnaden från Natoländerna i dag om Turkiets övergrepp är tyvärr öronbedövande och i takt med att läget för de mänskliga rättigheterna, demokratin och rättsstaten försämrats har detta blivit ett större och större problem.

Turkiets sak är inte din heller, Wiseman. Tvärtom är utvecklingen i landet en stor huvudvärk för hela Nato.

Nu är Turkietfrågan inte mitt främsta argument mot Nato men den problematiska utvecklingen i landet går inte att bortse ifrån. Mitt främsta argument är att jag tror Sverige bättre bidrar till fred och säkerhet, både i närområdet och internationellt, genom samma politik som vi bedrivit framgångsrikt i drygt 200 år. Nämligen den militära alliansfriheten.

Därmed inte sagt att jag är mot samarbete med andra, tvärtom anser jag att säkerhet bäst byggs gemensamt. Men för mig krävs mycket goda argument för att vi ska byta säkerhetspolitisk linje och kasta oss ut i det okända.

Anders Lindberg

I dag ifrågasätter jag klokskapen i ömsesidiga försvarsgarantier med Turkiet.

Svaren på twitter mm är de förutsägbara. Att Sverige minsann visst kan bedriva en aktiv utrikespolitik och kritisera Turkiet som medlemmar i samma försvarsallians som dem.

Men fakta talar ett annat språk. Nato har inte alls motsatt sig Turkiets anfallskrig mot kurderna. Natoländer har inte alls protesterat i någon högre utsträckning.

När Margot Wallström tog emot Selahattin Demirtaş från pro-kurdiska HDP och hade pressträff på Rosenbad var det en kraftfull signal om att Sverige ser HDP som en viktig faktor för fred och samförstånd.

Turkiets oberäknelige president Recep Tayyip Erdoğan ser däremot HDP som förrädare och det är inte omöjligt att de grips om de inte kommer in i parlamentet.

Situationen i Turkiet just nu är alltså ett test för de gemensamma värderingar Nato säger sig ha.

För några dagar sedan hade Nato pressträff i frågan med bland andra General Hulusi Akar, chef för turkiska generalstaben.

As you know from the very beginning we are very close, coordination, cooperation with NATO and the NATO authorities and the, as they did so far, you know they always emphasizing the support while we were fighting against the terrorist activities and the border security.

Man kan tro att det är IS han pratar om, men faktum är att huvuddelen av den militära aktiviteten sker mot kurderna.

Vilka värderingar står då Nato för?

Enligt preambeln till Nato-stadgan är det:

… principles of democracy, individual liberty and the rule of law

Hur stämmer det med Turkiets agerande mot kurderna, angreppen på pressfrihet och yttrandefrihet, avvecklingen av demokratiska kontroller på presidentmakten och landets allt mer Putinistiska styre?

Svar: sådär.

Anders Lindberg

I dag har Göran Hägglund återigen försökt profilera sig som mer Nato-vänlig än Moderaterna.

Fortfarande finns inga skarpa förslag från Kristdemokraterna utan det handlar mer om symboler. I sak kräver Hägglund en Nato-utredning, en gammal ide från Centerpartiet som Hägglund lånat.

Under retoriken och anklagelserna mot S och M för att mörka i frågan finns – ingenting.

Kristdemokraterna har i åtta år böjt sig för Anders Borgs finansdepartementet och sänkt Sveriges försvarsförmåga ner till nuvarande nivå.

Att Göran Hägglund nu vill prata om Nato istället är förståeligt. Det är roligare än att erkänna hur fel nedskärningarna och reformerna slagit.

Det Hägglund borde ta strid mot är snarare att Moderaterna så sent som i maj tyckte det var viktigare att spela partipolitik än göra upp över blockgränsen.

Men det är enklare att prata i luddiga termer om Nato än ta ansvar för Sveriges försvar.