Ett avtalsbrott borde kallas ett avtalsbrott

Här drar man sig tillbaka till skogen en ynka vecka och vad händer?

Jo innan man kommit ut från redaktionen bryter hela helvetet lös i det politiska Sverige. Att kristdemokraterna i en kombination av naivitet, opinionspanik och bristande ledarskap skulle rösta nej till decemberöverenskommelsen borde jag kanske ha insett. Men knappast att också de andra oppositionspolitikerna bums skulle drabbas av kalla fötter.

På en eftermiddag offrade Anna Kinberg Batra hela sin strategi för att bli statsminister 2018. Det trodde jag faktiskt inte.

Än märkligare är det hur saken har skildrats. Språkregeln inom politisk journalistik tycks vara att decemberöverenskommelsen fallit. Vad fan betyder det?

Överrenskommelsen från förra julen var ett slags kontrakt, eller avtal för att tala ett språk som väl borde passa de som har störst förhandlingsvana i partiledarkretsen.

Avtal kan löpa ut, sägas upp och till och med omförhandlas. Men ett avtal kan faktiskt inte falla. Avtal gör inte det.

Däremot kan förstås avtal och kontrakt brytas, och det är precis vad Ebba Busch Thor och Anna Kinberg Batra gjorde för en dryg vecka sedan. Att bryta ett avtal är en omoralisk handling, och en omoralisk handling borde kallas vid sitt rätta namn.

Ett avtalsbrott.

Politik beskrivs ibland som en förtroendebransch. Då brukar det handla om väljarnas förtroende, men i vardagen handlar det faktiskt också om förtroendet från politiker med andra åsikter. Vill man åstadkomma något måste man hitta överenskommelser, och då måste handslaget vara något värt.

Decemberöverenskommelsen har inte fallit. Anna Kinberg Batra och hennes allanskollegor har brutit den.
Jag fattar inte varför det ska vara så svårt att säga.