Bara latmaskar som tar bilen till jobbet

Framme i Paris tänker jag bli lite personlig. Det har varit en lång deppig resa för mig. Avståndet mellan Kyoto och Paris är långt, både i tid och i kilometer. Det har gått snart 20 år sedan världens industriländer tecknade det första klimatavtalet i den gamla japanska kejsarstaden Kyoto.

Som jag minns möteslokalen var den avskalad och fylld av allvarliga män som efter en nattmangling i skjortärmarna till slut kom överens. Då trodde jag att världen skulle bli lite bättre, men riktigt så enkelt var det ju inte. Allt blev egentligen bara värre.

Stora länder som USA struntade i avtalet. Värmen steg, isarna smälte och översvämningar hotar numera alla låglänta länder. Ja det finns önationer som riskerar att helt hamna under vatten.

Visst har världssamfundet försökt ta sig samman, förra gången var i Köpenhamn, men inget möte har hittills lyckats stoppa uppvärmningen.

Just nu sitter representanter för världens alla länder återigen inlåsta i olika förhandlingar, den här gången här i Paris. Ett nytt avtal ska ersätta Kyotoavtalet.

Vi som sitter i pressrummet väntar och hör ibland rykten om att avtalet blir urvattnat som en vattensjuk glaciär.

Det blir det säkert. Ändå fortsätter jag att hoppas på ett nytt avtal.

En hel del har faktiskt förändrats sedan det allvarstyngda mötet i Kyoto. Här i Paris sjuder det av liv, miljöorganisationer och företag sätter press på politikerna och även om de är upptagna av så många andra frågor – flyktingkris, arbetslöshet, krig och elände – så måste de ta itu med klimatet.

Även vi måste orka. Det är bara latmaskar som tar bilen till jobbet.

Visst, den rubriken skrev jag för att ni skulle läsa den här texten. All debatt kan inte handla om ett glas rödvin på Södermalm.

Eva Franchell