Paris glömmer inte den 13 november

PARIS
På vägen in mot centrum måste taxin göra en sväng runt Stade de France. Arenan lyser i februarinatten.
Precis här inleddes terrorattacken den 13 november. Klockan 21.20 lät den första självmordsbombaren sin väst explodera. Tjugo minuter senare stormade fyra beväpnade män konsertlokalen Bataclan. Efter ytterligare några timmar hade 139 människor mist livet.
Det finns gott om plats på restaurangerna längst Boulevard Saint-German, och längst Seines västra strand är det inte mycket folk i rörelse. Pariserhjulet vid Place de la Concorde på andra sidan floden badar vackert men lite övergivet i rött, vitt och blått.
Paris bjuder inte på något sprudlande folkliv, men det har nog snarare med februarivädret än med rädslan för terror att göra. Vardagen har återvänt, som den alltid måste göra.

Har inte glömt
Det betyder inte att Frankrike har glömt. Frågan om terrorn och den dragkraft som IS, eller Daesh som man säger här, har på franska ungdomar tycks sysselsätta alla.
Några siffror återkommer. Franska myndigheter hade i november identifierat över 8 200 personer som radikaliserade islamister. Det betyder att de kan vara beredda att resa till Syrien eller Irak för att ansluta sig till IS.
Över 600 finns redan där. Flera hundra har dött.
Extrem och våldsbejakande islamism är inte längre ett hot som kommer utifrån. Det finns mitt i det franska samhället. Och för varje ung fransman eller fransyska som reser till Syrien eller Irak blir hotet större.
De flesta är mycket unga, en allt större del är kvinnor och många har inte ens en muslimsk bakgrund. Den extrema islamismen lockar inte bara unga arga män från storstädernas eländiga förorter. Nu rekryteras ungdomar från stabila socioekonomiska förhållanden.

Propaganda
Via avancerad nätpropaganda kan IS komma med ett skräddarsytt erbjudande – det är en beskrivning som återkommer – som lovar både spänning, hjältestatus och ett slags mening i en meningslös värld. Som en grotesk version av Hemingway. Livet som jihadist i en av världens mest brutala våldskulter har blivit ett lockande alternativ för många franska ungdomar – och för svenska.
Säpo uppskattar att det finns drygt 120 svenskar i konfliktområdet. Ungefär lika många har kommit hem, men 40 är döda. De exakta uppgifterna har säkerhetspolisen efter lång tvekan och påtryckningar från regeringens samordnare Mona Sahlin nu bestämt sig för att dela med den lokala polisen.

Ingen tvekan
Den sortens tveksamhet finns inte i Frankrike. Siffran på radikaliserade franska ungdomar som upprepas i möten med politiker och tjänstemän från olika departement kommer från säkerhetstjänsten. Till största delen bygger den på samtal till den statliga telefonjour dit oroliga vänner, släktingar eller lärare kan ringa. Uppgifterna går raka vägen till polisen, och sedan vidare till andra myndigheter.
Och ja, Mona Sahlin besökte nyligen Paris för att diskutera radikalisering.
Den franska regeringens informationskontor mobiliserar för ett informationskrig med IS på nätet, parlamentet diskuterar att göra dömda terrorister statslösa och olika myndigheter planerar särskilda anläggningar för “avradikalisering”, frivilligt eller med tvång.
Den franska reaktionen på insikten om den extrema islamismens dragningskraft har hittills handlat mycket om tvång, och mycket om övervakning. Och – naturligtvis – om militärt våld i andra länder.
Alla är inte övertygade om att det varit effektivt.

Fundamenten skakar
Terroristexperten Anne Giudicelli menar till och med att polisens insatser har bidragit till terroristernas styrka. Reaktionen har varit repressiv, men inte preventiv.
Det går inte att föra krig där för att skapa fred här, eller att byta minskad frihet mot ökad säkerhet. Själva fundamenten för den europeiska politiken vittrar.
Forskare och personer från myndigheterna talar nu om behovet av individuella program för de som återvänder eller som dragits in i kulten kring IS. Det krävs psykologiska och sociala resurser, utbildning och hjälp med återanpassning.
Motsatsen, att spärra in alla tillsammans, är idioti enligt forskningsdirektören och sociologen Farhad Khosrokhvar som bland annat forskat på radikalisering i fängelser.
Men vem lyssnar på en sociolog?
Bland experterna är Århus i Danmark föredömet. Samtidigt är alla medvetna om att kraven på hårdare tag kommer att finnas där, från allmänheten och från politiker som inte vill stöta sig med opinionen.
Och så är det förstås. De franska experterna skulle ju kunna fråga lokalpolitikerna i Örebro.

PS: En riktig närläsning avslöjar att delar av texten använts i dagens huvudledare. Sådant händer.