Mer taktik än strategi hos S och M

Skärmavbild 2018-02-01 kl. 14.58.36

Denna vecka har S och M berättat om sina valstrategier. I båda fallen ser det ut som om partierna utgått ifrån väljarnas prioriteringar och försöker exponera sina starka sidor som svar på dessa. Inget av partierna lyfte fram några reformer eller egna sakfrågor att gå till val på.

Det blev en uppvisning i ”valtaktik” snarare än ”valstrategi”.

Typiskt sett är det striden om dagordningen snarare än om enskilda sakfrågor som skiljer politisk strategi från politisk taktik.

Strategi handlar om att på lång sikt styra vilka frågor som diskuteras och positionera in sitt parti som svaret på dessa. Det handlar om att förutse väljarnas prioriteringar men även att svara på frågor de inte idag vet att de ställer. Och det handlar om att ha reformer och fungerande svar på de frågor man lyfter.

Taktik däremot är förmågan att på kort sikt hantera de frågor som redan dominerar och lösa kriser ur hand i mun.

Maxtaxa och språktest

När Göran Persson i valet 1998 föreslog maxtaxa i barnomsorgen, när Lars Leijonborg 2002 byggde valrörelsen på språktest för medborgarskap eller när Fredrik Reinfeldt slog fast att han var de Nya Moderaterna så var det strategiska val.

Strategierna byggde på konkreta förslag, bars av en tydlig berättelse med problem och lösningar och blickade framåt. Och de satte alla tre dagordningen för valrörelserna.

Sedan skiftade taktiken, med utspel, valaffischer och krishantering.

”Vi tycker lag och ordning är viktigt” som i princip var Moderaternas budskap på presskonferensen är ingen strategi – det är en åsikt.

”Så här blir Sverige ett tryggt land” följt av X, Y och Z reform hade kunnat vara en strategi men något sådant har vi inte hört denna vecka.

Men språktest och maxtaxa kom senare i valcykeln, kanske någon invänder. Gott så, men valrörelserna 2010 och 2014 bars mer av känsla och storytelling än av verklig politik. Jag kan ha fel, men det vi ser nu är misstänkt likt dessa val.

Politik är hopp

I dag är politik ofta mest signaler och bildsättning med ilsket surrande av sociala medier i bakgrunden. Jag tror det finns en stor möjlighet för det parti som väljer att gå på tvärs mot den logiken.

När alla andra spelar på rädsla skapar det ett sug efter hopp och möjligheter, när alla andra känns medietränade till döds vinner den som är och känns äkta.

Vem säger ”Yes we can” i Sverige idag?

Jag tror den som först gör det med trovärdighet har oerhört mycket att vinna, om den själv tror på det.

Anders Lindberg

Senaste inläggen