Arkiv för tagg socialdemokraterna

- Sida 1 av 4

Ett polariserat land med rödgröna storstäder

av Jonna Sima

Nej, det blev inte tre jämnstora partier som många trodde före valet. Moderaterna förblev näst största parti och Socialdemokraterna i en viktklass för sig. Men Sverigedemokraterna är tveklöst det parti som har vuxit mest sedan förra valet.

Valresultatet visar också att Sverige har blivit likt resten av Norden – och Europa. Tills nu har vi varit unika som det enda landet i Norden som inte haft en regering med stöd av ett högerpopullistiskt och främlingsfientligt parti. Om även den svenska borgerligheten kommer att falla för populismens locktoner återstår att se. I slutändan hänger det på Annie Lööf och Jan Björklund. Hur tungt väger deras löften om att aldrig samarbeta med SD när makten är inom räckhåll?

Men om Sverige blir allt mer likt Norden på riksnivå så påminner utvecklingen i de svenska storstäderna om stora delar av Europa. På valkvällen ser de rödgröna ut att bli största block i såväl Stockholm, Göteborg och Malmö. I samtliga städer förblir Socialdemokraterna största parti. Många opinionsmätningar före valet hade pekat på motsatsen. Särskilt i Göteborg hade det talats om en kollaps för S som utmanades av det nya lokala uppstickarpartiet Demokraterna. Men fiaskot uteblev.

I Stockholms stad verkar Feministiskt Initiativ bli kvar i Stadshuset med strax över tre procent.

Det vi ser är en internationell trend där städerna blir allt mer progressiva, gröna och vänster, medan mindre städer och glesbygd drar åt det högerpopulistiska hållet. Det hänger ihop med urbaniseringen där människor, jobb och ekonomin koncentreras i storstäderna, medan det övriga landet utarmas och lämnas på efterkälken.

Sverige är inte längre det unika landet i norr utan börjar bli mer likt alla andra. Det är också den historien som många utländska journalister – rekord i antal det här valet, enligt Utrikesdepartementet – har varit intresserade av att rapportera om.

Den korta och intensiva valrörelsen har gjort det tydligt att landet är mer polariserat än någonsin, där de stora skillnaderna och förutsättningarna mellan stad och land är en av de växande motsättningarna.

Rösterna håller fortfarande på att räknas, det slutgiltiga resultatet kommer inte att vara klart förrän på onsdag. Men en sak som är säker och det är att vi står inför ett nödvändigt arbeta att försöka tråckla ihop landsdelarna till ett samhälle som håller ihop igen.

Stå upp och bli räknad med

av Daniel Swedin

I höstas var jag i Norge och talade bland andra med Magnus Marsdal om Arbeiderpartiets kassa valrörelse.

Jag har tänkt på detta nu när Socialdemokraterna tappar överallt, i alla mätningar.

Marsdal hade en tes om att få saker stöter bort arbetarväljare så som en politiker som uppfattas göra vad som helst för att få eller behålla makt.

– Arbetarklassväljare hatar politiker som är ”two-faced”. Politiker som kan tänka sig att samarbeta med vem som helst uppfattas som att de bara vill ha makt för sin egen skull, att de inte går att lita på. De behöver inte vara överens med dig om allt, men att uppfattas som opålitlig är en jävla svaghet bland exakt de väljare som Arbeiderpartiet och Fremskrittspartiet slåss om.

Detta blir ju anekdotiskt, men jag har den senaste tiden stött på den här uppfattningen, och då specifikt kring regeringens omläggning av migrationspolitiken. Rörelsen från ”mitt Europa bygger inga murar” till gränskontroller uppfattas som oärlig. Fokuset på hårda tag uppfattas som kalkylerande. 

Oavsett vad man tycker om politiken i sak så litar man inte på att S verkligen tycker så här av något annat skäl än att bärga hem makten.

Den uppfattningen tycks sedan ha stärkts efter att regeringen sagt att 9000 ensamkommande  ska få en ny chans att söka uppehållstillstånd. Oavsett vad man tycker om politiken i sak: där framträder bilden av S som vankelmodigt.

Det är ingen jättebra coctail man blandat sig i partiet vars affärsidé i stora delar är stabilitet, långsiktighet och pålitlighet.

I går noterade Ulf Bjereld att de partier som stått fast vid sin politik under hela den gågna mandatperioden – SD, V och C – ökar medan de partiet som bytt linje minskar. 

”Här finns förstås inga enkla förklaringar. Men en hypotes är att de partier som hållit fast vid sin linje av väljarna uppfattas som mer trovärdiga och trygga i sina grundvärderingar, medan de partier som ändrat sig uppfattas som icke trovärdiga, kanske till och med som opportunistiska. Håll fast, kan vara ett klokt råd i dessa turbulenta tider”, skriver Bjereld.

EU-moderater vill krossa svenska modellen

av Susanna Kierkegaard

Den svenska högern spelar dubbelt i Bryssel. Med ena handen skriver de debattartiklar hemåt om att Socialdemokraterna i EU inte försvarar den svenska modellen. Med den andra skriver de under ändringsförslag om att lagstifta om minimilöner i hela unionen.

I går röstade M, KD, C och L i Europaparlamentet nej till lika lön för invandrad arbetskraft från EU och svenska arbetare. Visst kan det nya direktivet höja kostnader för arbetsgivaren, men framför allt är gör det arbetsmarknaden mer rättvis. Det säkrar lika lön för lika arbete oavsett ursprung, och konkurrens med kunskap i stället för låga löner. Det är bra för både Sverige och EU.

De svenska högerpartierna motiverade sitt motstånd med ett försvar av den svenska modellen. Men i Europaparlamentets utskott för arbetsmarknadsfrågor har Gunnar Hökmark (M), Christofer Fjellner (M) och Jasenko Selimovic (L) stöttat förslag på minimilöner i EU. Sådan lagstiftning skulle definitivt skjuta den svenska modellen i sank. För att arbetsgivare och fackförbund ostört ska kunna komma överens om löner och villkor måste lagstiftare i både EU och Sverige håller tassarna borta.

Fjellner och Hökmark har bland annat skrivit under att ”medlemsstaterna transparent ska ange minimilöner, ersättningar och bonusar” enligt universella eller allmängiltiga avtal (ändringsförslag 425). Selimovic har skrivit under liknande ändringsförslag (423 och 424). Eftersom att sådana avtal inte finns i Sverige innebär förslaget i praktiken ett införande av minimilöner för tillfälligt invandrad arbetskraft.

Varken Hökmark eller Fjellner sitter i utskottet för arbetsmarknadsfrågor i Europaparlamentet. Ändringsförslagen om minimilöner är alltså inget de råkat skriva på i förbifarten. Tvärtom har de aktivt ansträngt sig för att stödja förslag i frågor de annars inte jobbar med.

Moderaterna i Bryssel har varken Ulf Kristersson, arbetsmarknadens parter eller väljarna med sig när de röstar mot utstationeringsdirektiv och mot den svenska modellen.

Socialdemokraterna överger de fattiga barnen

av Daniel Swedin

Sedan våren 2011 har jag skrivit ledare i Aftonbladet, och det ämne jag kanske oftast återkommit till är barnfattigdomen. I grunden handlar det om ­anständighet. Det är ovärdigt en välfärdsstat som Sverige att en ­enda unge tillåts växa upp i fattigdom. Och vi vet att den som växer upp med fattiga föräldrar löper mångdubbelt större risk att bli fattig som vuxen, med alla de sociala risker det innebär: du är sjuk oftare, utsätts för brott oftare och dör tidigare.

Då, för sju år sedan, var det också en fråga som engagerade svenska politiker. Håkan Juholt var S-ledare och försökte göra kampen mot barnfattigdomen till en av partiets viktigaste frågor. FN:s barnfond Unicef kritiserade Sverige för att låta barn falla djupare i fattigdom än vad man gör i jämförbara länder, och den dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt hade så svårt att försvara sig att han började pladdra om att svenska barn har det bättre än barn i utvecklingsländer.

Då, för sju år sedan, var det också en fråga som engagerade väljare. Och läsare. Det här är förstås anekdotiskt, men när jag skrev om barnfattigdom hörde läsare av sig och de var förbannade. Förbannade på att M-regeringen finansierade sina skattesänkningar genom att försämra för sjuka, arbetslösa och föräldralediga. Förbannade på politikernas handlingsförlamning, trots att det skulle kosta lika mycket att utplåna barnfattigdomen som det varje år kostar staten att betala ut rut- och rot-avdrag. Förbannade på att  barnbidrag och underhållsstöd till ­ensamstående knappt höjts på ­årtionden.

När så den juholtska retoriken inte följdes upp av ambitiösa reformprogram och när partiet bytte ledarskap var det som om barnfattigdomen somnade in som politisk fråga. Att göra något åt denna oanständighet var liksom inte lika intressant. Trots att 234 000 barn fortfarande lever i fattigdom. Trots att 5 000 barn är hemlösa.

Men nu verkar Socialdemokraterna ha återupptäckt barnfattigdomen, och naturligtvis sorterar frågan in i deras nya ”auktoritära dagordning”. I Dagens Nyheter berättar finansminister Magdalena Andersson att barnfattigdomen är ett avgörande skäl till att migrationspolitiken stramats åt.

–  Vi vill inte ha ett samhälle med ökade klyftor, särskilt gäller detta i fråga om barnen som får sina framtida livschanser begränsade, säger finansministern.

Skulle man kunna tänka sig att klyftorna har något med decennier av uteblivna jämlikhetsreformer, åratal av underfinansierad välfärd, en epok av stram ekonomisk politik att göra? Ja, men det kommer inte Socialdemokraterna att säga eftersom man inte vill lägga om den ekonomiska politiken på det som sätt skulle krävas för att utplåna barnfattigdomen.

Andersson försöker säga till väljarna att valet nu står mellan lite invandring och minskad barnfattigdom eller lite mer invandring och fler fattiga barn. Men i förlängningen introducerar man en argumentation som bara leder till att vanliga svenska väljare bekräftas i att att barnfattigdomen är något som inte rör våra ungar, och följaktligen en ickefråga.

Så överger Socialdemokraterna ett samhällsproblem som man för bara sju år sedan påstod var ett av de viktigaste att åtgärda. Det är en oanständighet.

Mer taktik än strategi hos S och M

av Anders Lindberg
Skärmavbild 2018-02-01 kl. 14.58.36

Denna vecka har S och M berättat om sina valstrategier. I båda fallen ser det ut som om partierna utgått ifrån väljarnas prioriteringar och försöker exponera sina starka sidor som svar på dessa. Inget av partierna lyfte fram några reformer eller egna sakfrågor att gå till val på.

Det blev en uppvisning i ”valtaktik” snarare än ”valstrategi”.

Typiskt sett är det striden om dagordningen snarare än om enskilda sakfrågor som skiljer politisk strategi från politisk taktik.

Strategi handlar om att på lång sikt styra vilka frågor som diskuteras och positionera in sitt parti som svaret på dessa. Det handlar om att förutse väljarnas prioriteringar men även att svara på frågor de inte idag vet att de ställer. Och det handlar om att ha reformer och fungerande svar på de frågor man lyfter.

Taktik däremot är förmågan att på kort sikt hantera de frågor som redan dominerar och lösa kriser ur hand i mun.

Maxtaxa och språktest

När Göran Persson i valet 1998 föreslog maxtaxa i barnomsorgen, när Lars Leijonborg 2002 byggde valrörelsen på språktest för medborgarskap eller när Fredrik Reinfeldt slog fast att han var de Nya Moderaterna så var det strategiska val.

Strategierna byggde på konkreta förslag, bars av en tydlig berättelse med problem och lösningar och blickade framåt. Och de satte alla tre dagordningen för valrörelserna.

Sedan skiftade taktiken, med utspel, valaffischer och krishantering.

”Vi tycker lag och ordning är viktigt” som i princip var Moderaternas budskap på presskonferensen är ingen strategi – det är en åsikt.

”Så här blir Sverige ett tryggt land” följt av X, Y och Z reform hade kunnat vara en strategi men något sådant har vi inte hört denna vecka.

Men språktest och maxtaxa kom senare i valcykeln, kanske någon invänder. Gott så, men valrörelserna 2010 och 2014 bars mer av känsla och storytelling än av verklig politik. Jag kan ha fel, men det vi ser nu är misstänkt likt dessa val.

Politik är hopp

I dag är politik ofta mest signaler och bildsättning med ilsket surrande av sociala medier i bakgrunden. Jag tror det finns en stor möjlighet för det parti som väljer att gå på tvärs mot den logiken.

När alla andra spelar på rädsla skapar det ett sug efter hopp och möjligheter, när alla andra känns medietränade till döds vinner den som är och känns äkta.

Vem säger ”Yes we can” i Sverige idag?

Jag tror den som först gör det med trovärdighet har oerhört mycket att vinna, om den själv tror på det.

Anders Lindberg

Politiker blir lobbyist i spel om ny utredning

av Daniel Swedin

I oktober stämde EU-kommissionen den svenska staten för att vi har ett spelmonopol. Kommissionen anser att svensk spelpolitik i för stor utsträckning syftar till att dra in pengar till statskassan. Man kan ha synpunkter på det, med tanke på att reglerad lotteriverksamhet också är en stor inkomstkälla för svenskt föreningsliv, men låt gå.

Hur reagerade regeringen på stämningen? Genom att flagga för att man är beredda att släppa in privata vinstdrivande aktörer på den svenska spelmarknaden.

– Vår avsikt är att påskynda det arbete som bedrivits sedan en längre tid. Vi tycker att ett licenssystem av något slag ska införas i Sverige, sa civilminister Ardalan Shekarabi (S) till Sveriges Radio.

Det är en märklig slutsats som ministern fått kritik för från bland annat Forum, en paraplyorganisation för civilsamhällets organisationer med social inriktning.

Desto gladare blev Moderaterna. I november deklarerade riksdagsmännen Per Bill och Gustaf Hoffstedt att man välkomnade den socialdemokratiska omsvängningen och för bara några dagar sedan kunde Expressen avslöja att en blocköverskridande överenskommelse om spelpolitiken nu nåtts: en utredning om att slöppa in privata aktörer på spelmarknaden ska tillsättas och bara V och SD är emot.

I går meddelade så den ovan nämnde moderaten Gustaf Hoffstedt att han lämnar riksdagen med omedelbar verkan. Hoffstedt, som i riksdagen ofta motionerat kring villkor och regler som rör spelmarknaden, har nämligen fått ett annat jobb.

Från och med nu är han generalsekreterare för Branschföreningen för onlinespel, BOS, en lobbyorganisation som bland annat företräder privata spelbolag som Unibet och Betsson. I ett pressmeddelanden från BOS kan man läsa att Hoffstedts huvuduppgift blir att ”aktivt bidra till en hållbar omreglering av den svenska spelmarknaden”.
– BOS ska vara den naturliga samtalspartnern inför omregleringen. Ingen kan vår näring så bra som den här organisationen, säger Hoffstedt i samma pressmeddelande.

Så kan det gå.

Om M fäller Löfven – vad ska de göra sen?

av Anders Lindberg

Politik är att vilja, sa en gång Olof Palme. Men vad vill egentligen Moderaterna?

De lovade i valet att låta största block regera men lägger nu fram ett motförslag till Stefan Löfvens budget konstruerat så att Sverigedemokraterna får makt att fälla regeringen.

I går skrev jag en ledare om detta och uppmanade M att inte ge SD den makten utan istället själva lägga ner sina röster.

Jag tänkte här reflektera något över de svar jag fått från olika håll.

Kräver jag att oppositionen slutar driva sin politik?

Nej.

Men jag kräver att oppositionen tar ansvar för konsekvenserna av hur de röstar.

Om man är beredd att avsätta en regering måste man faktiskt kunna svara på vad man kommer att göra om man lyckas.

I sak har Moderaterna i princip tre möjligheter till parlamentarisk strategi.

1. Låta största block med Stefan Löfven i spetsen regera.

2. Svika sitt löfte till väljarna och själva regera med aktivt stöd av Sverigedemokraterna.

3. Tvinga fram nyval. Att döma av hur opinionsmätningarna ser ut är dock sannolikheten stor att väljarna tackar för visat intresse och väljer en riksdag med ungefär samma styrkeförhållanden. Sedan är vi tillbaka på ruta ett.

Oavsett vilken strategi M väljer är deras grundproblem det samma, M-C-FP-KD har färre röster i riksdagen än S-MP-V.

Det finns goda möjligheter för oppositionen att driva politik i sakfrågor. Men om man konstruerar sina förslag så att de kan fälla regeringen kan man inte samtidigt säga att man inte har något ansvar ifall man lyckas.

Det vore ett ansvarstagande i nivå med Ny Demokrati.

Är det oppositionens ansvar att regeringen sitter kvar trots värdelös politik, Bromma, Förbifart, osv?

Nej.

Men det är oppositionens ansvar att agera konsekvent om den ska betraktas som seriös. Man kan inte släppa fram Stefan Löfven som statsminister och sedan inte låta honom regera.

Man får välja antingen eller.

Dilemmat är även att om oppositionen inte har ett eget regeringsalternativ så kan den inte regera, bara skapa kaos. Frågan är då om deras väljare vill ha kaos eller om de vill att landet trots allt regeras.

Politiskt kaos har ett högt pris för svensk ekonomi, för jobben och välfärden. Det kan ta knäcken på den lilla konjunkturuppgång som nu börjar synas. Detta måste självklart ansvarstagande partier ta hänsyn till. De kan vara helt säkra på att deras väljare tar hänsyn till det.

Varför klagade jag inte på Mona Sahlin när hon la en budget med V och MP 2010?

För egen del började jag på Aftonbladet i december 2010 och missade nog den debatten.

Men oavsett detta är situationerna inte riktigt jämförbara. SD skulle aldrig rösta med Mona Sahlin, den rödgröna motionen var skrift i vatten, vilket alla visste.

Problemet med att de borgerliga partierna nu lägger en gemensam budgetmotion är att SD kan rösta igenom den, inget annat. Det problemet fanns inte 2010 men det finns i högsta grad idag.

Om M skulle lägga ner sina röster, visar det inte bara att SD är den enda oppositionen?

Inte mer än när M lade ner sina röster vid val av statsminister.

Varför tror jag inte på nyval?

Jag tror inte på tomma gester. Enligt de opinionsmätningar som finns skulle ett nyval inte ge regeringen majoritet utan leverera ungefär samma läge som idag. Det betyder det sämsta av två världar, först politiska kaos – sedan ingen lösning på de problem som utlyste krisen.

Det är ett politiskt klimat som påminner lite om det italienska, vilket jag personligen inte ser som en förebild.

Den mest intressanta frågan är nog ändå varför M med flera inte vill svara på frågan om vad de gör ifall de faktiskt lyckas fälla Stefan Löfven.

Vad vill de uppnå med detta?

Vad är deras nästa steg?

Och när jag ändå har er på tråden, vem blir i så fall allansens kandidat till statsminister?

Anders Lindberg

Slakten av Medelhavsinstituten säger något om S

av Anders Lindberg

Sven-Eric Liedman, professor emeritus i idé och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet, funderar i boken Stenarna i själen. Form och materia från antiken till i dag på skillnaden mellan bildning och utbildning.

Själva ordet bildning är hämtat från tyskans bildung. Allt bildas, människan skapas till Guds avbild. Bildning är en process, en rörelse, en riktning.

Utbildning däremot är en målinriktad handling. Den har ett slut, en examen. Ett jobb.

Bildning kräver ett ständigt ifrågasättande, en kritik om man så vill. Utbildning är istället en produkt, ett led i något annat.

”Vårt studerande var från första början ett uppror”, säger berättarjaget i Peter Weiss Motståndets estetik.

Uppror.

Makt.

Frihet.

När den rödgröna regeringen pratar om utbildning är ordet istället tillväxt. Det är inte bara ett ord utan en hel filosofi.

På Twitter i går dundrade Sven-Eric Liedman och kallade regeringens förslag att lägga ner forskningsinstituten i Rom, Aten och Istanbul för ”paideia”.

Han förklarade inte ordet men borde han ha gjort så fler förstår hur förödande kritiken är.

”Paideia” är äldre grekiska och ligger nära vårt ord uppfostran, eller kanske barnuppfostran.

Det finns ett tradition inom socialdemokratin där utbildning reduceras till en del i produktionen, snarare än en frihetsprojekt. Egentligen obegripligt i en rörelse som vet att kunskap är makt.

Forskningsinstituten i Rom, Aten och Istanbul är en ovärderlig del av svensk forskning, av svensk historia, och just något som gör oss bildade.

Nu vill regeringen lägga ner dem och ta pengarna till naturvetenskapligt centrum i Lund.

I valet mellan humaniora som ger bildning och naturvetenskap som ger jobb väljer man jobben, tycks tanken vara.

Men en människa är inte bara sitt jobb och samhället är något mer än arbetsmarknaden.

När Hjalmar Branting 1912 fick frågan om varför han var socialdemokrat blev svaret:

”… därför att min känsla revolterar mot en sakernas ordning, som dömer de ojämförligt flesta att stanna i växten och kväva sina bästa stämningars längtan.”

Det är människan som är socialdemokratins mål.

I 125 år har socialdemokratiska folkbildare försökt demokratisera och popularisera kultur, konst, historia och bildning, göra det tillgängligt för allt fler. Socialdemokratisk utbildningspolitik har gett verktyg till generationer inom arbetarklassen att själva avgöra ”sina bästa stämningars längtan”.

Bildning är något mer än ”något som ger tillväxt”. Bildning är egen kraft, egen makt, möjligheter till egna vägval.

En framtidsinriktad Socialdemokrati borde knyta an till den insikten istället.

Städerna Rom, Aten och Istanbul är i sig själva bärare av en stor del av vårt lands historia. Att känna dem är viktigt för att förstå oss själva.

I sak handlar det om väldigt lite pengar, men om förslagen genomförs förskingras värden, samlingar, kontaktnät som inte går att återskapa.

Stefan Löfvens regering har inte majoritet i riksdagen. Enligt den praxis som utvecklats kan utskott, i detta fall utbildningsutskottet, ändra i regeringens förslag. För oppositionen kan det vara lockande att rädda Medelhavsinstituten och låta regeringen i framtiden leta extrapengar till naturvetenskapligt centrum någon annanstans.

Den som lever får se.

Anders Lindberg

Läs mer på Aftonbladet kultur och Svenska dagbladets ledarblogg

Bildt stoppar Snowden – S har ingen åsikt

av Daniel Swedin

Vinnaren av Right Livelihood-priset, det så kallade alternativa Nobelpriset, har i snart 20 år tillkännagivits i det svenska Utrikesdepartementets pressrum.

Men nu är det slut med det.

SVT avslöjar i dag att UD portat Right Livelihood från lokalerna med hänvisning till att pressrummet fått en ny skyddsklassning. Men SVT tror att det handlar om att utrikesminister Carl Bildt personligen stoppat ceremonin eftersom Right Livelihood haft mage att prisa Edward Snowden, mannen som avslöjade USA:s hemliga övervakningssystem.

Det är inte första gången Bildt markerar mot organisationer som vill lyfta fram Edward Snowdens arbete för öppenhet. I våras fick utrikesministern och hans departement kritik när Snowdens namn ströks från en lista över inbjudna till en konferens om nätneutralitet.

Det är för pinsamt.

Nästan lika pinsamt är det att Socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson, Urban Ahlin, inte vill kommentera hur partiet ställer sig till ett besök av Edward Snowden. Så här säger Ahlin till TT i dag:

– Jag har över huvud taget inte satt mig in i det. Det finns en regeringen som är expeditionsministär. Du får prata med dem.
TT: Men om han vill komma senare?
– Jag vill inte svara på det. Då får vi titta på det när den frågan kommer.

Snälla nån. Ängsligheten kan väl vänta tills ministerposterna faktiskt är fördelade.

Nu har du tänkt fel om föräldraförsäkringen, Stefan Löfven

av Irene Wennemo

På söndagen flaggade Stefan Löfven äntligen för en tredje månad i föräldraförsäkringen. För alla de kongressombud som på partikongressen i Älvsjö 2009 röstade för en tredelning av föräldraförsäkringen – det vill säga att en del ska vara vikt till den ena föräldern, en till den andra föräldern och en för att användas fritt – kan det tyckas som en liten seger.

Men med tanke på hur ovillig den nuvarande ledningen för Socialdemokraterna har varit att prata om en ökad individualisering av föräldraförsäkringen är det ändå ett viktigt steg.
I TT-intervjun hävdade emellertid Stefan Löfven att han vill pröva en modell där en eventuellt ytterligare pappamånad kombineras med en ekonomisk kompensation för familjer som förlorar mycket pengar på om fler månader måste tas av den ene föräldern.

– Man måste också se att världen inte är svart eller vit, många familjer har det tufft, där den ene kanske tjänar 30 000 och den andra 20 000, ofta kvinnan, säger Löfven.
Den eller de som tänkt ut detta förslag verkar inte har tänkt till ordentligt. Förslaget skulle innebära att ersättningsnivån de facto blir högre för föräldrar med ojämställda inkomster än för de med jämställda.
Ett par där både föräldrarna tjänar lika mycket skulle inte få någon ekonomisk kompensation. De skulle få ut 80 procent i ersättning både två.

Par med ojämställda inkomster däremot, de behöver kompenseras. För att den med högst inkomster i dessa familjer inte ska ”drabbas” om denna tvingas vara hemma med sina barn behöver ersättningen, enligt Stefan Löfven, vara högre just för dem.

Att ge bättre ersättning till ojämställda familjer än till jämställda kan knappast vara feministisk politik. I bästa fall är det hela bara ett olyckligt missförstånd.

Föräldraförsäkringen är en fantastisk chans att få vara hemma med sina barn. Men som den är utformad i dag har den en tendens att konservera inkomstskillnader mellan kvinnor och män. Det är i samband med att barnen är små och kvinnan tar ut det mesta av ledigheten som inkomstgapet mellan kvinnor och män böjar öka.

En ökad individualisering är det enda som kan råda bot på detta. Men att koppla ihop det med en bonus till ojämställda föräldrar är faktiskt vansinnigt.

Sida 1 av 4
almedalen annie lööf arbetslöshet centerpartiet dagens lista eu flyktingar fredrik reinfeldt kristdemokraterna moderaterna Robert Nyberg satir serie skola socialdemokraterna stockholm sverigedemokraterna Vilgot vilgot på arbetslinjen vinst i välfärden
  • Tjänstgörande redaktör: Ellinor Brenning & Erik Melin
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB