Vad säger vi till de våldtagna barnen?
Nedan följer den inledande texten i veckans nyhetsbrev från Aftonbladet ledare. I nyhetsbrevet resonerar vi om varför vi skriver saker och hur vi tänker just nu. Där finns även länkar till bra texter och poddar från veckan som gått.
Prenumerera på Aftonbladet ledares nyhetsbrev här.
Det känns som hösten kommer
I onsdags var jag på en middag i Linköping. Lite försiktigt börjar jag nu resa i allt större cirklar i landet efter att ha suttit hemma och jobbat sedan i mars. Middagen var trevlig, det är fantastiskt att börja kunna träffa människor igen.
Men det första som hände, alltså i centrala Linköping vid 16-tiden på dagen, var att en i personalen kom in och sa att en ung kille blivit rånad på sin cykel precis utanför.
Några äldre killar tog den från honom och han skrek aj. Hon såg det själv, men det tog en stund för folk att fatta. När människor gick fram så var allt över.
Nu var polisen där, berättade hon.
Händerna skakade lite grann.
Veckans söndagskrönika skrev jag på morgonen dagen efter. Om du tycker att den känns dyster är det för att jag faktiskt är ganska dyster just nu.
”Politiskt deprimerad” skulle man nog kunna säga.
Inte för att jag är särskilt chockad över att någon blir rånad. Jag är uppvuxen i flerfamiljshusen i Högsbohöjd i Göteborg, ett område med stor kriminalitet och små framtidsutsikter för många.
Rån är ganska banal kriminalitet i dag. Ungdomar blir rånade på jackor, telefoner och pengar. Eller cyklar.
Och det är just det vardagliga som kanske skrämmer mest, det som aldrig når tidningarnas rubriker. Jag letar på polisens hemsida efter en händelserapport men hittar ingen.
Från senaste dygnet finns där ett sedlighetsbrott, lite trafik och avsnitt 25 av Polispodden Öst.
Men många andra brott har nått tidningarnas rubriker denna vecka. Mord på Lidingö, ett kriminellt gäng som satt upp vägspärrar i Göteborg, kvinna hittad död i Vällingby och de två pojkarna som rånades, misshandlades och våldtogs på en kyrkogård i Solna.
Fallet i Solna framstår närmast som osannolikt bestialiskt. Vad har vårt samhälle att säga till brottsoffer som råkar ut för sådana saker?
Jag vet inte. Men uppenbarligen har vi låtit både gängvåldet och de så kallade förnedringsrånen gå för långt. Nu har vi tappat kontrollen.
Jag vet inte hur de olika gärningsmännen började sin bana. Kanske var det just med ett rån som det i Linköping. Inte helt osannolikt.
Ett typiskt debutbrott, säger poliser jag talat med.
Om samhället reagerat redan då så hade sannolikt många brottsoffer sluppit fasansfulla upplevelser.
Det är lätt att säga, men hur gör man det i praktiken?
Vår kriminalpolitik är byggd för ett Sverige som inte längre finns. Det tror jag är den första och sannolikt viktigaste insikten.
Det är lite som med corona. Vi hade en krisberedskap och en välfärd vi trodde skulle kunna möta exempelvis en pandemi.
Men när det verkligen gällde fanns stora hål i väven. Vi fick snabbt lappa, laga och tänka nytt. Vårt samhälle är fullt att briljanta människor, från golvet på landets IVA-kliniker till näringslivet, kommuner och myndigheter. Den civila mobiliseringen löste inte allt, men väldigt mycket.
Vi står på sätt och vis inför samma situation med brottsligheten. Att bara gapa på en åtgärd (höj staffen!) kommer inte att fungera.
Vi måste mobilisera hela samhället, från skola, socialtjänst och föreningsliv till metoder vi än så länge har tvekat att låta polisen använda.
I dagens söndagsledare pekar jag på några sådana konkreta förslag. Det finns naturligtvis många fler.
Det finns inga enkla lösningar och det kommer att ta lång tid. Men vi måste vända den här skutan nu.
Nedan följer den inledande texten i veckans nyhetsbrev från Aftonbladet ledare. I nyhetsbrevet resonerar vi om varför vi skriver saker och hur vi tänker just nu. Där finns även länkar till bra texter och poddar från veckan som gått.
Anders Lindberg