I måndags påbörjade EU ett gemensamt projekt, Mos maiorum, som syftar till att förbättra den gemensamma jakten på papperslösa flyktingar i Europa.

Varför är detta något att bråka om?

Det finns flera skäl.

Det första och viktigaste är att högre murar i ”Fästning Europa” är ett orimligt svar på den flyktingkatastrof som nu utspelar sig i främst Mellanöstern.

I ljuset av Islamiska statens terror och brutaliteten i det syriska inbördeskriget bör vi skapa fler vägar in i Europa. Vi bör hjälpa fler av de som tvingas fly, inte jaga de som lyckats ta sig hit.

Den andra invändningen är hur Sverige hanterat dessa frågor tidigare. Reva-debatten förra året gjorde att många fick upp ögonen för hur den så kallade ”inre utlänningskontrollen” i realiteten fungerar.

Ursprungligen var själva ”Reva” ett projekt för att samordna flera olika myndigheter för att bli bättre på att jaga och utvisa papperslösa.

Men begreppet ”Reva” har efterhand kommit att betyda i princip all jakt på utlänningar. Detta har gjort flera aktörer väldigt irriterade.

Migrationsverket vill fortfarande att ”Reva” ska handla om ”rättssäkerhet” och ”effektivitet”. Polisen vill att inre utlänningskontroller ska framstå som normalt polisarbete. Miljöpartiet, som sa ja till ”Reva” i dess ursprungliga betydelse vill framstå som papperslösas försvarare.

Men ingen av dessa aktörer styr över det politiska språket och när människor demonstrerar mot reva eller super-reva är det inte ett administrativt projekt lett av Migrationsverket de är arga på, det är helheten.

Och helheten ser faktiskt väldigt illa ut. När polisens inre utlänningskontroller under reva-debatten utvärderades visade det sig att felmarginalen på kontrollerna var hela 91 procent.

Rasprofilering

Detta kan bara bero på att polisen ägnade sig åt att kontrollera människor i stor skala utan konkreta misstankar.

Dels gjordes masskontroller som de i tunnelbanan där polisen inte hade mycket mer att gå på än folks utseende.

Dels gick man efter tips. Fast även de som tipsade polisen hade uppenbarligen inte mycket mer fakta eftersom felmarginalen blev så extremt hög.

”Tips” låter ofarligt, men i praktiken förutsätter detta ett angiveri i stor skala, vill vi verkligen odla en sådan kultur, där människor anger varandra för polisen?

Metoden att försöka se på någon om den är papperslös flykting är en form av rasprofilering, och i städer som Stockholm, Göteborg och Malmö är det självfallet en väldigt slumpmässig metod eftersom det är städer präglade av mångfald.

Resultatet av om inre utlänningskontroll bedrivs så är istället att man pekar ut en stor del av befolkningen som ”icke-svenska” och potentiella bovar. Det är extremt olyckligt och långt under den nivå Sverige borde hålla.

En rättsstat byggs varken på rasprofilering eller angiveri..

Det är viktigt att vi redan nu slår fast att någon återupprepning av polisens metoder från 2013 inte är acceptabla. På denna punkt har den nya regeringen tyvärr än så länge varit svävande i sina svar.

Men om vi har reglerad invandring måste väl detta kontrolleras?

Självklart behövs en yttre gränskontroll i Europa om vi har reglerad invandring men det är faktiskt tveksamt om vi behöver ha en inre utlänningskontroll annat än i vissa fall.

Värdet av denna ”inre gränskontroll” måste trots allt vägas mot den påverkan det har på människors integritet och förtroende för myndigheter. I januari 2013 när reva-debatten gick som hetast frihetsberövade polisen i Stockholms län 42 personer som ett resultat av kontrollerna.

Detta skedde till priset av ett enormt obehag för en stor del av de som bor här och att förtroendet för polisen i breda grupper blev allvarligt skadat. Var det verkligen proportionellt mot resultatet? Var det värt det?

Vi har trots allt inte inrikespass av en orsak, därför att vår frihet är viktigare än statens rätt att kontrollera oss. Oavsett vilken hårfärg vi har, oavsett var våra föräldrar är födda.

Vi kommer fortsätta att tjata om detta. Oavsett om myndigheterna försöker framställa det som ”normalt” och oavsett om det tar sig formen av möten mellan EU-byråkrater, poliskontroller i tunnelbanan eller bättre beväpnande vakter vid EU:s gränser.

Jakten på papperslösa sker inte i vårt namn.

Ryskt stridsflyg av typen Su-27

Det finns mycket att säga om Moderaternas retorik i försvarsfrågan. Men det är svårt att snacka bort verkligen. Moderaterna är på fel sida historien och nu är deras enda argument att skrämmas med Miljöpartiet.

När Moderaterna valdes 2006 trodde nog de flesta att försvaret skulle förstärkas. Det fanns ett brett missnöje med försvarsbesluten 2000 och 2004 som antogs under socialdemokratisk ledning.

Men Moderaterna slog inte om kursen. Istället aviserade Anders Borg 10 procents besparingar på försvaret 2007. Försvarsminister Mikael Odenberg avgick i protest.

Och på den vägen har det fortsatt. Ny materiel har uteblivit, underhåll har skjutits upp och 2010 togs värnplikten bort och ersattes av ett halvfärdigt frivilligt försvar. Regeringen drev igenom beslutet med tre (3) rösters marginal i riksdagen.

Så nu står vi här. Och har ett försvar som 2023 kanske kommer att kunna försvara oss i en vecka mot ett begränsat anfall.

Tack så mycket Moderaterna, för ingenting.

Samtidigt har omvärlden blivit allt mer osäker. 2008 invaderade Ryssland Georgien, i år invaderade man Ukraina. Ryssland utvecklas allt mer till en imperialistisk och aggressiv stormakt.

I ljuset av detta är det svårt att förlåta att Moderaterna försatt oss i det läge där vi är.

I denna valrörelse har Moderaterna slagit rekord i ohederlighet. I princip har hela retoriken gått ut på att hota med V och MP. Samtidigt var det Moderaterna som i våras sköt den ekonomiska delen av Försvarsberedningen i sank för att de inte ville lägga så mycket pengar som Socialdemokraterna i närtid.

De ville hellre driva ett partipolitiskt spel inför valet.

De senaste dagarna har Moderaternas retorik spårat ur. Trots att det är de själva som skurit ner försvaret pratar de nästan uteslutande om oppositionen. Och retoriken är hysterisk.

Den håller dessutom inte i sak. Varken V eller MP gjorde någon radikalt annorlunda analys av läget i omvärlden i Försvarsberedningen. Att Stefan Löfven skulle kompromissa om saker som JAS Gripen eller försvarsekonomin som läget är idag känns helt orealistiskt. Både V och MP har de senaste åren dessutom börjat anpassa politiken till verkligheten. Det finns många andra områden, som miljöpolitik och vinstfrågan, som är betydligt viktigare i förhandlingarna om de rödgröna partierna får majoritet i morgon.

Om det är något parti man bör varna för i försvarsfrågan så är det istället Moderaterna. De har nämligen inte ändrat varken analys eller inriktning om försvaret. De löften vi ser idag är främst valfläsk om osäkra pengar långt in i framtiden. Och Moderaternas förtroende i frågorna är, milt uttryckt, något eroderat.

Vill man vara lite sarkastisk kan man vända deras egen hysteriska skrämselretorik mot dem själva och låna lite från den klassiska affischen från Högerns ungdomsförbund i Kosackvalet 1928:

”Envar som röstar på ”Nya Arbetarpartiet” röstar för Moskva”

Anders Lindberg

Tidigt i morse gick hundratals partiarbetare till jobbet, pluggade in sin dator, slog upp tidningarna och tog ett djupt andetag.

I dag är sista lördagen innan valhelgen. Efter i dag är det nästan bara debatterna på TV som räknas. Sista omaffischeringen är i morgon.

På marken kommer valarbetarna knacka dörr, dela flygblad och stå i valstugor. Men på partiernas högkvarter sänker sig nu tystnaden.

Det bästa vore förmodligen om partierna helt enkelt skickade ut alla sina tjänstemän för att dela flygblad eller lappa bilar utanför Coop.

Erfarenheten säger dock något annat.

Hos det förlorande laget råder en lätt panik. Folk har huslån men snart inga jobb. Långt ifrån alla har fixat något i förväg och de fallskärmar de flesta har räcker bara ett år.

Hos det vinnande laget är huggsexan om jobb och uppdrag redan igång. Din kollega igår är din konkurrent i morgon.

I båda fallen börjar den mäktiga krigsorganisation som byggts upp i över ett år för att vinna valet i praktiken avvecklas.

Sista veckan utspelar sin nästan bara i media.

Jag vet att många i det borgerliga lägret är ganska sura på mig. Ni kommer att få ännu större orsak till det sista veckan, hoppas jag.

Men egentligen är jag väldigt imponerad av Er, och alla andra som befolkar valrörelsens olika delar. Jag vet själv vilket enormt jobb ni har gjort och hur lite tack ni kommer att få.

Utan människor som lägger ner sin själ i att dygnet runt kämpa för det de tror på förlorar demokratin sin nerv. En valrörelse är ett stort äventyr som kan sluta lite hur som helst, att arbeta i den är som att bo fyra veckor i en torktumlare.

Nästa helg kommer Sverige att förändras, genom att vi lägger papperslappar i en låda. Det är faktiskt något ganska fantastiskt som alla som arbetat i valrörelsen är en ovärderlig del av.

Det tycker jag vi borde tänka på oftare, demokratin är inte starkare än de människor som bär upp den.

Anders Lindberg

Ur SVT:s serie om Olof Palme. Mer material finns hos SVT här.

Det finns en lång tradition inom svensk borgerlighet att tycka väldigt, väldigt illa om socialdemokrater. Olof Palme, Mona Sahlin, Håkan Juholt och Göran Persson var alla hårt ansatta, både på ett personligt plan och som företrädare för det socialdemokratiska partiet.

Det senaste bidraget är boken Sossesverige – en återblick av författaren Fredrik Segerfeldt (Hydra förlag), tidigare knuten till näringslivets tankesmedja Timbro.

Boken ger, kanske oavsiktligt, en insikt i den världsbild som den svenska högerns yngre ideologer anammat. Den verkliga motståndaren är Landsorganisationen i Sverige, LO. Socialdemokratin har inte bara styrt landet utan även genomsyrat kultur, medier, historieskrivning och samhälle.

Grundanalysen är i stort den samma som genomsyrar Fredrik Reinfeldts Det sovande folket. Socialdemokraterna har sövt folket, hjältarna är modiga nyliberaler som väcker det. Men under den falska verklighetsbild Socialdemokraterna lurat i folk finns en annan, nämligen att kapitalismen är den stora samhällsomdanande kraften. Inte såssarna.

En typisk mening i boken är:

”Det var inte bara när det gällde av makten oönskade svenskars fortplantningsförmåga som Gunnar Myrdal uppvisade förakt för mänskliga rättigheter, utan även när det gäller de människor som tvingades leva under förtrycket i Östeuropa”

Exemplen på arbetarerörelsens maktfullkomlighet sträcker sig från historieskrivningen kring Ådalen 1931, över de kommunistiska diktaturerna ända till Aftonbladets ledarsida. I ledaren ”Fredrik Reinfeldts smutsiga valrörelse” skrev vi att Fredrik Reinfeldt:

”…solar sig i glansen från sina allt mer solkiga internationella kompisar.
Till råga på allt i Erlanders och Palmes eka.”

Detta gör Segerfeldt upprörd. Han skriver: ”Det handlade om den båt som tillhör Harpsund, det vill säga statsministerns officiella sommarresidens”.

Man riktigt känner hur Fredrik Segerfeldt ser rödgardisterna lura i vassen.

Och sådär håller det på. Ingen detalj är för liten för att komma med, ingen referens är för konstig. Och på tal om källor, vid fyra tillfällen anger han egna texter som referens till det han skriver.

Boken Sossesverige – en återblick innehåller dessutom rena falsarier. Som att LO i valrörelsen 2002 lade 516 miljoner på den socialdemokratiska valsegern. Alla som jobbat i en valrörelse på riksnivå vet att en miljon kronor är en jättesumma. De mindre partiernas valbudgetar brukar ligga kring 10-15 miljoner, de större kanske 60-70 miljoner.

De summor som Fredrik Segerfeldt nämner ligger i närheten av vad alla partier tillsammans plus valmyndigheten lägger. Det faller naturligtvis på sin egen orimlighet men ändå har borgerliga debattörer i flera år ägnat sig åt sådant här och Sgerfeldts källa, folkpartisten Carl B Hamilton, har varje år kommit fram till allt högre siffror.

En kuriös detalj är att när Carl B Hamilton utlyste pressträff i valrörelsen 2010 för att presentera sin nya, ännu högre, siffra på vad LO gav S kom inga journalister. Den enda som kom var socialdemokraternas officiella partispion som sedan fick ägna en halvtimma för att komma därifrån eftersom Hamilton ändå ville presentera rapporten.

Sammantaget är boken Sossesverige – en återblick en ren plåga. Författaren saknar både humor och självdistans, allt är lika jätteallvarligt. Boken är dessutom slarvigt skriven och osaklig. Den kommer heller egentligen inte fram till någon slutsats, vilket man möjligen kunde förväntat sig efter 174 sidor.

Segerfeldt avslutar med förhoppningen att boken:

”…kan vara bra att ha med sig i den nutida samhällsdebatten.”

Jag hoppas han får många läsare.

Högerns stora framtidsutmaning ligger självfallet i att gå i stenhård opposition mot Gunnar Myrdal.

Anders Lindberg

Uppdrag granskning igår var på många sätt en kalldusch.

Efter skandalen med vapenfabriken till Saudiarabien som ledde till förre försvarsministerns avgång inträffar nu nästan exakt samma sak igen.

Återigen Totalförsvarets forskningsinstitut, återigen skumma bulvanupplägg som ska skapa avstånd mellan regeringens myndigheter och affärer som är oetiska/olagliga och återigen dessa halvsanningar och lögner från FOI:s ledning.

PR-nestorn Paul Ronge skriver idag läsvärt om att ”Lögnen är krishanteringens självmordspiller”.

Så är det.

Det var inte affären i sig som fällde Sten Tolgfors (M) utan alla rökridåer, hemligstämplar och osanningar.

Till slut visste ingen vad som var sant och inte, allt var rök och speglar.

I Aktuellt igår tog försvarsminister Karin Enström de första stegen längs samma väg. Hon svarade inte på frågorna, upprepade mekaniskt svar på frågor ingen ställde och trasslade in sig.

Intervjun väcker frågor. Var det hon sa sant, eller bara en del av sanningen? Och vad visste hon, egentligen?

En regering som suttit länge blandar till slut ihop sina egna intressen med landets, parti och stat flyter samman.

I Saudiaffären användes hemligstämpeln frikostigt, myndighetspersoner ljög i intervjuer och man försökte jaga Ekots källor.

Förhoppningsvis finns det modiga journalister som nu vågar ställa de jobbiga frågorna och orkar följa upp trots att det denna gång är valrörelse.

Vapenhandeln är en snuskig bransch. Men att hjälpa Kina med teknik för att effektivt distribuera massförstörelsevapen är faktiskt så långt över gränsen att man inte tror det är sant.

Anders Lindberg

Foto: Niclas Hammarström

Idag skriver jag i vår huvudledare att polisen bör ingripa hårdare mot hatbrott och hets mot folkgrupp.

Vi syftar särskilt på den nazistdemonstration som snart går av stapeln i Stockholm.
Jag vill att polisen griper dessa nazister om de begår brott. Vilket tydligen är en kontroversiell åsikt.
Lagar, eller tolkningen av lagar, är inte huggna i sten. Precis som juristen och fd polisinspektören Eric Rönnegård har påpekat, har polisen prioriterat ner detta arbete efter 11 september.

När Lagen om hets mot folkgrupp skärptes 1988 uttalade riksdagen: ”rättsväsendets möjligheter att ingripa mot dem som söker sprida rasistiska budskap (kommer) att förbättras avsevärt. (…) I praktiken torde härigenom det utrymme komma att försvinna som har funnits för organisationer av här aktuellt slag att agera” (propositionen 1986/87:151).
Om detta var riksdagens mening när lagen skärptes kan man med fog ställa frågan vem som egentligen utformat dagens politik.

Svaret är nog: ingen.

Den slapphet vi idag ser är resultatet av S-regeringens terrornoja efter 11 september, den borgerliga regeringens ändring 2007 i budgetpropositionen där den särskilda prioriteringen av hatbrott togs bort och polismyndigheter som blivit allt mer vilsna i sitt fokus.

Jag har fått två typer av invändningar mot min text.

Den första är juridisk. Den bygger på att polisens tolkning av lagen är den enda möjliga. Jag önskar att kritikerna satte sig in lite mer i frågan, exempelvis genom att läsa ovanstående text av Eric Rönnegård.

Det är nog tämligen ostridigt att det finns flera möjliga tolkningar och polisen har själva ändrat sin tillämpning över tid.

Det jag ifrågasätter är inte heller att polisen gör denna tolkning, jag ifrågasätter om de bör göra den. Nu är inte detta prövat i högsta instans men om polisens uppfattning är korrekt utifrån gällande rätt så är min uppfattning att lagen i så fall bör ändras.

En lag som tillåter nazister marschera genom Stockholm i militär formation med nazisymboler och spetsiga flaggpålar på minnesdagen av kristallnatten är nämligen inte rimlig.

De lagar vi har, vår juridiska skyddsvall, är stiftade med blicken bakåt mot just nazismens ohyggliga praktik. Om dessa lagar visar sig vara otillräckliga mot exakt detta, bör de då inte ändras?

Den andra invändningen är politisk och, ska tilläggas, från vänster. Den handlar om att jag gör ett politiskt problem till en fråga om juridik. Denna kritik har mer fog för sig än den första.

Jag gissar att jag ser problemet på detta sätt eftersom jag är sosse. För mig bör det demokratiska samhället försvaras på främst två sätt, genom en öppet politisk debatt och fri media och genom polisen och våra rättsvårdande myndigheter.

Det är genom pennan och lagen jag vill försvara och förändra vårt öppna samhälle.

Jag har all respekt för de som demonstrerar mot rasister och nazister men min övertygelse är att också det offentliga Sverige måste dra en gräns här.

Problemet kan illustreras av den artikel från i fjol av Peter Nobel som snurrade igång i sociala medier i veckan.
Bakgrunden är att FN kritiserar Sverige återkommande för att inte göra tillräckligt mot rasism.
Jag delar inte kritiken från FN i alla delar, jag tror exempelvis inte på förbud mot vissa organisationer.

Men visst är det pinsamt när FN sågar svensk politik och nog är detta både en fråga om juridik och politik.

En tredje invändning kommer från liberaler som på principiell grund säger att nazister måste få demonstrera ostört och att de som kritiserar eller protesterar bara ger nazisterna uppmärksamhet.

Denna tankefigur, att rasism, SD:s opinionssiffror, nazisternas stöd med mera är vänsterns fel går just nu igen i nästan all liberal retorik.

Jag tror man kan ta ganska lätt på detta. Det är nog främst ett uttryck för den psykologiska försvarsmekanism som brukar benämnas ”projektion”.

Enligt Sigmund Freud är det när en person inför sig själv döljer sina egna svagheter och misslyckanden genom att skylla dem på andra.

Anders Lindberg

Det håller på att formas en ny konsensus i vissa delar av vänstern: det är de rödgrönas fel att Fredrik Reinfeldts utspel om invandringens ”kostnader” dominerar debatten. Om bara de rödgröna varit tysta skulle det inte hänt.

I sak är det ganska ett ganska tveksamt påstående. Fredrik Reinfeldt har till stor del satt dagordningen för den svenska politiska debatten sedan i varje fall 2004. Det är inte vänsterns, socialdemokratins eller ens ledarsidornas förtjänst, det är Fredrik Reinfeldt som är en mycket skicklig politiker.

Men vänsterdebattörers förmåga att skylla högerns framgångar på vänstern har betydligt djupare rötter. Man skulle nästan kunna tala om en läggning för självspäkelse, förklädd till intellektuell diskussion.

Högern älskar självklart denna analys.

Vi ser samma mekanism vid protesterna mot Jimmie Åkesson. Det är motdemonstranternas fel att han får uppmärksamhet. Eller vid nazisternas demonstration i Malmö. Det är de som protesterar mot nazisterna som bär skulden för deras framgångar.

Detta är inget nytt. När Folkpartiet fiskade i grumliga vatten 2002 och föreslog ”språktest för medborgarskap” fick Mona Sahlin skulden för att utspelet lyckades eftersom hon protesterade mot det.

Så vad kommer detta ifrån? 

Vi ser ju inte högerdebattörer skylla på Anders Borg för att Vänsterpartiet lyckas sätta ”vinster i välfärden” på dagordningen och ingen säger att det är Centerpartiets fel att Miljöpartiet lyckas.

Jag hittar två ledtrådar.

Den ena handlar om att vi har ett i allt väsentligt borgerligt samtalsklimat. Den neutrala positionen, ”the voice of reason”, är borgerlig. Att vara vänster är en avvikelse, en politisk åsikt till skillnad från en objektiv analys. Därför tror vi på riktigt att skatter inte kan höjas, att politiker inte kan skapa jobb, att valfrihet i skolan ökar kvalitén och att det inte ”går” att reglera vinstuttag ur välfärden.

Om man som vänster vill vara med i samtalet är den naturliga positionen att kritisera vänstern.

Den andra är att vänsterdebattörer är väldigt dåliga på att backa upp varandra. Ofta är det viktigare att bråka om vem som är ”rätt vänster” än att vinna debatter över högern. Då och då urartar detta i ett intellektuellt inbördeskrig.

Det vore nog bra om vi kan lämna dessa analyser därhän nu. 

Anders Lindberg

Harpsund är vackert så här års, inbäddat i den Sörmländska grönskan. Alla statsministrar sedan Tage Erlander har lämnat någon form av spår efter sig, möjligen undantaget Ola Ullsten (FP).

Fredrik Reinfeldt (M) har för sin del renoverat bastun för 1,9 miljoner. Det nya golvet består av öländsk kalksten för 2 000 kronor kvadratmetern och utanför bastun finns nu en sittfontän i sten och leca för 50 000 kronor.

Regeringens budgetkonferens med kräftskiva är mytomspunnen. Det är sista chansen för en sittande regering att verkligen påverka valvinden. Ligger regeringen illa till i opinionen kan det vara den sista, desperata, livlinan.

Finansministern får ostörd lägga ut texten om valrörelsens ekonomiska förutsättningar. Det påverkar inte bara regeringens möjlighet att ställa ut vallöften utan avgränsar även oppositionens rörelseutrymme.

Anders Borg (M) har sedan flera månader försökt säga att pengarna är slut och att Socialdemokraterna därför egentligen inte kan lova något alls i valet. Detta var även budskapet i statsministerns sommartal liksom vid den konstiga pressträffen Anders Borg (M) och Carl Bildt (M) höll i onsdags.

I dagens huvudledare berättar Karin Pettersson varför detta är valtaktik, inte några ekonomiska sanningar.

Den senaste veckan har regeringen flera gånger försökt måla upp en konflikt i valet mellan flyktingmottagande och välfärd. Senast igår var det Erik Ullenhag (FP) som spelade detta kort.

I rapport igår fick strategin hård kritik från en av Sveriges ledande nationalekonomer, Lars Calmfors:

– Det är svårt att tro att utspelen motiveras av en oro för de offentliga finanserna. Det måste vara andra politisk-taktiska överväganden som ligger bakom, sa han till SVT.

I sak är hans kritik lätt att förstå. Regeringens prognos bygger på osäkra siffror långt in i framtiden. Anders Borg (M) sa själv på pressträffen i onsdags att några skattehöjningar eller utgiftsökningar för i år eller nästa år inte är aktuella. Detta är helt enkelt en väldigt uppblåst fråga i relation till statsbudgeten som helhet och andra utgifter.

Men till kräftorna och nubben på Harpsund väger sakliga argument, som de från Lars Calmfors, lätt. Där handlar det om att vinna val. Därför lär nog Anders Borg (M) fortsatta på den inslagna spåret.

Och Sveriges liberaler kommer att fortsätta säga att han gör det av humanism och ”ärlighet. Att han utan baktankar vill ha en debatt i för Sverige viktiga frågor. Det finns något väldigt rörande i det förtroendet.

Men den som tror att politiker under en valrörelse inte säger saker för att bli valda är nog godtrogen i överkant.