PARIS. Fram till sent i går delade både Nicolas Sarkozys och Francois Hollandes anhängare ut flygblad vid tunnelbanestationer och andra ställen med mycket folk i Paris. Sedan midnatt sänker sig lugnet över kampanjerna. Inga nya opinionsmätningar får heller publiceras.

Sarkozy hävdar att läget fortfarande är öppet och att valet kommer bli mycket jämnt. Enligt de sista mätningarna i går leder Holland med 52 procent över Sarkozys 48 procent. Och den senaste tiden har Sarkozy stärkt sin ställning.

Ett annat sätt att avläsa stämningen är att prata med flygbladsutdelarna. Då framstår Hollandes försprång som större.

Från Hollandes parti Parti socialiste och ungdomsförbundet är det glada miner och mycket skratt. Budskapet är enkelt och rakt: förändring. Alla upprepar det som ett mantra oavsett vad man frågar.

Från Sarkozys parti UMP är de mer reserverade, står i grupp och delar artigt ut sina flygblad. När man frågar varför man ska rösta på Sarkozy har de visserligen fem argument men kärnan verkar vara att skrämmas med Hollande och socialisterna.

Sarkozy gick i går till attack mot medierna. Han tycker de uppehållit sig för mycket vid hans flört med de högerextrema och för lite vid att granska Hollandes ekonomiska program. Detta argument återkommer när man pratar med hans anhängare. 

De är upprörda över media, opinionsmätningarna och den liberale kandidaten François Bayrou. I den ordningen. I första valomgången samlade mittenpolitikern Bayrou 9 procent av rösterna. I veckan gick han ut och sa att han tänker rösta på Hollande.

I korthet: Media favoriserar Hollande. Opinionsmätningarna kan man inte lita på, det har hänt förr att de haft fel. Och François Bayrou är helt oseriös. 

När en kampanj nått detta stadium står det ”Förlorare” stämplat i pannan på den. 

François Bayrous beslut att stödja Hollande var oväntat men borde kanske inte varit det. Bayrou är en liberal politiker som funnits med länge. Bland annat var han utbildningsminister 1993-97 i den dåvarande borgerliga regeringen.

Han har länge varit starkt kritisk till Sarkozy och kritiserade honom bland annat efter terrordådet i Toulouse för att försöka dra politisk nytta av dådet. 2009 skrev han en bok, Abus de pouvoir, där han anklagade Sarkozy för maktmissbruk.

Det finns en intressant iakttagelse man kan göra här. När Sarkozy flörtat vilt med de högerextrema är det få i den franska borgerligheten som sagt emot. Bayrou är en av de få som gjort det. 

Bayrous avståndstagande är priset Sarkozy får betala för den strategi han och majoriteten av fransk borgerlighet valt. Om Sarkozy förlorar på söndag är frågan vilka slutsatser den franska och europeiska högern kommer dra av det.

Eller så fortsätter de skälla på media.

Anders Lindberg

PARIS. Inte sedan den femte republiken grundades 1958 har en sittande president i Frankrike misslyckats med att komma etta i den första valomgången. Att Nicolas Sarkozy bara kom tvåa och att Marine Le Pen från Nationella fronten fick nästan 18 procent har skakat om den franska högern ordentligt.

Många i Socialistpartiet funderar redan på hur en valseger på söndag ska kunna omsättas i valseger även i valet till Nationalförsamlingen i mitten av juni.

Den sista veckan i valrörelsen har varit intensiv. I onsdags ägde den enda TV-sända debatten inför presidentvalet rum. När man pratar med folk  får man intrycket att Nicolas Sarkozy i debatten närmast förstärkte den bild fransmännen har av honom, och som de inte gillar.

Han var stingslig, hetsade upp sig och tog i för mycket i sin retorik. Helt utan den värdighet de flesta vill se i en president. Utmanaren, socialistpartiets Francois Hollande, var lugnare och lyckades visa att han har en helt annan stil.

I går höll Hollande sitt sista större valmöte i Toulouse. I dag är kampanjen i praktiken slut. Opinionsmätningarna fortsätter visa en relativt stabil ledning för Hollande. Men osvuret är naturligtvis bäst, även om inte en enda person jag pratat med här i Paris tror Sarkozy kommer vinna.

Nicolas Sarkozy försöker dock in på mållinjen få Nationella frontens 6,4 miljoner väljare från första valomgången att lägga sin röst på honom. Det verkar delvis fungera men inte tlllräckligt mycket för att han ska vinna.

Delvis beror detta på att de högerextrema väljarna är besvikna. Sarkozy har använt en retorik som ligger nära Nationella fronten under många år men de tycker inte han gått tillräckligt långt högerut i praktiken.

Delvis vill Nationella frontens ledare Marine Le Pen bida sin tid och kunna komma tillbaka starkare nästa gång. Kanske även lyckas komma till andra valomgången.

Dessutom är det val till Nationalförsamlingen i om en dryg månad (första valomgången 10 juni och andra 17 juni). Då kommer en ny politisk drabbning vars utfall självfallet påverkas starkt av utgången i presidentvalet.

Många borgerliga debattörer och medier uttrycker nu en oro för vad som ska hända om Francois Hollandes ekonomiska program realiseras. Förmodligen är den oron missriktad. Som New Yorks förre borgmästare Mario Cuomo lite cyniskt uttryckte saken: ”You campaign in poetry. You govern in prose.”

Hollande vill se en aktivare politik mot krisen, aktivare Europeiska institutioner och han accepterar inte den nuvarande nyliberala verklighetsbild som dominerar bland Europas högerpolitiker. Vinner han kan det vara början på en ny vänstervåg i Europa.

Det är egentligen detta som skrämmer högern.

Samtidigt bör vi komma ihåg att den ekonomiska politik som idag drivs i EU inte grundas på vetenskap utan borgerlig ideologi. Dessutom fungerar den ju inte. Det blir varken jobb eller tillväxt, bara åtstramning.

I går sa Francois Hollande inför 40 000 entusiastiska anhängare i Toulouse: ”Le temps de l’alternance est venu.” 

Tid för förändring. De flesta här verkar hålla med.

Anders Lindberg

Den första maj började Karolin A. Johansson (M) som ny chef för H.K.H. Kronprinsessans hovstat. 

Fram till nu var Johansson pressekreterare till kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (M). Sista insatsen var ett besök på Moderna museet där kulturministern bland annat skulle skära upp en tårta.

Tidigare var Johansson pressekreterare till arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin (M). Numera egen företagare.

Dessförinnan till socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson (M). Numera utredare av Samhall.

En av pressekreterarens viktigaste uppgifter är för övrigt att undvika dålig publicitet. 

Anders Lindberg

I dagarna har Socialdemokraterna i Göteborg skickat ut ett brev till sina medlemmar:

Till Medlemmar i Socialdemokraterna i Göteborg

Hej

Du har denna veckan fått ett utskick med medlemskort för 2012. Det har blivit ett tryckfel i rutan med medlemmens uppgifter. Efter rubriken ”Namn” har det smygit in sig ett tryckfel. Det står ”Göte” på allas brev. Men ingen heter Göte mer än de som skall heta Göte.

 (…)

Annars ses vi på första maj!

Tydligen inte populärt att döpa alla till Göte…

Nästa gång kanske de ska hålla sig till Glenn.

Anders Lindberg

I går erkände handelsminister Ewa Björling att hon redan för två år sedan kände till turerna kring det bulvanföretag, SSTI, som startades för att hjälpa Saudiarabien att bygga den hemliga vapenfabriken. Ändå förnekade både hon och dåvarande försvarsministern all kännedom när Saudiaffären avslöjades i mars.

Tolgfors försvarade sig senare med att han uttryckt sig ”formellt korrekt”.

Som vi tidigare påpekat är regeringens version av turerna i Saudiaffären helt osannolik. Det som de tre ansvariga ministrarna Tolgfors, Björling och Bildt hela tiden försökt påskina är att bygget av vapenfabriken inte är deras ansvar, att de inte visste något och att om fel begåtts har det skett på Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI.

Så funkar inte svensk statsförvaltning. Ärendet med vapenfabriken har tre gånger varit föremål för regeringsbeslut, det har fått tillstånd av myndigheten Inspektionen för strategiska produkter som är underställd Ewa Björling och det har med all säkerhet diskuterats bilateralt med Saudiarabien via Utrikesdepartementet. 

Detta kan inte ha skett utan att Statsrådsberedningen och Fredrik Reinfeldts stab varit informerade. Regeringskansliet är en stabsorganisation till regeringen. Känsliga frågor hissas alltid uppåt, koordineras via statssekreterarna och är det riktigt knivigt går det hela vägen ända upp till regeringen. 

Vapenfabriken till Saudiarabien var utomordentligt känslig. Det har både Jan Björklund och Göran Hägglund medgett. Att frågan inte skulle hissats är omöjligt. Betydligt fler personer måste då varit informerade och delaktiga i handläggningen.

Den version som regeringen försöker sprida kan helt enkelt inte vara sann.

Anders Lindberg

Moderaternas vårkampanj om barn

Moderaterna brukar ha något de kallar ”vårkampanj”. I praktiken når denna typ av aktiviteter ganska få men de mobiliserar den egna organisationen och får alla att prata om ungefär samma saker.

Årets kampanj handlar om barn och presenterades strax efter den ekonomiska vårpropositionen. Dessa två händelser illustrerar perfekt vad det är frågan om. Hade Moderaterna menat allvar skulle naturligtvis propositionen varit fylld av förslag med förbättringar för barn. Men det är den inte.

I mitten av mars presenterade Rädda barnen sin stora undersökning om barnfattigdom. De skrev på SvD Brännpunkt att ”Allt fler barn lever i fattigdom”:

I dag när vi presenterar vår årliga barnfattigdomsrapport kan vi visa att många barn har fog för oron. 13 procent av alla barn i Sverige, eller 248000 barn, lever i fattigdom. Det är 28000 fler barn än i förra årets rapport där andelen fattiga barn låg på 11,5 procent.

Detta är barn Moderaterna väljer att inte se, inte lyssna på, inte ta på allvar.

När a-kassan och sjukförsäkringen skars ner och när människor kastades ut i Fas 3 och hopplöshet ökade barnfattigdomen för första gången på 10 år. Varför? Därför att dessa människor har barn. Svårare än så är inte sambandet.

Moderaterna visste att dessa barn skulle fara illa. Men de genomförde politiken ändå. Därför blir en kampanj om ”barn” från Moderaterna just nu så falsk. 

Som Rädda barnen konstaterade i sin debattartikel:

I Rädda Barnens arbete möter vi både unga och föräldrar som tappat tron på och tilliten till samhället.

Den tilliten blir nog inte särskilt mycket bättre av Moderaternas vårkampanj.

Anders Lindberg

I dag inleds en fullkomligt onödig rättegång i Malmö tingsrätt.

Inför skranket står Expressens chefsredaktör Thomas Mattsson, nyhetschefen Andreas Johansson och reportern Diamant Salihu. De är åtalade för vapenbrott vilken kan ge 1 års fängelse. Bedöms brottet som ringa kan det ändå ge 6 månaders fängelse.

Bakgrunden är att Expressen hösten 2010 gjorde ett granskande reportage om bland annat förekomsten av illegala vapen i Malmö. Som en del av reportaget inköptes ett illegalt vapen som sedan överlämnades till polisen.

Uppsåtet var att genom normal granskande journalistik kontrollera om det stämde att vapen var lätt tillgängliga på Malmös gator. Den underliggande frågan är självfallet om de rättsvårdande myndigheterna polis, åklagare och domstolar gör sitt jobb.

Resultatet var nedslående. Ryktena var sanna. Vapnet var lätt tillgängligt. 

Nu kan man tycka att de som än ansvariga för att hålla vapen borta från Mamlös gator skulle visa lite självkritik och exempelvis föreslå åtgärder för att komma tillrätta med problemet. Eller i varje fall ta någon form av ansvar för att de misslyckats.

Men nähä.

När Expressen visar att polis och åklagare gjort bort sig åtalar de nu Expressen för vapenbrott. Med den nivån hos de rättsvårdande myndigheterna är det kanske inte så förvånande att de misslyckats så totalt.

Förhoppningsvis är Malmö tingsrätt eller i varje fall hovrätten klokare.

Åtalet är trams. Expressen bör frias helt.

Anders Lindberg

Idag svarar Socialdemokraternas utrikespolitiska talesperson Urban Ahlin i Sydsvenskan på hur S ser på att fortsätta det militära samarbetet med Saudiarabien.

Jag vill inte ge några fromma förhoppningar om att vi säger upp avtalet om vi vinner valet, säger han.

Det är ett för svagt besked från Socialdemokraterna.

Nästa gång avtalet ska förnyas är april 2015. Det är alltså upp till bevis i valet 2014. Nästa regering behöver ge sitt medtycke till att förnya avtalet i ytterligare fem år. Att säga upp ett avtal när det går ut kan aldrig sägas vara ett avtalsbrott. 

S borde redan nu deklarera att någon förlängning inte bör vara aktuell utan mycket stora inrikespolitiska förändringar i Saudiarabien.

Urban Ahlin var i dag även med i Ekots lördagsintervju. Han var befriande tydlig med att motiven till vapenexporten grundas i en försvars- och säkerhetspolitisk analys, ytterst grundad i den politik för militär alliansfrihet som Sverige har. Det var på tiden att S talade klarspråk.

(Inte som Tolgfors som delvis motiverade avtalet med att vi kan ha dialog med Saudiarabien om mänskliga rättigheter. Jo, tjena).

Så hänger det ihop. För att den militära alliansfriheten ska vara trovärdig och för att Sverige ska ha en säkerhetspolitisk handlingsfrihet krävs ett starkt försvar liksom försvarsindustri och försvarsforskning i Sverige. Då är vapenexporten nödvändig.

Men, det betyder inte att Sverige kan exportera till vem som helst. Inte heller av säkerhetspolitiska skäl.

Säkerhetspolitiken idag är global. Konflikter i mellanöstern, på den afrikanska kontinenten eller i Asien påverkar idag direkt Svenska intressen och i vissa fall har vi soldater på plats. 

Därför blir även den rent nationella säkerhetspolitiska analysen av hotbilden komplex. Under den arabiska våren har den svenska analysen fallerat fullständigt.

Vi inte bara missade att våren var på väg. Sverige har konsekvent hamnat på fel sida.

Från Ewa Björlings försök att sälja övervakningssystem till Libyen till Carl Bildts oförmåga att ta ställning mellan demokratirörelse och diktatorer till Sten Tolgfors vapenfabrik till Saudiarabien. 

Varför kan vi inte ta ställning för den sida i konflikten som inte skjuter på demonstranter med stridsplan (Libyen) eller krossar demokratirörelser i grannländer med stridsvagnar (Saudiarabien)?

Svaret är att det kan vi, om vi vill.

Som all annan utrikespolitik måste vapenexporten förändras i takt med att omvärlden förändrats. På samma sätt som Sveriges politik visavi Östeuropa förändrades efter murens fall bör politiken förändras i spåren av den arabiska våren. Inte trots de säkerhetspolitiska argumenten, utan delvis på grund av dem.

Avtalet med Saudiarabien är en eftersläpning från en svunnen tid. En dålig idé från början som bara blivit sämre med åren.

Saudiarabien, tillsammans med bland annat Syrien, håller nu emot kraven på demokrati, mänskliga rättigheter och förändringar. Men i takt med att länder som Tunisien, Egypten och Libyen väljer en annan väg kommer även trycket på de kvarvarande diktaturerna öka.

En spridning av demokrati och mänskliga rättigheter i Mellanöstern och Nordafrika ligger i Sveriges, och Europas, strategiska intresse. Både för att det är rätt i sak men också för att det ger långsiktig stabilitet, frihet och ekonomiskt välstånd vilken minskar konflikter och risk för krig.

Att då stärka de diktaturer som ännu finns kvar står i direkt motsättning till detta.

Det borde bli Socialdemokraternas tydliga besked. Redan nu.

Anders Lindberg

I dag avgick Sten Tolgfors som försvarsminister. Rikets säkerhet kräver att en ny utses omgående. Tänk om Ryssen kommer!

Vi har HELA listan med möjliga efterträdare:

Jan-Olof Lind, generaldirektör FOI

Har många av de kvalitéer Tolgfors uppvisat och som Reinfeldt uppenbarligen tycker är lämpliga för en försvarsminister.

Sven-Otto Littorin, orgnialet till dagens presskonferens

Vet hur man avgår genom att använda sina barn. Inga jämförelser i övrigt.

Leni Björklund, fd försvarsminister S

Trots allt den som inledde avtalet med Saudiarabien. Dags att knyta ihop säcken?

Cristina Husmark Pehrsson, fd socialförsäkringsminister

Ännu är inte försvaret i närheten av det haveri regeringen åstadkommit i sjukförsäkringen. Men skam den som ger sig.

Ewa Björling, handelsminister

I princip lika inblandad som Sten Tolgfors i Saudiaffären. Ger kontinuitet.

Mikael Odenberg, fd försvarsminister

Kan faktiskt något om försvaret. Inte så sannolik.

Håkan Juholt , fd ordförande i Försvarsberedningen och Försvarsutskottet.

Se Odenberg

Julian Assange, Wikileaks

Vet hur man man hanterar läckor. Verkar behövas.

Anders Lindberg