Inlägg av Anders Lindberg

Ledarskribent Aftonbladet / Följ mig på Twitter: @anderslindberg

Älskade Almedalen

En ensam demonstrant som protesterar mot kärnkraft under Vänsterpartiets dag i Almedalen. Foto: ANDERS LINDBERG

Så var det slut för i år.

Mannen som med en stor hemgjord skylt krävde halverad köttkonsumtion har åkt hem, ungdomarna som delade flygblad för ny kärnkraft likaså. Prostatacancerförbundet har packat ner sitt godis och ABF sina morötter. De tusentals aktivister, politiker, journalister, nyfikna besökare, myndigheter, ungdomsklubbister, tankesmedjor, PR-konsulter och företag som under veckan mötts, gått på seminarier, minglat och lyssnat på tal har lämnat ön.

Kvar till söndagen, Almedalens kortaste strå, finns bara Jimmie Åkesson.

Att skälla på Politikerveckan är en egen genre. Almedalen beskylls för ytlighet och beskrivs som en vecka kantad av rosévinsmingel och skum lobbyverksamhet. Mycket av kritiken är självklart riktig, på senare år har priserna gått upp och företag och PR-bolag fått allt större utrymme.

Men det är inte hela bilden, inte ens den viktigaste.

Själv har jag haft en full almanacka, stort som smått. Från seminarium på Folk och försvar med Överbefälhavare Micael Bydén om Försvarets framtid till samtal om svartkontrakt med Södertälje kommun till EU-seminarium på Tiden där jag sa några sanningens ord till EU-minister Hans Dahlgren om EU-kommissionen. Jag har haft en debatt med Johan Hakelius hos Expressen om fenomenet Greta Thunberg och diskuterat Revolution in military affairs med de politiska ungdomsförbunden och pratat om Vänsterpartiet hos Almega.

Men de flesta möten jag haft har varit mindre, personer jag tagit en kaffe med, intervjuer som kanske ska bli framtida artiklar eller aktivister med olika hjärtefrågor man helt enkelt inte hinner träffa till vardags. Det är inte roséminglen som är poängen med Almedalen, även om just USA:s nationaldagsmingel räddade mig från ösregnet som dränkte en stor del av Vänsterpartiets dag i tisdags.

Poängen med Almedalen är bristen på filter. Alla som vill kan faktiskt gå dit och prata men människor som man i vanliga fall bara läser om i tidningen eller ser på TV. Det var lättare förr när Almedalen var mindre men det är fortfarande möjligt att snubbla över två partiledare genom att bara promenera Hästgatan upp och ner.

De flesta seminarier är öppna och har frågestunder. Det är oftast bara att räcka upp handen om man vill prata. Almedalen är ett speakers corner i jätteformat.

Det finns självklart problem

Kanske skulle Politikerveckan gå att reformera. Att korta veckan till fyra dagar och låta två partier dela på en dag. Region Gotland behöver pressa priserna och man måste göra mer för att alla ska känna sig välkomna.

Men på det hela taget är Almedalen ett fantastiskt arrangemang, med en unik öppenhet och en tillgänglighet till makthavare som saknar motstycke i världen.

Nu lämnar cirkusen Visby och det politiska Sverige går på en välbehövlig semester. Men en sak tar i varje fall med mig från årets politikervecka.

Alla partiledare valde att prata mer om värderingar. Den popcornmaskin av utspel och nyheter vi sett de senaste åren var reducerad till en liten rännil, ett par kommissioner och några nya skatteavdrag bara. Det var också ett mycket vänligare samtal är förut, inga attacker under bältet, inga skandaler och inga drev.

Kanske är förra årets valrörelse äntligen slut, tänker jag. Hoppas det.

Anders Lindberg

Adaktusson, Lundgren och Björk – några spaningar om kriser

Aftonbladets etta under skandalerna

Valrörelsens tre viktigaste politiska skandaler drabbade Lars Adaktusson (KD), Peter Lundgren (SD) och Malin Björk (V).

Det är självklart en mardröm för ett parti, att mitt i valrörelsen få krishantera istället för att prata om sitt budskap. Särskilt om man egentligen inte tycker det man drabbas av är någon ”riktig” skandal utan bara orättvis rapportering.

En liten repetion av själva kriserna.

SVT avslöjade att Malin Björk, som lovat att visa kvitton på utlägg, tog ut traktamente trots att hon bodde i Bryssel. Traktamentena använde hon till exempelvis utlägg i Sverige.

Riktigt vad själva skandalen bestod i hade SVT lite svårt att förklara, utom att det var väldigt mycket pengar. Malin Björk hade följt alla regler. Men V:s problem var snarast att de klättrat upp på en så hög moralisk häst att argumentet ”ingen rök utan eld” blev ohanterligt.

Hela V:s partiledning gick ut stenhårt till försvar av Malin Björk vilket gjorde att skandalen snabbt klingade av. Eftersom inget annat parti var särskilt pigga på att diskutera just kvitton dog alltihop.

På valnatten skyllde V sin uteblivna stora uppgång på skandalen men det är ärligt talat en tveksam tolkning. Övriga rödgröna, S, MP och Fi minskade i högervinden och V:s väljare brukar inte gilla att rösta i EU-val. V var i själva verket enda parti till vänster som ökade.

Expressen avslöjade en väldigt obehaglig inspelning där en SD-kvinna berättar om hur SD:s toppnamn Peter Lundgren håller fast hennes ben och tafsar henne på brösten under BH:n.

Till skillnaden från skandalen kring V bekräftade händelsen fördomar de flesta nog har om SD:s kvinnosyn och allmänna uppträdande. Det fanns ingen som helst moralisk hög häst att ramla ner från.

SD satte in hela sitt partimaskineri, från trollen på nätet till den märkliga filmen där Lundgren och kvinnan ska ”tala ut”. Även SD backade upp sin kandidat till 100 procent och lyckades uppenbarligen både spela ner själva händelsen till ”lite tafsande” och spelade kortet ”det är något mellan de två, de har rett ut det”.

På nätet hånade folk krishanteringen, men den fungerade.

Även DN:s avslöjande om att Lars Adaktusson röstat 22 gånger mot aborträtten bekräftade människors fördomar om hans parti. Själv slutade han som parlamentariker 2018 och står inte på valsedeln. Ändå misslyckades KD med krishanteringen.

Deras hantering skilde sig på två avgörande punkter från V och SD. KD tog för det första avstånd från Lars Adaktussons röstande, både Sara Skyttedal och Ebba Busch Thor var kritiska vilken knappast var särskilt trovärdigt. 22 omröstningar är inte direkt en enstaka felaktig knapptryckning.

Dessutom försvann själva huvudpersonen, svarade inte på frågor och ställde in all medverkan i media. Det gjorde att han inte förklarade varför han röstat som han gjort. KD fick därmed inte ut någon motbild och dessutom verkade det misstänkt. Varför gömmer man sig om man inte har något att dölja?

Det blev krishantering från månens baksida.

Vad finns det då för mönster i ”skandalvalrörelsen” 2019?

Det första är nog den gamla sanningen att det inte är skandalerna i sig utan hur partierna hanterar dem som är avgörande. Man måste bestämma sig, antingen har ens politiker inte gjort något fel och då försvarar man sig med näbbar och klor. Det blir logiskt och inger respekt även om människor i sak kan tycka att partierna har fel.

Eller så bestämmer man sig för att politikerna har gjort fel och då måste man sätta punkt själv. Antingen får man låta dem gå eller tydligt ändra politik och göra självkritik, eller både och. KD:s halvmesyr där man hävdar att man gjort rätt – men ändå fel – blir pannkaka. Linjen att partiet ”står bakom abortlagstiftningen” samtidigt som man vill införa ”samvetsfrihet” går inte ihop.

Det andra är att det alltid är bättre att svara än att gömma sig. Ganska snabbt blir det faktum att man gömmer sig ytterligare en skandal som läggs på den ”riktiga” skandalen.

Det tredje är att man ska akta sig för höga moraliska hästar. Blir man tillräckligt vit som snö så fäster till slut all färg som kastas.

Det fjärde är att offentligt spela ner förväntningarna på en valframgång. Både V och KD gjorde bra val, men de satte förväntningarna för högt och är nu deprimerade. L och MP som gjorde dåliga val är tvärtom själaglada eftersom det inte gick sämre. Detta påverkar även medias rapportering.

Glöm inte att vi är ett land av jante. Förväntningar – och framgångar – behöver beskrivas som ”lagom”.

Anders Lindberg

Har ni hört den om von Papen?

OBS bilden är ett montage
OBS bilden är ett montage

Franz von Papen är lika mycket en historisk person som ett begrepp, som Vidkun Quisling. Inom marknadsföring kallas fenomenet ”varumärkesord”. Små bommulspinnar man petar sig i öronen med kallas ”tops” efter varumärket Topz. Man ”topsar” alltså egentligen brottningar med ett varumärke. Plexiglas är på samma sätt döpt efter varumärket Plexiglas. Lypsyl, Gladpack, Tipp-Ex, Frisbee, Vespa och mängder av andra varumärken har gått samma öde till mötes.

Och Franz von Papen, alltså.

Begreppet ”von Papen” används ibland för att beteckna politiker som tror sig kunna ta stöd av extremhögern i syfte att sedan kontrollera denna. Politiker som tror att de kan tämja tigern och sedan blir uppätna.

För den historiske personen Franz von Papen gick försöket inte särskilt bra. Han var konservativ politiker från det tyska katolska partiet Zentrum under Weimarrepublikens sista dagar. 1933 bjöd han in Adolf Hitler till regeringen och tog själv posten som vice kansler. För att göra en lång historia kort var det inte Zentrum som gick segrande ur detta politiska samarbete.

Faktum är att ”von Papen” illustrerar en politisk princip som verkar vara allmängiltig. Högerextrema politiker samlar sällan eller aldrig en majoritet bakom sig. Om de ska få makt behöver de stöd från konservativa och/eller liberala partier.

Politiken brukar sedan gå i en helt annan riktning är den demokratiska borgerligheten tänkt sig. Europas historia under det tidiga 1900-talet var full av exempel på detta, von Papen var inte ensam. Efter kriget kom fascisterna, på goda grunder, i visst vanrykte men när vi nu ser deras motsvarigheter i dag få makt är det återigen ofta med stöd av konservativa och liberala partier.

I Ungern är Viktor Orban till och med medlem i EPP, samma partigrupp som Moderaterna och Kristdemokraterna. I Polen är det stora konservativa partiet i sig själv auktoritärt. I Österrike sitter FPÖ, ett parti grundat av SS-veteraner, i regering med konservativa ÖVP. I de nordiska länderna, med undantag av Sverige, är högerpopulisterna insläppta i den borgerliga värmen.

Von Papen hade känt igen sig.

Problemet med de bruna krafterna är att de färgar av sig. I land efter land dyker auktoritära tendenser nu upp. Stödet är aldrig gratis. Aldrig.

Vilken väg Sverige kommer att gå är ännu skrivet i stjärnorna. I går avslöjade Expressen att över hälften av de tillfrågade M-topparna öppnade för att ta makten med stöd av SD. Alltså exakt motsatsen till vad Alliansen lovade inför valet.

Det tog inte två veckor.

Anders Lindberg

Eva Franchell blir krönikör på Aftonbladets ledarsida

Eva Franchell fick pris av RBU, förbundet för rörelsehindrade barn och ungdomar för sin kamp för LSS
Eva Franchell fick pris av RBU, förbundet för rörelsehindrade barn och ungdomar för sin kamp för LSS

I dag börjar Eva Franchell i sin nya roll som krönikör på Aftonbladets ledarsida. Hon kommer i fortsättningen att medverka varje fredag. Hennes första krönika hittar du här: Gamla människor är inga kattungar

Eva Franchell har tidigare varit mångårig fast medarbetare i tidningen och är prisbelönt ledarskribent.

– Jag vill fortsätta att skriva om sociala frågor. Om människor som faller igenom skyddsnäten och inte får den pension, sjukpenning eller assistans de borde ha rätt till, säger Eva Franchell.

En av de frågor hon har skrivit mest om på senare år är nedmonteringen av LSS. Bland annat uppmärksammade hon Selma, 4, som förlorade det stöd hon behövde. Debatten, som rasade i flera år ledde till slut till att ansvarig minister fick lämna.

LÄS: Ledare: Selma, 4, är ingen bidragsfuskare

– Jag kommer även att skriva om kvinnors kamp för jämställdhet. För jämställda löner, jämställt föräldraskap och för kvinnors rätt att bestämma över sina egna kroppar, säger Eva Franchell.

LÄS: Ledare: Barnmorskan ska inte ha något jobb

– Jag kommer alltid att återkomma till klimatet och miljön. Klimatet är den avgjort viktigaste framtidsfrågan, inte bara för mig utan för oss alla, säger hon

Det första riksdagsvalet Eva Franchell bevakade var 1973. Hon gick då på Journalisthögskolan och valet slutade med att Sverige fick en jämviktsriksdag. För första gången sedan 1932 hade Socialdemokraterna inte majoritet och riksdagsbesluten fick lottas fram. Det leder osökt tankarna till det kaos som väntar på måndag efter valet…

– Det som skiljer är att det visserligen var en stor sak att höger och vänster blev lika stora men att folk tog det med upphöjt lugn. Det var mycket mer av sakfrågor och mindre om det politiska spelet, säger Eva Franchell.

Just lite mer av upphöjt lugn skulle inte sitta helt fel i svensk politik just nu…

Välkommen i din nya roll Eva!

Anders Lindberg

”Sverige kan gå in i en Trump-era” – Pernilla Ericson till Aftonbladets ledarsida

IMG_6339I går började Pernilla Ericson som ledarskribent på Aftonbladets ledarsida.

– Jag har skrivit och vurmat för jämställdhetsfrågor hela mitt vuxna liv. Att få fördjupa och utveckla de frågorna på Aftonbladets ledarsida är ett drömjobb, säger hon.

Pernilla Ericson började redan i gymnasiet som frilansande reporter för musiktidningen Okej. Hon har arbetat på flera ungdomstidningar, för TV4 och var mellan 2007 och 2014 journalist och redaktör på Aftonbladet. Senaste kommer hon från jobbet som redaktionssekreterare på tidningen Amelia.

Pernilla Ericson har gett ut tre kriminalromaner med feministisk inriktning. Den senaste, ”När du vänder dig om” handlar om organiserat kvinnohat på nätet.

– Att komma tillbaka till Aftonbladet känns lite som att komma hem, säger hon.

På fritiden är hon instruktör i den kampsportsinfluerade träningsformen ruffie. Annars skriver hon poesi, noveller och på eventuella kommande böcker.

Vad vill du skriva om?

– Jag har skrivit mycket om kvinnors rättslöshet och utsatthet, det vill jag fortsätta med. Även i den digitala miljön är detta är ett allvarligt problem. Jämställdhet handlar om så mycket, som mäns rätt att vara fullvärdiga föräldrar, löner, hedersförtryck, säger hon.

Hur ser du på den politiska dagsnoteringen för jämställdheten?

– Som det ser ut känns det kanske viktigaste att försvara de framsteg som redan gjorts. SD är ett antidemokratiskt parti vars nätsoldater tystar meningsmotståndare. Om SD verkligen får makt, vad innebär det för kvinnor? säger hon.

Du har varit journalist och redaktör i över 20 år. Varför vill du bli ledarskribent?

– Som jag känner det är vi på många sätt tillbaka på 90-talet igen. Nu regnar rasistiska flygblad, det rasistiska partiet växter igen, hatet flödar. Jag känner igen det här från min uppväxt och nu är det tillbaka. Då känns det viktigare än någonsin att bli ledarskribent, säger hon.

Och vad vill du uppnå?

– Jag vill bevaka jämställdhetsfrågor så brett det går, från kvinnliga fotbollspelares löner till våld i hemmet. Opinionsjournalistiken måste skildra allas vardag, och jag upplever att det på senare år ofta varit så att just kvinnors situation tappats bort i debatten. Jag är rädd att Sverige är på väg in i vår Trump-era. Regeringsmakt smakar gott och då finns risken att en framtida regering kompromissar med allt för mörka högerkrafter, säger hon.

Pernilla Ericson börjar på Aftonbladets ledarsida 25 juni. För frågor eller intervjuer nås hon på pernilla.ericson@aftonbladet.se

Anders Lindberg

Susanna Kierkegaard och Kalle Sundin till Aftonbladets ledarsida

bild

I dag börjar Susanna Kierkegaard och Kalle Sundin som vikarier på Aftonbladets ledarsida.

– Mitt mål är att folk ska tänka till och kunna ändra sig kring politiska frågor. Jag vill överraska. Den politiska debatten idag är så låst kring vissa frågor och ämnen som invandring, jag hoppas kunna bidra till att bredda det, gärna med fler internationella frågor. Svensk debatt är inte så unik som vi tror, säger Susanna Kierkegaard, 22.

Susanna kommer från en tjänst som politisk sakkunnig på S-gruppen i Europaparlamentet i Bryssel och Strassburg där hon bland annat arbetat med migration och demokratifrågor kopplade till Polen och Ungern. Hon har en examen från Oxford University i politik, filosofi och ekonomi. Susanna går Aftonbladets ledarskribentutbildning i år.

– Jag vill skriva om traditionella höger-vänsterfrågor inför valet som klass, ekonomisk fördelning och lokal politik nära människor, säger Kalle Sundin, 27.

Kalle kommer senast från en tjänst som borgarrådssekreterare i Stockholms stadshus. Han har tidigare arbetat som ledarskribent på Dala-Demokraten och utredare på den fackliga tankesmedjan Katalys. Han har en Master i politisk sociologi från London School of Economics och kandidatexamen i statsvetenskap från Uppsala universitet. Kalle Sundin gick Aftonbladets ledarskribentutbildning 2016-2017.

På grund av det politiska läget och valrörelsen förlänger Aftonbladets ledarsida i år våra sommarvikariat från 14 maj och till 1 oktober.

Varmt välkomna Kalle och Susanna!

Anders Lindberg

Tino Sanandajis magiska läsare

D18BCF4E-16DB-447A-8F85-767D14AB304A

Israel har tolv stammar. Josef tolv bröder. Jesus tolv lärljungar.

Sedan urminnes är tolv ett magiskt tal. Troligen eftersom fullmånen visar sig just tolv gånger per år.

Tino Sanandaji har tolv läsare, i varje fall på Ekerö kommunala bibliotek.

Om detta skämtade jag på twitter och fick ett förgrymmat svar av Tino Sanandaji. Jag börjar dock tröttna lite på den von oben-retorik borgerliga opinionsbildare ägnar sig åt och tänker för en gångs skull faktiskt svara.

Bakgrunden är att Ekerö bibliotek förra året inte ville köpa in Tino Sanandajis bok Massutmaning. Efter en hatstorm som Sveriges radio rapporterat om ändrade sig chefer högre upp i Ekerö kommun och körde över bibliotekspersonalen. Boken köptes in.

Sveriges radio rapporterar nu:

I dag, drygt ett år senare, har boken varit utlånad tolv gånger. Och nästan inte alls efter förra sommaren.”

I sitt svar till mig (bild ovan) skriver Tino Sanandaji:

”Att Ekerös enda ex av min bok varit utlånad 12 gånger på ett år innebär således att den har varit kontinuerligt utlånad nästan hela tiden.”

Man kan ha olika åsikter ifall tolv läsare är många eller få. Men det är ingen åsikt om boken varit utlånad ”nästan inte alls efter förra sommaren” eller ”kontinuerligt utlånad nästan hela tiden”.

Tino Sanandaji har helt enkelt fel. 

Och jag är inte förvånad. Medier och myndigheter som i detta fall överskattar ständigt nätdrevens verkliga styrka. Det är vanligen små, väl organiserade grupper av arga män som för ett förfärligt oväsen.

Men som i Ekerö är det oftast tomma tunnor.

Tolv må vara ett magiskt tal, men nätdrevet mot Ekerös personal innehöll i verkligheten inte mer kraft än en tre arga lappar på bibliotekets anslagstavla.

Anders Lindberg

”Att skriva är en ventil” – Zina Al-Dewany till Aftonbladets ledarsida

Zina Al-Dewany, 27, blir ny lördagskrönikör på Aftonbladets ledarsida. Hon kommer att medverka varannan lördag från och med denna vecka.

Varför vill du skriva på Aftonbladets ledarsida?

– Att skriva är en slags ventil för mig, ett sätt att bearbeta. Idag ökar ojämlikheten och den individuella friheten minskar. Människors liv blir mer förutsägbara, med färre möjligheter. Min ambition är att engagera och stå för framtidshopp, säger hon.

Zina Al-Dewany är redaktör på Politism och har tidigare skrivit ledare för ETC och Flamman. Hon gick Aftonbladets ledarskribentutbildning 2015. Tidigare har hon bland annat studerat biomedicin på Karolinska Institutet och Litteraturvetenskap vid Södertörns högskola.

Hur känns det idag?

– Det var ju här på Aftonbladet jag började skriva så det känns som om cirkeln sluts på något sätt, säger hon.

Zina Al-Dewany är från Hagsätra i södra Stockholm och är uppväxt i söderort. Hon har tidigare varit engagerad i studentpolitik och då arbetat främst med bostadspolitik.

Hennes första krönika publiceras på lördag.

Anders Lindberg

Jonna Sima och Daniel Suhonen till Aftonbladets ledarsida

Det är glädjande att i dag kunna berätta om två nya rekryteringar till Aftonbladets ledarsida.
Jonna Sima kommer att börja som ordinarie ledarskribent och Daniel Suhonen som lördagskrönikör varannan vecka.

Aftonbladets ledarsida ska vara Sveriges största och mest engagerande ledarsida. Vi är en tydlig vänsterröst i samhällsdebatten utifrån socialdemokratiska värderingar.

– Att komma till Aftonbladets ledarsida är att komma hem. Jag lärde mig läsa och tänka med hjälp av Aftonbladets Dieter Strand, Gunnar Fredriksson, Olle Svenning och Lena Askling, säger Daniel Suhonen som debuterar som lördagskrönikör 3 mars.

– I dag ökar ojämlikheten i Sverige trots att vi har en socialdemokratisk regering. Nästan all debatt handlar om invandring. Jag vill bidra till att den valdebatt vi nu går in i handlar om att minska de ekonomiska skillnaderna. Jag vill också föra in mer klimatfrågor, säger Jonna Sima som börjar som ledarskribent 26 mars.

Jonna Sima arbetar i dag som kulturredaktör på tidningen Arbetet och har tidigare i flera omgångar vikarierat på Aftonbladets ledarsida. Senast 2016-2017 som redaktionssekreterare. Hon har tidigare medverkat i bland annat ETC och Dagens Arena. Jonna Sima har gått kulturvetarlinjen vid Stockholms universitet och har en fil kand i idéhistoria.

Daniel Suhonen är chef för den fackliga tankesmedjan Katalys. Han har även medverkat på ETC:s ledarsida och i Expressen kultur. Daniel Suhonen har tidigare bland annat arbetat som vårdbiträde, skolvaktmästare, fastighetssekreterare och varit chefredaktör för de idépolitiska tidskrifterna Tvärdrag och Tiden. Daniel Suhonen har en fil kand i sociologi och ekonomisk historia vid Stockholms universitet.

Varmt välkomna

Anders Lindberg

Hur SD:s neddragning på 13 miljarder är beräknad

I morse krävde SD att jag skulle ta ner artikeln om att Jimmie Åkesson ljög i Agenda om sina välfärdssatsningar.

I Agenda sa Annika Strandhäll att SD skar 13 miljarder medan Åkesson sa att de satsade 11 miljarder.

KIT dömde till Strandhälls fördel.

Josef Fransson, SD, påpekade dock att KIT, som jag hänvisat till, avpublicerat sin artikel.

Fair enough, om vi har fel ska vi naturligtvis rätta, jag hade inte själv gått igenom siffrorna som ligger under KIT:s postning.

Så jag läste nu på morgonen igenom SD:s budget och ringde sen till Finansdepartementet för att fråga hur Strandhäll har räknat.

Så här, blev svaret:

SD har i sin budget, i tabell 18:5, redovisat effekterna på kommun och landstingssektorns finanser:

Skärmavbild 2018-02-02 kl. 09.59.02

Som man ser är minuset på drygt två miljarder enligt deras egen redovisning, effekten på kommuner och landsting av övriga statsbidrag är enligt tabellen noll.

Detta är uppenbart osant, flera av förändringarna är dessutom ganska stora. Exempelvis drar SD ner nästan 10 miljarder på kommunersättning till flyktingmottagande, knappt 4,5 miljarder på bidrag till lärarlöner och 2,3 miljarder på fler anställda i lågstadiet.

Finansdepartementet har summerat vad SD satsar och drar ifrån på olika områden i tabellen nedan:

image2

Av tabellen framgår alltså de olika områdena och de summeras till just 13 miljarder.

SD:s budget är offentlig och vem som vill kan naturligtvis gå in och kontrollera siffrorna själva.

Därmed är mitt svar till Josef Franson, SD, att jag vidhåller att Åkesson ljög i Agenda. Om SD bevisar att jag har fel ska jag naturligtvis ändra mig.

Däremot ska jag självklart uppdatera artikeln med turerna kring KIT.

Anders Lindberg

Sida 4 av 31
Senaste inläggen