Sverige har 53 ”no-go-zoner” säges det i debatten. Uttrycket ”no go-zon” kommer sig av att man översatt polisens uttryck ”Utsatt område” vilket jag skrivit om här.
Ord har betydelse, fel ord leder tanken och politiken fel.
Men den rapport från 2015 som man hänvisar till är inte första i ämnet. Redan 2014 tog polisen fram en liknande rapport, fast då var det 55 områden.
Ett av dem var förre statsministerns hemort Täby.
Detta kan möjligen synas lite långsökt. Men visar faktiskt bra varför begreppet ”no go-zon” är missvisande.
Själva begreppet fick för övrigt fart i debatten efter att SvD:s ledarskribent Per Gudmundson kallade just områdena i 2014 års rapport ”no go-zoner”.
Att Täby (och Vallentuna) kom med handlar om en sammantagen problematik. Just den blandning av socioekonomisk utsatthet och kriminalitet som båda rapporterna handlar om.
Detta är reella problem, och det upplevs starkt av både boende och myndigheter. Men att kalla det ”no go-zon” är helt enkelt inte sant, inte i Täby men inte heller i Rosengård eller Vivalla.
Jag tror debatten skulle vinna på att diskussionen breddas så de faktiska problem som finns får riktiga lösningar.
Och då räcker det inte att enda närvaron är polis. Även andra myndigheter behöver finnas på plats även i utsatta områden, försäkringskassa, arbetsförmedling, skattekontor. Men även övrig samhällsservice.
Om den snurriga diskussion vi har nu kan leda till det vore faktiskt någonting vunnet.
Den store allkonstnären Tage Danielsson reflekterade en gång över poängen med ordens betydelse.
”Du och jag kan ju till exempel komma överens om att kalla en tur- och returbiljett Stockholm— Malmö för en åtsittande aftonklänning med svarta tofsar.
Men jag lovar dig att vi får ett helvete i biljettluckan på Centralen.” skrev han.
När jag läser debatten om så kallade ”no go-zoner” börjar jag tro att just detta helvete är ganska nära.
I en text på Dagens samhälle idag försvarar den tidigare redaktören för Neo, Paulina Neuding, begreppet.
Den visar att det finns 15 ”Särskilt utsatta områden”, 6 ”Riskområden” och 32 ”Utsatta områden”.
Den visar däremot inte att det finns några ”no go-zoner” alls utan pekar på områden med låg socioekonomisk status, sociala problem och kriminalitet som just ”utsatta”. Var och en kan också åka till någon av de 53 utpekade områdena och själv se att det går utmärkt att vara där.
Vad tjänar debatten på att byta ut det officiella ”Utsatt område” till ”no go-zon”?
Svaret är nog: ingenting.
Inga av de sociala problem som finns i dessa områden blir lättare att lösa. Det bidrar inte till att vi bättre kan förstå eller prata om frågorna på ett seriöst sätt i samhällsdebatten.
”No go-zon” ger intryck av att det handlar om ett katastrofområde, ett laglöst land där myndigheterna dragit sig tillbaka och staten gett upp kontrollen. Men detta är ju inte sant. Så varför vill man ge det intrycket?
Det är faktiskt svårt att svara på, men vi lever i en tid när alla verkar ha rätt till sina egna fakta och sin egen vokabulär. Och precis detta verkar vara Paulina Neudings egentliga poäng, det finns ett fenomen som vi vill kalla ”no go-zon” – låt oss definiera det som vi vill.
Problemet är, som Tage Danielsson påpekade, att det blir ganska svårt att förstå varandra när ord hittas på eller laddas med ny innebörd.
För historien har sett många verkliga ”no go-zoner”. Områden där staten gett upp och anarki råder, där gängledare och krigsherrar kontrollerar människors liv och vad vi menar med ”samhälle” slutat fungera.
Terrorgruppen Hamas kontrollerar Gazaremsan i Palestina
I veckan berättade den liberala israeliska tidningen Haaretz om hur Hamas genom en skicklig cyberkampanj tagit sig in i det israeliska försvarets allra heligaste. Det är en något underhållande historia men även du som läser detta kan, om oturen är framme, råka ut för samma sak.
”Fienden har förvandlat soldaternas mobiltelefoner till spionverktyg, säger Israeliska försvaret till Haaretz.
Israeliska försvaret tillhör världens mest avancerade, en högteknologisk och välutbildad styrka med förmågor långt utöver de flesta andra västländer.
Hamas är en terrorgrupp som bombades i småbitar senast under Gazakriget 2014.
Men precis som vid Rysslands cyberangrepp på USA spelar rå militär styrka mindre roll i en tid präglad av informationsoperationer.
Hamas har använt så kallade ”bikini-troll” alltså profiler i sociala medier med bilder av unga lättklädda kvinnor som sökt vänskap med israeliska soldater och officerare. De har framställt det som att de unga kvinnorna vill göra en så kallad ”aliyah” alltså utvandra till Israel.
Aliyah är inte ett ovanligt fenomen bland judar i väst och i andra delar av världen. När antisemitismen ökar eller vid säkerhetspolitisk osäkerhet har många judar genom historien valt att utvandra till Israel.
Hamas bikini-troll har etablerat kontakt med soldaterna för att diskutera detta och i takt med att relationen fördjupats har trollen bett soldaterna ladda ner en särskild app för att de ska kunna videochatta. När den väl laddats ner har bikini-trollet slutat svara.
Apparna var så kallade ”trojaner”, alltså skadlig kod som gör att Hamas har kunnat komma åt bilder, kontaktuppgifter och personlig information, men även använda kamera och avlyssna samtal.
Enligt Haaretz har flera dussin soldater gått på tricket med resultatet att Hamas har kunnat fjärrstyra deras telefoner och kartlägga israeliska försvaret inifrån.
När Israels säkerhetspolis utredde frågan hittade de bilder tagna inifrån militära anläggningar och mängder av andra hemliga uppgifter som alltså överförts direkt till Hamas agenter.
Lång näsa.
Israeliska försvaret inför nu nya, stenhårda, säkerhetsregler för att det inte ska hända igen. Men skadan är självfallet redan skedd.
Motiven bakom att på detta sätt hacka mobiltelefoner varierar självklart. Någon kanske vill jaga känsliga ekonomiska uppgifter, industriell information eller journalisters källor. Någon annan vill kanske, som Hamas, undersöka militär förmåga.
Eller bara jävlas och släppa ut känsliga uppgifter i offentligheten vid fel tillfälle.
Och handen på hjärtat, vad är oddsen för att även Sverige, svenska myndigheter, företag och medier skulle kunna råka ut för samma sak som israeliska militären?
Vänliga läsare har skickat mig länkar om varför författaren Katerina Janouch har rätt om Tjeckien och DN består av fejkade nyheter. Denna typ av kampanjer brukar även hylla Putin och/eller Jimmie Åkesson och jag kan inte säga att jag brytt mig så mycket.
Bakgrunden är att Katerina Janouch i tjeckisk TV gjorde en rad påståenden om Sverige som Hynek Pallas kritiserade i DN.
– I intervjun läser programledaren upp ett antal av de värsta rubrikerna om Sverige från tjeckiska medier. Rubriker om jihadnästen, no go-zoner och ghetton och Katerina Janouch svarar att det är värre. De är vanligt förekommande på de ryska trollsajterna, säger Hynek Pallas till Resume.
Om detta har internet bråkat i veckan. Men det jag blir nyfiken på är källan många som motsäger DN hänvisar till. En Facebook-sida vid namn ”Mediekollen”. Sidan ser ut som exempelvis viralgranskaren och ger Katerina Janouch en godkänd-stämpel.
Sidan har delats ungefär trehundra gånger och verkar vara en av de främsta källorna på nätet för de som försöker övertyga mig om att DN har fel. Men vad är det för sida?
Mediekollen verkar ha blivit aktiv i onsdags, samma dag Hynek Pallas artikel publicerades, och har snabbt fått stort genomslag.
Det första inlägget handlade om att den dossier om Donald Trump som spritts i USA var fejkad. SVT och Aftonbladet som rapporterade om Trump fick underkänt.
Sedan dess har ”Mediekollen” haft två övriga nyheter, en om Niqab i Norge och en om Özz Nûjen, båda med i sak tveksamt innehåll, och i kommentarsfältet låter ”Mediakollen” nedvärderande kommentarer om Özz Nûjens person ligga kvar.
Jag kan inte tjeckiska. Men som källa på att DN har fel och Katerina Janouch rätt är ”Mediekollen” inte tillförlitlig. Den maskerar propaganda som ”mediakritik”.
Ändå sprids länken som en sanning. Bland andra av Katerina Janouch själv.
Vilka som ligger bakom ”Mediekollen” vet jag inte, eller hur stora delar av stödkampanjen för Katerina Janouch som är organiserad på detta vis.
Men det understryker vikten av att media lär sig skilja på verkliga ”folkstormar” och olika former av organiserad påverkan.
Uppdatering 15:28: rubriken är ändrad från ”vänner” till ”sympatisörer”. ”Vänner” antyder någon slags ömsesidighet.
Uppdatering 17:54: läsare påpekar att det borde framgå i artikeln att även Katerina Janouch själv delat Mediekollens text om henne.
Ingen har väl missat likheterna mellan USA-valet och Brexitvalet. Högerpopulisternas kampanjmetod var sig mycket lik, låt oss kalla den ”Trumpkoden”.
1. Påstå att vänstern är ansvarig för tonläget i debatten.
2. Smutskasta vänsterns politiker och profiler.
3. Fula ut oberoende aktörer, som jurister (partiska), experter (etablissemang) och journalister (vänster), ur debatten.
4. Släpp själv alla spärrar när det handlar om lögner, personangrepp och drev på nätet.
5. Vid kritik, se punkt 1 och upprepa.
Metoden var påfallande effektiv både för Trump och för Brexitkampanjen, men varför?
Det enkla svaret är förmodligen att alla var helt ovana vid den, journalister, motståndare och väljare förväntade sig att vissa konventioner skulle följas, som att politiker inte ljög och att medias granskande roll respekterades. När Trump och Brexitkampanjen inte följde ”reglerna” stod alla handfallna.
Men jag tror Trumpkoden går att knäcka, detta är hur.
A. Trumpkoden bygger på att media abdikerar och, som någon sa, behandlar politik som en del av underhållningsindustrin. Om journalister inte låter sig sättas i försvarsställning som ”vänster” och ”mainstream media” utan helt enkelt gör sitt jobb och granskar så får politikerna svårare att komma undan. Men det måste göras i tid.
B. Att man (media, politiker, debattörer) inte accepterar ”alla är lika goda kålsupare”- argumentationen. Trump ljög, Clinton ljög i regel inte. Trumps kampanj och Brexitkampanjen var brutalare, mer hänsynslösa och med ett råare tonläge på nätet än något vi sett tidigare, det fanns helt enkelt ingen motsvarighet hos Clinton eller Bremain.
C. Vänstern måste försöka hålla sig till sakfrågorna. Det är svårt, men om högerpopulister får debatten att handla om personer, smutskastning och spel så vinner de. Även om det, som i Trumps fall, såg ut som att de förlorade på personfrågorna.
Jag är rejält orolig för att delar av borgerligheten, främst Moderaterna, är lockade att köra Trumpmetoden i botten. Skriver om detta idag.
För tre år sedan drog vi igång den första omgången av Aftonbladets ledarskribentutbildning, #ledarskriv
Tanken var att stötta och utbilda en ny generation fria opinionsbildare med hjärtat till vänster.
Sedan dess har trettio unga opinionsbildare gått utbildningen och hundratals artiklar har publicerats.
Vi är stolta över den nya generation progressiva röster som nu tar utrymme i samtalet.
Nu är det dags för en ny säsong, den fjärde i ordningen. Nedan hittar du mer information om utbildningen, och hur man söker.
Om #ledarskriv
Utbildningen syftar till att ge fler personer verktyg och nätverk för progressiv opinionsbildning. Den ger också nyttiga kunskaper och erfarenheter för den som i framtiden vill arbeta som exempelvis ledarskribent.
Aftonbladets ledarredaktion står för innehåll och upplägg. Utbildningen genomförs i samarbete med Campus Bommersvik och ett antal ledarredaktioner runt om i landet.
Utbildningen omfattar två helginternat under hösten och våren med teoripass och praktiska skrivövningar. Under senvåren följer två praktikperioder om två veckor vardera på s-märkta eller rödgröna redaktioner. Där får man prova att skriva texter under handledning. Alla moment i utbildningen är obligatoriska.
Vem kan söka och hur ska man ha råd?
Du som söker ska vara mellan 21 och 30 år, och ha relevant utbildning och/eller erfarenhet. Det kan handla om journalisterfarenheter, aktivt bloggande eller annan skrivvana.
Utbildningen är avgiftsfri för dem som deltar, och ersättning enligt SJF:s praktikavtal utgår under praktikperioderna.
Rekryteringen sker genom en öppen ansökningsprocess, där alla är välkomna att söka.
Vem finansierar #ledarskriv?
De större redaktioner som deltar står för praktikersättningen för sina praktikanter. I övrigt finansieras satsningen av LO.
Hur ansöker jag?
Intresseanmälan gör du här. Sedan får du en ansökningslänk som du ska fylla i. Vi vill också ha arbetsprover.
Sista ansökningsdatum är 12 oktober.
Om du har praktiska frågor om utbildningen kan du höra dig till carina.persson@bommersvik.se
Ändå kraven på ökad respekt för äganderätten ljuder allt högre. Skatterna på förmögenheter, fastigheter, gåvor och arv är ett minne blott och markägare vill inskränka allemansrätten.
Ett exempel jag tar är bristen på svenskt båtregister och skatt för lyxbåtar.
Janerik Larsson, sidekick på Svenska Dagbladets ledarsida, blev förgrymmad.
Han drar en linje från mina synpunkter till svältens Afrika.
En internationell utblick är talande. Bristande äganderätt är den viktigaste förklaringen till Afrikas fattigdom.
Nja…
Steget mellan båtregister och svältande i Afrika är möjligen lite väl halsbrytande.
Men tesen är intressant. Att det inte är kolonialism, krig, diktatur, religiös extremism, sönderfallande stater, etniska konflikter, stormakternas spel eller någon annan vanlig förklaring som ligger bakom Afrikas problem utan brist på äganderätt.
Är det så?
På ett plan har naturligtvis alla ovanstående faktorer i olika grad bidragit men har just bristen på äganderätt en särställning?
För ett par år sedan besökte jag Zimbabwe och träffade bland annat lantbruksarbetarnas fackföreningar. Utifrån deras situation ligger det mycket i att bristen på fungerande äganderätt spelat stor roll i hur Zimbabwe fallit samman de senaste åren.
Men det viktigaste var bristen på demokrati och politiska fri och rättigheter. En bättre respekt för äganderätten skulle säkert göra livet bättre för många och få ekonomins hjul att snurra lite bättre, men det som verkligen skulle förändra vore rätten att organisera sig, att skriva vad man vill och att själv välja regering.
På många sätt hänger detta ihop med näringsfrihet och äganderätt men som vi sett i exempelvis Kina går det utmärkt att ha en kapitalistisk ekonomi utan vare sig demokrati eller mänskliga fri och rättigheter.
När högern allt mer försöker få äganderätt att framstå som en överordnad rättighet missar man detta.
Det är inte i första hand bristen på äganderätt som gett Zimbabwes diktator Robert Mugabe möjlighet att stjäla jordbruksmark utan bristen på demokrati och oberoende institutioner i landet.
Utan demokratin står alla andra rättigheter på spel. Och alla andra rättigheter kan försvinna, även äganderätten.
I somras skrev jag en kritisk text om påståendet att 500 000 flyktingar skulle kommit till Sverige om inte regeringen ändrat asylreglerna. Siffran förekom på ett S-seminarium jag var på i Almedalen och är framräknad genom att man tagit den högsta siffran för en vecka någonsin och sedan dragit ut detta på ett helt år.
Sen skriver jag:
Per Gudmundson på SvD:s ledarsida räknade i höstas på samma sätt ut att fem miljoner asylsökande kommer de närmaste åren.
Per Gudmundsson har svarat på detta och påstår i en text att han aldrig skrivit så.
Men det har jag förstås aldrig påstått.
Skriver han.
Min källa är nedanstående tweet:
Vet inte om man kan tolka detta på så många sätt men min poäng i somras var under alla omständigheter inte att kritisera Per Gudmundson utan en namngiven S-politiker.
I texten gör Gudmundson även en poäng av att det egentligen är Magdalena Andersson som räknat ut siffrorna.
Han kanske borde kolla så hon inte även hackat hans twitterkonto.
LONDON På gräsmattan framför parlamentet ligger blommor, ljus och små kort med minnesord. Det är sorgligt men värdigt, en spontan hyllning till den mördade parlamentsledamoten Jo Cox.
Det vanligaste ordet är ”kärlek”.
Mördaren var av allt att döma påverkad av samma idévärld, hämtad från USA:s vit makt-rörelse, som även inspirerade personer som Anders Behring Breivik och Peter Mangs.
Det är en form av terrorism som brukar kallas ”det ledarlösa motståndets taktik” och som religionsvetaren Mattias Gardell beskriver utförligt i sin bok om just Peter Mangs ”Raskrigaren”.
Poängen med taktiken är att ledarna inte har någon kontakt med de ensamvargar som utför attackerna. Istället skapas en stämning, ett klimat av aktivism, som gör att folk tar saker i egna händer.
Och den hetska debatten inför folkomröstningen är rena rama tryckkokaren för politiska dårar. Det är ett politiskt samtal helt utan botten.
En viktig orsak till att debatten spårat ur är att Lämna-sidan egentligen bara vill prata om invandring. Och det mesta kokar egentligen ner till samma myter som vi ser spridas på hatsajter i Sverige, fast här finns de i vanliga medier.
Invandrarna beskylls för allt, de tar jobben, de är arbetslösa, de är brottslingar, de står före i vårdköerna, är terrorister och så vidare. Allt kryddat med diverse anekdoter och vandringshistorier.
Lösningen är att om man lämnar EU får man ”kontroll” över gränsen och då händer inget av detta.
Stanna-sidan bemöts med att den är etablissemang och därmed inte att lita på.
Kombinationen av ”folk mot elit” och invandringsfrågan är extremt explosiv.
I dag hålls en minnesstund för Jo Cox i parlamentet. Tonläget har blivit lite mildare men på sociala medier är allt tillbaka som förut.
Nigel Farage, ledare UKIP och tongivande i den brittiska kampanjen mot EU
LONDON Det är 17 grader och kvalmigt i den brittiska huvudstaden. På torsdag avgörs om britterna ska stanna i EU och även om själva valkampen går på sparlåga efter mordet på Labourpolitikern Jo Cox är stämningen febrig.
En god vän nära Labours kampanjledning beskriver känslan rätt och slätt som ”overklig”.
Många i Labours kampanj mår dåligt och är outsägligt ledsna och chockade – samtidigt står så oerhört mycket på spel.
Folkomröstningar handlar ofta om känslor och personer snarare än sakfrågor. Det är en svaghet.
För att vinna folkomröstningar har olika kampanjer i historien ofta vädjat till människors lägsta politiska instinkter och det finns ett element av att den som ljuger mest faktiskt tjänar på det.
Det är övertydligt här i London just nu.
När kampanjen väl är över är ingen längre ansvarig för allt som sas – därför verkar folk säga i princip vad som helst för att vinna.
De jag pratar med här kallar det ”Projekt Rädsla”.
Båda sidor anklagar varandra för fula knep men Lämna-sidan har tagit ljugandet till en helt osannolik nivå. Längst går högerextrema grupper med påståenden om att miljontals turkar kommer att strömma in i landet och att folk inte kommer att få sjukvård om britterna stannar i EU.
I princip alla politiska kampanjer bygger på en blandning av ”hopp” och ”rädsla”. Vanligen försöker man sprida hopp när det går bra för den egna sidan och skrämmas när det går dåligt.
Här bryts regeln, även om Lämna-sidan skräms mest effektivt bygger även Stanna-sidans kampanj på rädsla för framtiden.
Det är både destruktivt och väldigt farligt. Det finns helt enkelt ingen känsla av hopp någonstans – all energi är negativ och riktad mot den andra sidan.
I början av kampanjen handlade det mesta om ekonomi. Det vann Stanna-sidan på. Men i takt med att debatten allt mer kommit att handla om invandring så har tonläget höjts och sakligheten försvunnit.
De två ledande på Lämna-sidan är Londons tidigare borgmästare Boris Johnson vars viktigaste drivkraft verkar vara att själv bli premiärminister och Nigel Farage som leder UKIP som kombinerar EU-motstånd med främlingsfientlighet. Dessa har starkt stöd av en skrikig högerpress.
Organisatoriskt samlas kampanjen i ”Vote Leave” utom UKIP som har en egen kampanj. Det finns även en mindre grupp EU-motståndare till vänster.
Stanna-sidan bärs i första hand av premiärminister David Cameron. Labour och fackföreningarna kampanjar men har hela tiden haft problem med att partiordförande Jeremy Corbyn inte verkar brinna för projektet.
Kampanjen samlas i ”Britain stronger in Europe”. Stanna-sidan har på många sätt samma problem som ja-sidan i den svenska eurofolkomröstningen 2003.
Den är etablissemang i en tid av uppror mot etablissemanget. Den försöker samla etablerade politiker både från höger och vänster samtidigt som de egentligen har helt olika idéer om vad de vill med EU.
Men även Lämna-sidan har problem. Väljare röstar ofta mot förändring och ingen vet riktigt vad ett brittiskt utträde ur EU betyder.
”Projekt Rädsla” är en riskfylld strategi för Lämna-sidan eftersom rädda människor sällan vågar rösta för stora förändringar.
Ser man till opinionsmätningarna är det jämnt, ofta med övervikt för Lämna. Men vadslagningsmarknaden tror i skrivande stund på seger för Stanna.
Number cruncher politics, som gör projektioner utifrån tidigare val och som brukar få rätt, tror på ett jämnt val, men med övervikt för Stanna.
Men alla dessa tre, mätningar, vadslagning och projektioner är värda att följa.
När vet vi?
Vallokalerna stänger klockan 22 lokal tid på torsdag. Bedömningen är att det bör finnas ett rimligt trovärdigt resultat runt 4 på morgonen på fredag.
