Jag kan ju ha fel, men visst känns det lite som att den borgerliga regeringen under de två senaste veckorna börjat förlora sitt momentum?

Expressen skriver om att Fredrik Reinfeldt trixar med siffror. Hillevi Engström agerar robotmoderat i SVT:s Agenda och avslöjas som en siffertrixare. PJ Anders Linder på Svenska Dagbladets konservativa ledarsida är öppet missnöjd med M-regeringens passivitet.

Jan Björklund hatar läsplattor och häcklas för sin militaristiska läggning. Kristdemokraterna ligger och kippar efter luft som en döende fisk och kontrar med att rekrytera nationalisten Charlie Weimers till Göran Hägglunds stab. Centern hade något sorts jippo i helgen som ingen brydde sig om.

Om jag har rätt i den här spaningen så kommer nog ändå historikerna skriva att regeringens fall började när barn- och äldreminister Maria Larsson (KD) ställde upp i Ekots Lördagsintervju i helgen.

Intervjun är förmodligen den mest plågsamma mangling en borgerlig företrädare råkat ut för sedan Sofia Arkelsten mötte Thomas Ramberg.

Larsson passade på att sjukdomsförklara transsexuella och säga att transsexualism går att behandla. Hon visste inte varför hennes regering tre gånger sagt nej till att utreda förslag om förstärkt meddelarskydd. Ministern förstod inte hur jobbskatteavdraget är utformat, att man betalar högre skatt som föräldraledig än när man jobbar (den långa tystnaden mellan Rambergs fråga och Larssons svar är radiohistoria!).

Ministern hävdade att män helst är föräldralediga när barnen är lite större. Hon visste inte vad regeringen egentligen tycker om gårdsförsäljning av alkohol. Hon kunde inte säga vad hon tyckte om uranbrytning i Sverige.

På frågan om vad Kristdemokraterna gjort för att förverkliga sitt vallöfte om att räkna upp taket i a-kassan så att den följer prisutvecklingen svarade hon att hon ”inte tror att frågan varit aktuell i regeringsförhandlingar”. Och så öppnade Larsson för att riva upp regeringens energiöverenskommelse. Så där fortsatte det.

Håhå, jaja. Det kanske är ett utslag av rent önsketänkande, men låt oss avsluta det här med en sång.

Daniel Swedin

Finländarna röstar på antingen De grönas Pekka Haavisto eller Samlingspartiets Sauli Niinistö i presidentvalets andra omgång i dag. Allt pekar på att det blir Niinistö som segrar, men det intressanta är om han segrar stort eller om han tar hem en knapp seger.

Röstningslokalerna öppnade klockan nio finsk tid och de är öppna till åtta på kvällen. Redan har 36 procent av väljarna röstat och resultatet av förhandsröstningen kommer man att presentera cirka klockan 20 finsk tid, dvs. klockan 19 svensk tid.

Vem som blir Finlands president sägs bli klart allra senast klockan 22 finsk tid. Presidenten installeras i riksdagen den 1 mars.

Om du vill följa med i rösträkningen under kvällen så tipsar vi om Svenska Yles resultatservice. Traditionell valvaka blir det i radiokanalen FST5 med start 18.50, svensk tid. Daniel Olin leder valvakan och professor Göran Djupsund kommenterar resultatet. Valvakan streamas direkt på webben.

Daniel Swedin 

MAKTFIKA. Miljöpartiets Maria Ferm och migrationsminister Billström bullar upp. 

De flesta politruker brukar troskyldigt påpeka att den enda opinionsmätning som faktiskt betyder något är den som vi får resultatet av på valdagen var fjärde år.

Det ligger förstås någonting i det där. Men det är svårt att helt blunda för dagens Demoskop som publiceras i Expressen. Vänsterpartiet äter nästan 3 procentenheter rakt av från Miljöpartiet och ökar till 9,3 procent.

Varför?

Enligt SVT:s vallokalundersökning betraktade sig 72 procent av Miljöpartiets väljare 2010 som ”vänster”. 4 procent såg sig som ”höger” och 24 procent som ”varken eller”.

Sedan dess har de gröna mest fokuserat på att göra de fyra procenten av sina väljare glada. Gustav Fridolin har skrivit debattartiklar där han berättat om alla områden där han samarbeta med Moderaterna. Maria Ferm har druckit te med Tobias Billström och cementerat Fästning Europa.

I socialförsäkringsutskottet har man röstat med de borgerliga för att inte förbättra migrationslagarna. Allt oftare berättas det människor som utnyttjas som ett resultat av Miljöpartiets och borgarnas uppgörelse kring arbetskraftsinvandring.

EU-kritiken har man tonat ned. Sedan länge är man emot ett unionsutträde. Kravet på sex timmars arbetsdag har man släppt. Miljö- och klimatpolitiken ser man inte röken av.

Efter fjolårets opinionsmässiga framgångar för firma Fridolin och Romson kan det komma som en chock för någon att samlat och nystartat Vänsterpartiet nu ökar.

För människor som betraktar sig som varande vänster – men inte socialdemokrater – verkar det helt enkelt logiskt att välja Sjöstedt framför (M)iljöpartiet. Det kan vara värt att tänka på, även för de gröna språkrören.

Daniel Swedin 

Den moderata floskelministern Sofia Arkelsten har man inte riktigt sett röken av sedan débâclet kring partiets bombastiska partiprogram i fjol.

Men nu är hon tillbaka, med en debattartikel i Dagens Nyheter och understödd av Peter Norman och Anna Kinberg Batra. ”Så ska vi utveckla politiken för välfärden” är titeln på artikeln och det är upplagt för plattitydbonanza!

Några lösningar eller framåtsyftande tankar om välfärdens organisering presenteras naturligtvis inte, vilket nog är tanken eftersom svenska folket inte hyser det minsta förtroende för Moderaterna och deras politik på välfärdsområdet. Debattexten är, mest av allt, en räcka lamt uttalade besvärjelser i pompös ton.

Man kan ju skratta åt det, men det finns – som så ofta när Arkelsten är ute och röjer – något lätt förljuget över hela anslaget. Det skrivs om ”höga välfärdsambitioner” för välfärden – trots fortsatta utförsäkringar, kraschad a-kassa och trots att den fattigaste tiondelen av folket blivit 8,6 procent fattigare sedan Moderaterna äntrade Rosenbad.

Det skrivs om att välfärden finns för att berika alla med vård, utbildning och omsorg – trots att det är Moderaternas kompisar på Serafen, Carema och Attendo som berikat sig allra mest på Moderaternas välfärdspolitik.

I det idéprogram som Moderaterna klubbade i fjol skrevs att partiet var arkitekterna bakom den svenska välfärdsmodellen. ”Ohederligt och oanständigt”, skrev ledarsidan då. Det skulle man kunna säga om Arkelstens debattartikel också.

Men avslutningen på texten räddar dock hem det hela: ”Den opportunism som det funnits utrymme för måste stoppas”.

Det är bara för roligt.

Daniel Swedin 

Eftersom nye S-ordföranden Stefan Löfven inte sitter i riksdagen kommer han inte kunna ta riksdagsdebatterna med Fredrik Reinfeldt och den övriga borgerligheten. Därför undrar alla vem som ska bli Socialdemokraternas nya gruppledar i riksdagen och i den rollen bli statsministerns utmanare i plenisalen. 

Därför öppnade Aftonbladets ledarredaktion i går processen. I en snabb omröstning bad vi våra läsare att föra fram sin favorit. Vi vaskade fram 14 troliga namn och lät sedan folket göra jobbet. 3 640 personer har röstat sedan i går förmiddag. Nu redovisar vi resultatet.

Klar segrare är Håkan Juholt. Ja, vi kan nästan tala om en jordskredsseger.

Juholt, tills nyligen Socialdemokraternas partiordförande, stöds av 33 procent av läsarna. På en god andraplats kommer Leif Pagrorsky som får 17 procent av läsarrösterna. Tre blir Sven-Erik Österberg med 9 procent av rösterna. Österberg var ju fram till och med 2010 S-gruppledare och kan jobbet. Värt att notera är att Carina Moberg, som av Juholt utsågs till gruppledare för riksdagsgruppen, bara samlar 1,5 procent av rösterna.

I morgon är det statsministerns frågestund i riksdagen. Ledarledarbloggens läsare har sagt vem de vill se företräda Socialdemokraterna.

Daniel Swedin

Fas tre, det tredje steget i jobb- och utvecklingsgarantin, har inte varit någon vidare framgång. 

Av de drygt 10 000 människor som för två år sedan gick in i fas tre av regeringens jobb- och utvecklingsgaranti är drygt 6.000 kvar, enligt siffror som Arbetsförmedlingen tagit fram för Ekot i Sveriges Radio.

16 procent har fått arbete men de flesta av dem har någon form av lönebidrag. De som varken har jobb eller är kvar i utbildningen har i de flesta fall gått i pension.

Inte ett så bra facit för en regering som valdes på att komma till rätta med ”utanförskapet”. Lösningen: Arbetsförmedlingen byter nu namn på fas tre till Sysselsättningsplats. 

Ett semantiskt stunt som skulle göra Det Nya Arbetarpartiet gröna av avund.

Daniel Swedin 

Diskussioner om socialdemokratiska ”processer” är en omtyckt gren bland allsköns tyckare. Ska processen vara öppen? Ska processen vara stängd? Ska processen gå snabbt? Ska processen gå långsamt? Innan partiet bestämmer sig och kommer till beslut så vankas det process.

Efter att Stefan Löfven utsågs till Socialdemokraternas nye partiledare (genom snabb och stängd process) har fler och fler insett att den före detta Metallbasen inte kommer att kunna ta riksdagsdebatterna mot Fredrik Reinfeldt. Detta eftersom han inte sitter i riksdagen.

Så nu är diskussionen i gång. Vem ska bli gruppledare för Socialdemokraterna och få förtroendet att agera oppositionens härförare i plenisalen. Och hur ska processen gå till?

Aftonbladets ledarredaktion har vaskat fram 14 tänkbara namn ur den Socialdemokratiska riksdagsgruppen och ordnar nu den öppna processen.

Medlemmar, sympatisörer, motståndare och motarbetare får här en helt unik chans att rösta fram vilken sosse som ska få ta debatterna mot Moderatledaren fram till valet 2014.

RÖSTNING AVSLUTAD! Klicka HÄR för att se resultatet!

Daniel Swedin

I dag skulle Sveriges statsminister och Socialdemokraternas partiordförande Olof Palme ha fyllt 85 år. Palmes födelsedag uppmärksammas sällan lika ofta som hans dödsdag, vilket väl inte är så konstigt med tanke på hur Palme gick bort.

Hur som helst, för att högtidlighålla dagen så bjuder Ledarbloggen i dag på lite länkar till läsning, videos och lyssning kring Olof Palme. 

Ledartexter
Palmes storhet dör inte (Eva Franchell)
När världen brast för Palme (Olle Svenning)
Drömmen om Olof Palme är en längtan efter allvar (Karin Pettersson)

Lyssna:
Olof Palme om folkhemstanken 1971
Olof Palme om demokrati och människorvärde 1975
Olof Palme om industrisamhällets problem 1979
Olof Palme om den svenska modellen 1980
Olof Palme talar vid ANC-galan 1985
Olof Palme – Samlade klipp ur Sveriges Radios arkiv
Olof Palme – Radio Sweden

Titta:
Olof Palme – Samlade klipp från Filmarkivet
Olof Palmes jultal om Vietnam-bombningarna 1972
Olof Palme kritiserar den kommunistiska regimen i Tjeckoslovakien 1975
Olof Palmes avslutningsanförande i riksdagsvalsdebatten 1976
Olof Palme – Därför är jag demokratisk socialist
Olof Palme – Tillsammans kan vi göra ett bra land bättre
Olof Palme intervjuas av Jonas Hallberg 1982
Olof Palme intervjuas i Barnjournalen 1983

Daniel Swedin

I dag valde så Socialdemokraterna sin nye hövding. Stefan Löfven – metallbasen, stålmannen, norrlänningen – kröntes till partiordförande. Platsen: ett museum i en hamn.

Klockan 12.00 trädde Stefan Löfven fram inför partistyrelsen som hälsade honom med orden ”Välsignad vare han som kommer i Brantings namn”. Därefter steg Löfven tillsammans med partisekreterare Carin Jämtin, till körers sång och trumpeters dön, fram till altaret där den socialdemokratiska eden avgavs av Löfven.

Löfven smordes sedan av Carin Jämtin med en helig olja över pannan, bröstet, skuldrorna, axlarna, handlederna samt händerna. Oljan anses ingjuta rättfärdighet, samt mildhet och styrka att bära och skydda sina medlemmar. Jämtin satte på Löfven vita handskar och trädde partiringen på ett av hans fingrar. Detta symboliserade att Löfven skall bevara den rätta socialdemokratiska tron (Bernstein, inte Kautsky!).

Svärdet spändes runt hans midja, vilket är symbolen för hans trohet mot sitt ämbete. Manteln lades över Löfvens axlar, som symboliserar hans ordförandemässiga värdighet. Löfven fördes fram till tronen som stod i koret, där sattes kronan på hans huvud av Jämtin och Ingvar Carlsson. Kronan symboliserar den ordförandemässiga makten.

Löfven fick sedan spiran i sin hand, symbolen för den regerande makten, samt partirosen, symbolen för makten över alla ombudsmän. Därefter fick Löfven även partinyckeln, med vilken han symboliskt skulle utestänga allt ont från partiet samt bevara allt det som var gott.

Sist fick Löfven det stora partisvärdet, symbolen för den juridiska makten, för att han skulle skydda det goda och straffa det onda. Därefter utropade Elvy Söderström: ”Nu är den stormäktige högborne Furste och Herre Stefan Löfven smord och kallad till Partiets ordförande, med dess underliggande organisationer, han och ingen annan!”

”Arbetets söner” framfördes av en kör och Löfven satte sig på tronen. Sedan höll han ett litet tal och gav därefter enskilda intervjuer.

Alla var glada.

Daniel Swedin

Nyheten om att Stefan Löfven sannolikt blir ny partiordförande för Socialdemokraterna är så klart dagens stora grej. Så stor grej att hans namn just nu är en av de mest omnämnda bland mikrobloggingsajten Twitters över 100 000 000 användare. Namnet förvirrar så klart de människor som inte har en direkt relation till Sverige och svensk arbetarrörelse.

Så här skriver exempelvis skådespelaren Steve Guttenberg, känd från bland annat ”Tre män och en baby” och Polisskolan-filmerna:

Daniel Swedin