I dag lanserar EU-kommissionen en femårig strategi mot trafficking, vår tids slavhandel som kommissionärerna Malmström och Vassiliadu skriver på Aftonbladets debattsida.

Det är verkligen inte en dag för tidigt. I världen utsätts varje år många miljoner människor för människohandel. I Europa handlar det om hundratusentals personer som tvingas till arbete, ofta i sexindustrin. Och värst drabbas – som alltid – de redan mest utsatta.

Nu vill kommissionärerna att polisen i varje land ska upprätta speciella enheter för att arbeta mot människohandeln, och att de nationella polismyndigheterna ska samarbeta bättre, med varandra och med Europol. Dessutom ska de kriminella nätverken angripas där de är känsligast, via de ekonomiska tillgångarna.

Som polisstrategi låter det utmärkt. Svagheten är nog att människohandel och utnyttjande av människor är mycket mer än ett polisiärt problem.

En förutsättning för dagens människohandel är den sexindustri som i de flesta av Europas länder får blomstra, och som alltid kommer att konsumera människor – framför allt kvinnor – i utsatta situationer. Ingenting i EU-kommissionens handlingsplan handlar om att angripa massprostitutionen.

Men människohandel i dagens Europa handlar inte bara om prostitution. Till och med kommissionär Malmström skriver ju om Mark som arbetat ”under slavlika förhållanden”.

Det handlar om den yttersta konsekvensen av en arbetsmarknad där människors värde avgörs av deras möjligheter att ställa krav. Det gränslösa Europa har skapat nya möjligheter för arbetsgivare som vill smita från anständighet och ansvar.

Det gäller också Sverige, och inte bara de uppenbara exemplen som bärindustrin. Lönedumpning, om än inte människohandel, är i dag vardag i många branscher.

Efter domarna i till exempel Laval- och Vikingmålen framstår EU i dag snarare som den del av problemet än lösningen. Trots bland annat den fackliga rörelsens upprepade krav verkar det varken finnas något intresse för att foga ett socialt protokoll till EU:s fördrag eller för att på allvar ta itu med de växande klyftorna i unionen.

Ska sanningen fram går utvecklingen åt rakt motsatt håll. EU-kommissionen är inne och tafsat på strejkrätten och försöker begränsa ländernas möjligheter att reglera arbetsmarknaden. I krisens spår har EU sänkt löner och dikterat sociala neddragningar.

Det är sådant som begränsar möjligheterna att bekämpa människohandel och lönedumpning, i verkligheten.

Skulle Cecilia Malmström och hennes kommissionärskollegor vilja göra Europa till en kontinent där människor inte utnyttjas av människohandlare och skrupelfria arbetsgivare vore det nog dags att boka ett sammanträde med Europafacket.

Ingvar Persson

Häromveckan krävde riksdagens trafikutskott att regeringens ska återkomma med planer för hur underhållet av järnvägen ska bli bättre. Jag såg att kommunikationsminister Catharina Elmsäter-Svärd tyckte att det var svårt att förstå vad riksdagsmännen menade.

Jag kanske skulle kunna förklara. Jag skriver nämligen detta ombord på Tågkompaniets Reginatåg mellan Västerås och Fagersta.

Inte Ludvikatåget som jag skulle ha åkt med. Det gick för en timme sedan, och eftersom SJ:s anslutningståg från Stockholm fastnade i ett signalfel mellan Enköping och Västerås missade jag anslutningen, med två minuter eller så.

Tågvärden har hjälpt mig kolla. Varken Tågkompaniets driftsledning eller lokföraren på det tåg jag skulle ha åkt med hörde ett ljud om att vänta från SJ.

Personalen – på tåget och på Västerås station – kunde bara uppgivet rycka på axlarna och hänvisa till ”nästa avgång”.

Det handlade inte om något storslaget sammanbrott. Inget snökaos som fyller Stockholms Central med uppretade resenärer. Inget elavbrott som stoppar trafiken och ger stoff till TV-nyheternas kvällssändningar. Bara vanlig, förbannad, vardag för oss som försöker åka tåg i det här landet.

Alltså sitter jag nu här en timme senare, på ett tåg som inte kommer att gå ända fram och som något ljushuvud dessutom har döpt till Thomas Di Leva. Och ändå har jag tur.

Just det här tåget har en anslutningsbuss som via krokiga vägar tar sig till Ludvika. Jag blir i alla fall inte kvar i Fagersta.

När jag förhoppningsvis kommer fram har naturligtvis alla lokalbussar slutat gå.

Så, Catharina Elmsäter-Svärd, jag tycker inte det är så svårt att förstå vad riksdagens trafikutskott menade. Jag är ganska säker på att de menade att ett rikt land som Sverige borde ha en järnväg som blir underhållen. En järnväg där signaler och kontaktledningar fungerar, och en järnväg där det går att lita på tågföretagens tidtabeller.

Det är nämligen vad ganska många utanför riksdagen – och departementen – tycker. Och det är faktiskt därutifrån mandatet för både riksdagsmän och ministrar kommer.

Själv skulle jag egentligen bara vilja lägga till ett litet krav.

Kan inte trafikutskottet också kräva att jag ska slippa åka i ett tåg som heter Thomas Di Leva?

Ingvar Persson

Det finns konstiga utredningsuppdrag och så finns det utredningsuppdrag signerade Jan Björklund.

I måndags proklamerade Björklund stolt att han tillsatt Skolverkets förre chef för att besvara frågan; när får de senaste årens stora reformer på skolområdet effekt i kunskapssamhället?

Inte nog med att ministern alltså frågar när, inte om, alla nya prov, betyg och regler ska få barnen att lära sig mer. Det märkvärdigaste är ändå den otåliga tonen i frågan, som ett barn som inte kan låta bli att fråga om man är framme var femte minut.

Sanningen är naturligtvis att det är högst osäkert om Björklunds reformer någonsin kommer att innebära bättre skolresultat. Sanningen är också att en seriös politiker borde ha en klar uppfattning om vilka resultat hans beslut får och när de inträffar redan när besluten fattas.

Att i efterhand otåligt kalla in en gammal generaldirektör för att svara på frågorna ger inte ett särskilt seriöst intryck.

Men det är kanske ingen som väntar sig att Björklund ska vara seriös.

Ingvar Persson

EU-kommissionen har granskat svensk ekonomi, och finner i huvudsak tillståndet gott.

Fattas bara annat. Bryssel befinner sig knappast i en position där det duger att klanka på andra när det gäller ordning och reda i ekonomin.

Trots det finns det dåliga inslag i politiken, också i Anders Borgs Sverige.

Sänkningen av krogmomsen är inget effektivt sätt att skapa ungdomsjobb, investeringarna i forskning och utveckling är för små, hushållens skulder riskabelt stora och arbetsmarknadspolitiken för dålig.

Bitvis låter det nästan som Magdalena Andersson hade kunnat skriva EU-kommissonens rapporter om svensk ekonomi.

Ingvar Persson

Kvartetten som ska leda LO

LO-kongressen är avslutad och för den nyvalda LO-ledningen står vardagen för dörren. På en presskonferens i morse förklarade Thorwaldsson, Baudin, Edlund och Johansson unisont att den första uppgiften blir att ena förbunden inför kommande avtalsförhandlingar.

En lågoddsare.

Redan innan den första arbetsdagen kunde dock den nya LO-ledningen gratulera sig till ett slags framgång. I eftermiddag fick nämligen ILO en ny chef, och det blev till sist britten Guy Ryder.

Ryder har varit ledare för världsfacket IFS, och han är nu vice generaldirektör på ILO, FN:s organisation för arbetslivet. Han var dessutom redan från början den internationella fackföreningsrörelsens – liksom LO:s och TCO:s – kandidat.

Sedan dess har den svenska regeringen nominerat Mona Sahlin, och de svenska facken hade ingenting att invända.

Det kan – som Wanja Lundby Wedin uttryckt det – inte vara ett problem med flera bra kandidater till ett viktigt jobb.

Nu hade Sahlin inte en chans och, som sagt, Ryder var förstavalet för de fackliga.

Nu är han vald.

Ingvar Persson

Bild Johan Ödmann regeringskansliet

Mitt i kongressrapporteringen kan jag inte låta bli att ställa en helt annan fråga? Vad tänker egentligen vår näringsminister.

Tydligen sitter Annie Lööf på sitt departement och funderar på infrastrukturen, eller mer precis hur hon ska få stöd för fler så kallade OPS-lösningar.

I klartext betyder det att Lööf vill bjuda in privata investerare att satsa pengar i bygget av till exempel järnvägar. Lööf kan dessutom tänka sig rent privata projekt, där till exempel tunnlar eller broar byggs och drivs av privata företag.

Man kan fråga sig om det verkligen är vad debatten om förfallet i den svenska infrastrukturen behöver? Efter alla turer Odells kupp med Arlandabanan skapat borde det räcka. Det är knappast fler räntesnurror eller riskkapitalbolag människor frågar efter.

Men kanske finns det någon som viskar något annat i ministerns öra.

Med dagens räntor får staten dessutom i praktiken betalt för att låna, och används pengarna för att exportindustrin ska få ut sina varor och tågen ska komma i tid lär det inte vara många som protesterar.

Det är inte brist på pengar som är problemet för den svenska infrastrukturen, det är bristen på politisk vilja som skapar förseningarna.

Att då näringsministern – hon ansvarar som tur är inte för infrastrukturen, men som departementschef borde hon i alla fall kunna framföra företagens krav till finansministern – filosoferar om en modell för finansiering som bara har politiska motiv är lite obehagligt.

Och det är inte särskilt lovande för alla som tröttnat på sena eller inställda tåg.

Ingvar Persson

Det är lika bra att säga det direkt. Om Stefan Löfven fortfarande har en del problem med politikerrollen måste den nyvalde LO-ordföranden jobba en del med rollen som fackbas.

Det fanns spår av både SSU:aren och ABF:aren Karl-Petter Thorwaldsson i det timslånga talet han höll i eftermiddag.

Vid ett tillfälle kom han till och med på sig själv med att låta som om han talade till ett förstamaj möte, inte till en LO-kongress.

Det hindrar inte att det fanns konkreta idéer om framtiden.

En mer självständig – och vänsterinriktad – position i samhällsdebatten. Hårdare kamp för full sysselsättning. Mer jämställdhet – i lönebeskedet och i LO:s ledning. Sammanhållning i LO och mer samarbete mellan fackförbund för att göra den lokala organisationen starkare.

Thorwaldsson lovade kort sagt kongressombuden ett tuffare LO, och de gillade vad de fick höra innan det blev dags för kongressfest.

De uppgifter som ligger framför den nya LO-ledningen är gigantiska. Men den kommer i alla fall inte att misslyckas på grund av bristande entusiasm.

Ingvar Persson

Så har då Stefan Löfven hållit sitt första partiledartal till en LO-kongress.

Det blev lite av den förlorade sonens återkomst.

Några gånger blev det lite komplicerat, som när Wanja Lundby Wedin skulle hälsa honom välkommen. Att det skulle kännas konstigt var en av de första saker hon tänkte när det stod klart att Löfven skulle bli Socialdemokratisk partiledare.

Någon gång glömde Löfven nog dessutom bort att han inte längre talar som facklig ledare. Då handlade det om internationell solidaritet och mänskliga rättighet, och Stefan Löfven deklarerade att ”det globala fackliga arbetet” måste fortsätta.

Men Löfven har trots allt vuxit in i rollen.

Talet innehöll knappast några nyheter.

Socialdemokraterna tänker slåss för full sysselsättning. Därför ska statsfinanserna hållas i ordning, näringspolitiken uppgraderas och utbildningen bli bättre.

Trygghetssystemen ska vara fungerande omställningsförsäkringar, men Löfven berättade inte på vilken nivå.

Den gemensamma arbetsgrupp Socialdemokraterna och LO tillsatt om ett socialt protokoll i EU kände kongressombuden redan till.

Tunt med överraskningar, men talat var i gengäld full av snygga formuleringar och Löfven levererade det med övertygelse.

Det fungerar i Folkets Hus, men det är å andra sidan hemmaplan. Det är inte där den stora utmaningen finns.

Löfven lovade att förpassa regeringen till opposition. Då kommer han att behöva vara lika övertygande utanför kongressalens trygghet.

Ingvar Persson

Det är nog lite dagen efter i Sverige i dag. Det är inte varje dag svenska talanger bryter igenom internationellt.

Det skulle kunna handla om Loreen och Baku, men själv tänker jag faktiskt på först och främst på Fredrik Lindgren och GP cirkusen i speedway.

Det var en stor kväll i Göteborg i går.

Kanske skulle det kunna vara lite dagen efter också på LO-kongressen i Folkets Hus, trots att kongressfesten genomförs först i kväll.

Visserligen inledde ombuden dagen med att välja Torbjörn Johansson till avtalssekreterare. Därmed är LO-ledningen komplett.

Men, som sagt, det var i går det hände. Det var då lönepolitiken diskuterades, och det var då kongressen valde ny ordförande och nya vice ordförande.

Ombuden tycks dock inte lida av någon baksmälla. Tvärt om är det full fart.

Just nu diskuteras välfärdsfrågor, under strikt tidsbegränsning. Om en halvtimme är det meningen att Stefan Löfven ska prata till LO-kongressen.

Det har han gjort förut, men inte som Socialdemokraternas ordförande.

Ingvar Persson

Tobias Baudin och Ingela Edlund

Så är då tre fjärdedelar av valberedningens förslag till ledning godkänd. Alldeles nyss valdes Tobias Baudin till förste vice ordförande, och Ingela Edlund till andra vice ordförande för LO.

Stående ovationer, förstås.

Den som bara lyssnat till kongressförhandlingarna skulle ha svårt att föreställa sig att de bevittnade avslutningen på en maktkamp som pågått det senaste året.

– Enighet ger styrka, deklarerade Baudin från talarstolen.

Dessutom medgav han att han kände sig stolt och inte så lite rörd.

Sedan pratade Baudin om alla de – inte minst ungdomar – som saknar en fast anknytning på arbetsmarknaden och deklarerade att LO måste bli mer politiskt.

Ingela Edlund förklarade för sin del att hon tycker det känns ”himla bra” att vara ensam kvinna i ett lag med tre män.

Hon har kallats kompromisskandidat och alibi.

– Det är inte precis någon uppmuntran till kvinnor att säga ja, sa hon.

Edlund – som kommer från Seko – tänker driva frågor om näringspolitik och infrastrukturpolitik.

I morgon väljs den fjärde medlemmen av den nya LO-ledningen, Byggnads avtalssekreterare Torbjörn Johansson. Då kommer det att prata mer om enighet och lagarbete.

Frågan är väl, kommer den stämningen att leva vidare nästa vecka. Då måste förbunden och den nya LO-ledningen nämligen ta itu med de konflikter som ingen vill tala om från Folkets Hus talarstol?

Ingvar Persson