Inlägg av Ingvar Persson

Massarbetslöshet – Reinfeldt

I går publicerade TT en intervju med Fredrik Reinfeldt som har väckt berättigade frågor. Statsministern förklarade nämligen att det visst inte råder massarbetslöshet – i alla fall inte bland etniska svenskar (eller möjligen etniskt födda svenskar) mitt i livet.

Naturligtvis är det många som undrat vad Reinfeldt egentligen menade och om han verkligen vill göra arbetslösheten till en fråga om etnicitet. Nu säger han att han är förbannad på Stefan Löfven, eftersom oppositionsledaren påstår att det råder ”massarbetslöshet”.

Det gör det enligt Reinfeldt inte, eftersom ordet antyder att ”vi skulle ha stor arbetslöshet i alla delar av det svenska samhället och i alla delar av Sverige”. Och eftersom moderata kärnväljare i Täby inte drabbats kan det alltså inte råda massarbetslöshet.

Problemet är inte bara att det är en definition av massarbetslöshet som statsministern har hittat på själv. Han har dessutom hittat på den alldeles nyligen.

I valrörelsens 2006 beskrev Moderaterna gärna verkligheten i just termer av massarbetslöshet. Arbetslinjen skulle vara svaret.

När TT i dag jämför siffrorna mellan då och nu borde det med andra ord kunna vara ett slags utvärdering av de senaste årens arbetslinje, och ett svar på frågan om det råder massarbetslöshet.

Så här ser siffrorna i alla fall ut:

2006 var arbetslösheten bland inrikesfödda 25–54 år 3,3 procent.

Motsvarande siffra första kvartalet 2012 är 3,8 procent.

För utrikesfödda 25–54 år var arbetslösheten 2006 11,2 procent.

Första kvartalet 2012 var den 14,8 procent.

För båda grupperna sammantaget var arbetslösheten 4,5 procent 2006 och 5,8 2012.

Ungdomsarbetslösheten var 2006 18 procent och 25 procent 2012.

Källa: SCB (TT)

Massarbetslöshet eller inte.

Jobbpolitikens facit imponerar inte.

Ingvar Persson

Hur var det egentligen i Hägglunds skola?

Stora Vallaskolan i Degerfors. Kommunens enda Högstadieskola
Stora Vallaskolan i Degerfors. Bild: Kommunens hemsida

När jag hade passerat de skränande ungmoderaterna på väg ut ur TV-huset efter gårdagens partiledardebatt var det en liten detalj som liksom hängde kvar. Göran Hägglunds beskrivning av segregationen under hans skoltid.

Jag är ett par år yngre än Hägglund. Han växte upp i Degerfors, jag i Hällefors. Två olika bruksorter, men bortsett från fotbollskulturen till förväxling lika. Dessutom har Hägglund och jag gått på samma gymnasieskola, i Karlskoga. Är jag rätt informerad har vi till och med haft samma lärare.

Jag borde kort sagt ha sett ungefär samma saker som Hägglund under mina år i skolan, och en sak är jag absolut säker på. Det går inte att beskriva skolorna i Degerfors på 1970-talet som segregerade.

Klassamhället syntes säkert i Hägglunds skola, det brukar det göra för den som vill se. Men inte segregation, Degerfors är helt enkelt inte stort nog.

Om Hägglund verkligen tror att situationen i hans skola är jämförbar med villkoren i dagens förortsskolor har Kristdemokraterna ett stort problem med verklighetsbilden. Och kanske är det inte så konstigt.

I åratal har ledande skolexperter pekat ut just de växande klyftorna som en av orsakerna bakom de allt sämre studieresultaten i svensk skola. Så sent som i fredags kom ännu en rapport från Skolverket med precis det budskapet.

Experterna är dessutom eniga om varför skolorna blir allt mer segregerade. En av de viktigaste orsakerna är det fria skolvalet. Och det är här det uppstår politiska problem. Ingen politiker med någon överlevnadsinstinkt skulle nämligen föreslå att makten ska återlämnas till skolbyråkrater eller ifrågasätta rätten att välja skola. Inte nu, när föräldrar betraktar den rätten som en självklarhet.

Å andra sidan finns det ingen politiker som kan acceptera att elevernas resultat blir sämre år för år.

Ett dilemma med andra ord. En rättighet ingen vill avstå från, men vars totala resultat blir något ingen vill ha. Det är lite som Grekland

Lösningen blir alldeles för ofta att tala om något annat. Som Hägglund i går. Eller som Björklund, som döljer utmaningarna för skolpolitiken bakom en spärreld av nya kontroller och sorteringssystem.

Vänstern är inte bättre. Sjöstedt har goda argument för ett förbud mot privata vinster på skolan, men att det skulle stoppa segregationen är inte ett av dem. Och hur Löfvens ”uppdrag” skulle minska segregationen utan att minska valfriheten är det ingen som riktigt förstår.

Det fria skolvalet lär bli kvar, och segregationen. Och den politiska debatten om skolans problem kommer att fortsätta.

Ibland med återblickar till 1970-talets bruksorter.

Ingvar Persson

Löfvens innovationsråd – en nyhet trots allt

Det gick knappast att ta miste på journalisternas besvikelse när Stefan Löfven presenterade det som skulle vara den konkreta nyheten i hans förstamajtal. Ett innovationsråd, lett av statsministern och tänkt att påbörja sitt arbete så snart Löfven tagit över jobbet som statsminister.

Ännu en kommission med deltagande från politiken, näringslivet facken och akademin alltså, som Leijonborgs om globalisteringen eller Reinfeldts om framtiden. Reportrarna på plats för presskonferens i Arbetets gamla hus vid Järntorget såg inte imponerade ut.

Kanske säger det något om hur förväntningarna på samarbete och samverkan skruvats ner de senaste sex åren. Reinfeldt och Borg gör ju knappast någon hemlighet av att de anser att de egentligen sitter på alla svar själva. De fackliga organisationerna möttes av en stängd dörr redan från början, näringslivets frustration över regeringens lomhördhet har bara vuxit och när finansministerns eget finanspolitiska råd dristade sig till att ha egna synpunkter avfärdades de Anders Borg.

Det är inte så konstigt att det är svårt att se värdet av stort upplagda regeringskommissioner.

Lite annorlunda var det i maj 2002, när idéen om Löfvens innovationskommission presenterades för första gången. Också då var det presskonferens, fast i Metalls lokaler i Stockholm. Och jag var där, också.

Den dåvarande metallordförande Göran Johnsson hade tillsammans med finansmannen Carl Bennet lett en arbetsgrupp – Framtid för svensk industri – och ett av förslagen var just att statsministern själv skulle engagera sig i arbetet.

20020522ab3x002a bild.jpg

Gruppens viktigaste slutsats låg dock på ett annat plan. De menade nämligen att näringspolitiken borde inriktas på att skapa goda förutsättningar för branscher där den svenska industrin redan hade en stark ställning.

Politiken som ett redskap för att stärka det starka, inte som ett sätt att hålla sådant som inte kunde konkurrera under armarna. För tio år sedan upplevdes det som ett brott med traditionen. Och frågan är om det inte är likadant i dag.

För de borgerliga partierna tycks nämligen fortfarande näringspolitik vara ett fult ord. Erfarenheterna från varvskrisen spökar fortfarande, och någon känsla för exportindustrins fantastiska ställning inom till exempel fordons- eller kraftbranschen är svår att spåra hos statsministern.

Att politiken skulle kunna spela en roll för att göra Sverige attraktivt för företag på en stenhård internationell marknad verkar till exempel aldrig ha slagit Annie Lööf, och hon titulerar sig ändå näringsminister.

I stället subventioneras städning i medelklasshem och restaurangbranscher.

Att Stefan Löfven har dammat av Johnsson och Bennetts arbete från 2002 är kanske en nyhet att berätta om – trots allt.

Ingvar Persson

I Norrland kan staten äga företag

Urban Bäckström skräder som vanligt inte orden. På ett seminarium om företagens kapitalförsörjning slog han enligt Svenskt Näringslivs hemsida fast att ”statliga satsningar på företagande misslyckas oundvikligen”.

Där ser man.

Att till exempel 122-åriga LKAB förra året bröt 26 miljoner ton malm, exporterade för över 23 miljarder kronor 2010 och det första kvartalet i år presterade ett resultat på drygt fyra miljarder måste vara ett misstag i arbetet.

Eller också gäller Bäckströms oundvikliga lagar i Norrland.

Ingvar Persson

Välkommen tillbaka Sanna Rayman

Det är roligt att konstatera att kollegan Sanna Rayman är tillbaka på Svenska Dagbladet. I dag är hon till exempel arg för att vi brukar skriva om Anders Borgs subventioner av McDonalds.

Rayman tycker inte om ordet subventioner.

Man kan fråga sig varför det är så känsligt. Rayman arbetar trots allt på en tidning som knappast skulle komma ut utan bidrag från både staten (presstöd och lägre moms) och koncernen (vi på Aftonbladet betalar så gärna).

Vi hoppas Sanna Rayman kan återkomma och förklara.

Ingvar Persson

Utan Lillemor Arvidsson är Sverige fattigare

Det finns många som kallar sig ledare i politik, näringsliv och fackföreningsrörelse. De flesta fungerar i själva verket som tämligen utbytbara kuggar i en maskin som går av sig själv.

Andra åstadkommer faktiskt resultat. Inget märkvärdigt kanske, men ändå något att peka på när tabeller och kolumner ska summeras.

Så finns till sist de där riktiga ledarna. De som faktiskt skriver om förutsättningarna och gör skillnad på riktigt. En av de största ledarna i den moderna svenska arbetarrörelsen gick ur tiden i måndags morse.

Lillemor Arvidsson var den första kvinna som valdes till ordförande i ett LO-förbund. Att det inträffade först 1985 säger onekligen något om vilka starka manliga nätverk som Arvidsson tvingades ta sig förbi.

Som facklig ledare tvingades hon dessutom utmana ett av dessa nätverks fundament, lojaliteten med andra i toppen. I arbetarrörelsens fall har den där lojaliteten ibland vantolkats som fackligpolitisk samverken, eller fackföreningsrörelsens plikt att i alla lägen försvara den socialdemokratiska partitoppen.

Arvidsson kritiserade den socialdemokratiska regeringens strejkstopp 1990. Lojaliteten med medlemmarna gick före. Med samma argument lämnade hon också den socialdemokratiska partistyrelsen ett år senare.

I dag präglar Arvidssons syn på samarbetet mellan fack och parti igen i diskussionen inför valet av ny ordförande till LO. Alla kandidater talar om fortsatt samverkan, men också om ökad integritet.

Frågan är faktiskt om en fackföreningsrörelsen utan hennes insatser haft självförtroendet att lansera en av de egna till posten som socialdemokratisk partiledare? Stefan Löfven har Lillemor Arvidsson att tacka för mycket.

Men framför allt kommer Lillemor Arvidsson att kommas ihåg som den som på allvar lyckades få välfärdsarbetet och dem som utför det erkända. Innan henne härskade fortfarande synen på kvinnor som en arbetsmarknadens reservarmé. Efter henne är den synen förpassad till Kristdemokraterna.

I går blev både Sverige och svensk arbetarrörelse bra mycket fattigare.

Ingvar Persson

Björklunds största skandal

Lärarlegitimation och försittning får ursäkta, men det är nog lärlingsutbildningar som är Jan Björklunds riktiga hjärtefråga. Skolministerns budskap har liksom hela tiden något av ”ge grabben en moped” över sig.

Jan Björklund tycks alldeles övertygad om att bara ungdomar – mest gossar – slipper läsa böcker och i stället får tillbringa tiden i riktigt manliga miljöer ska det nog bli folk av dem också. Det har präglat behandlingen av gymnasieskolan, och det har skapat den senaste formen av lärlingsutbildning.

Tanken är nämligen inte ny. Det finns inte en svensk utbildningspolitiker de senaste 25 åren som inte försökt hitta sätt att överbrygga klyftan mellan skola och arbetsliv. I allmänhet har det misslyckats, ofta därför att arbetslivet tyckt sig ha andra saker att göra än att ta hand om ungdomar.

Björklunds lösning har också misslyckats, men på ett alldeles eget sätt.

Lärlingsutbildningarna har nämligen lockat ungdomar – 13 000 stycken under tre år. Problemet är bara att mindre än hälften lyckats få ett slutbetyg, och att ännu färre nått utbildningsmålen. Det visar en utvärdering Skolverket redovisade i dag. Det är klart att det är lockande att göra en politisk poäng av Björklunds misslyckande. Än en gång har det visat sig att kavata paroller inte löser skolan – eller arbetslivets – problem.

Men det är faktiskt inte Björklunds politiska misslyckande jag tänker på när jag ser Skolverkets siffror. Jag tänker på de tusentals ungdomar som lockats in på en utbildning som inte håller måttet, eller som inte är färdig. Ungdomar som – i bästa fall – har förlorat en del av sin skoltid och tvingats börja om.

Och allt för att en gapig skolminister tycker att han har något att bevisa, något han sedan inte kan leva upp till.

Det är en skandal – på riktigt.

Ingvar Persson

På brottets bana

Brottsligheten, våldet och polisens ineffektivitet har varit flitiga debattämnen under vintern. Nu har moderaten Ulla Hamilton och Anna Linusson, chef för Håll Sverige rent, hittat ett nytt sätt att närma sig ämnet.

På debattsidan i dagens Aftonbladet föreslår de hårdare tag och böter för den som kastar en fimp på marken.

Begreppet miljonbrott har fått en helt ny betydelse.

Ingvar Persson

Mismatchen kommer tillbaka

Det var Tommy Waidelich som för några korta veckor lyckades placera begreppet mismatch mitt i den arbetsmarknadspolitiska debatten, men det hade sitt ursprung hos Svenskt Näringsliv. Det var direktörerna som började prata om att det trots arbetslösheten faktiskt ofta är svårt att rekrytera personal med rätt kompetens.

Waidelich har fått dra sig tillbaka, men direktörerna har fortfarande kvar sitt problem. I en ny rapport konstaterar Svenskt Näringsliv att var femte försök att rekrytera personal misslyckas, och att en tredjedel av de företag som inte hittat personal tvingats tacka nej till affärer.

Det ser kort sagt ut som en stor del av den svenska arbetslösheten – inte minst bland unga – handlar om att det fattas kompetens och erfarenhet. Det finns däremot inte mycket som tyder på att den skulle bero på höga ingångslöner eller en stelbent anställningstrygghet.

Lika fullt är det precis det politiker och näringslivspolitruker helst brukar vilja prata om.

Utbildningen är i första hand en fråga för politiken, och den lär komma tillbaka. Av allt att döma har Socialdemokraterna tänkt göra vuxen- och yrkesutbildningen till en huvudfråga redan i sitt budgetalternativ.

Men erfarenheten? Måste inte den vinnas på arbetsplatserna? Och slår i så fall inte Svenskt Näringslivs oro tillbaka på just dem som fattar besluten, direktörerna själva?

I ett pressmeddelande säger Svenskt Näringslivs ordförande Kenneth Bengtsson:

– De som saknar yrkes- och arbetslivserfarenhet måste kunna skaffa sig det.

Precis.

Nu återstår bara att se vad Bengtsson och hans kollegor tänkt göra för att öppna de möjligheterna, till exempel för landets 137 000 arbetslösa ungdomar.

Ingvar Persson

Lönerörelse på centersätt

Karlsson med Q
Karlsson med Q

Riksdagsledamoten Annika Qarlsson – jo hon stavar Karlsson med Q – är förargad. Karlsson med Q är arbetsmarknadspolitisk talesperson för Centerpartiet, och nu tycker hon att hennes partiledare har behandlats illa i debatten om sänkta ungdomslöner.

Att Annie Lööf är 28 år och själv har en månadslön på en bra bit över 100 000 kronor har inte med saken att göra, låter hon förstå i det senaste numret av tidningen Arbetet.

Det har naturligtvis Karlsson med Q alldeles rätt i. Hur lockande det än är att göra sig lustig över Centerpartiets lite naiva ledning är det naturligtvis inte Lööfs person som är problemet.

Problemet är Centerns inställning till arbetsmarknaden, och till människorna på den. Den text Karlsson med Q har skrivit är ett utmärkt exempel.

Så här hänger det nämligen ihop, enligt Centerpartiets talesperson för arbetsmarknaden.

Dagens kollektivavtal missgynnar ungdomar, och kanske också personer som är födda i andra länder. Det tvingas nämligen konkurrera om jobben med människor med större erfarenhet. Och i den konkurrensen får de inte ”använda sin främsta fördel”.

Den fördelen är, enligt Karlsson med Q, att de skulle kunna vara billigare, begära en lägre lön.

Här skulle vi förstås kunna invända att det kanske inte är självklart att det är en fördel att få lite betalt, men i den saken får centerpartisterna kanske ha sin egen åsikt.

Viktigare är kanske frågan, varför vill Centerpartiet att just ungdomar – och kanske utrikes födda – ska konkurrera med lägre löner? Varför ska inte alla löntagare uppmanas bjuda under varandra i kampen om jobben?

Utanför Centerpartiet är svaret på de frågorna ganska enkelt. Därför att den sortens marknadsprissättning på arbete har alldeles för stora likheter med gamla tiders daglönesystem. Och därför att de flesta av oss faktiskt inte vill ha de klyftor som skulle bli följden av Karlsson med Q:s lönekonkurrens.

Naturligtvis är det detta som är huvudfrågan.

Men visst är det lite provocerande när lönesänkningarna föreslås av en politisk broiler (förlåt den agrara referensen) som knappt haft ett jobb, och som själv tjänar drygt 150 000 i månaden.

Ingvar Persson

Sida 19 av 51