Det är möjligt att den 5 september kommer att gå till historien som dagen när en hörnsten i den svenska lönebildningsmodellen föll sönder. Klart är i alla fall att IF Metalls Stefan Löfvens och GS-fackens Per-Olof Sjöös reservationer mot jämställdhetspotten i LO:s styrelse betyder att förutsättningarna för avtalsförhandlingarna har förändrats.

IF Metall, GS facket och Livs kommer av allt att döma att ställa sig utanför LO:s samordning.

Det är inte en förändring som kommit hastigt. Spänningarna i avtalsförhandlingarna har blivit allt större. Missnöjet med utfallet efter den senaste uppgörelsen är stort, och när tjänstemännen inom industrin för knappt ett och ett halvt år sedan skrev på ett avtal utan att invänta LO-facken vacklade systemet.

Det som hänt i dag är kanske den oundvikliga konsekvensen.

Det är industrifackens samarbete och samordningen i LO som gjort det möjligt att översätta industrinormen i frivilliga avtal för hela arbetsmarknaden. Nu är den på väg att lösas upp.

Hur det ska gå till i framtiden återstår att se.

På dagens presskonferens beskrev LO:s avtalssekreterare Per Bardh förra årets förhandlingar som ”röriga”. Det finns all anledning att tro att det som nu ligger framför parterna kan bli mycket värre.

LO:s krav på jämställdhetspott och låglönesatsningar är rimliga, för att uttrycka det försiktigt. Fackföreningsrörelsen kan inte längre smita från ansvaret för jämställdheten, och i en tid när nästan alla andra samhällskrafter verkar för större klyftor måste facken hålla emot.

Men också motståndet från industrifackens ledare går att förklara. De är utsatta för ett hårt tryck. Efter ett förlorat år för medlemmarna och ställda inför en allt mer självmedveten tjänstemannarörelse var utrymmet inte så stort.

Resultatet tycks bli att LO-samordningen spricker, och även om Wanja Lundby Wedin i går försökte tona ner konflikten – vi är eniga om utrymmet – kommer det att försvaga löntagaren.

Det finns nämligen ingenting som tyder på att Svenskt Näringsliv kommer att ge upp sin samordning. Direktörerna har haft sina strider, och dragit sina lärdomar. De kommer inte att låta interna motsättningar försvaga dem i ambitionen att hålla tillbaka lönerna och öka lönespridningen.

Antagligen innebär det större risk för konflikter och mer osäkerhet, i alla fall på sikt. Men framför allt betyder det större orättvisor.

Ingvar Persson

Efter nästan ett år som bostadsminister har kristdemokraten Stefan Attefall äntligen hörts av.

Attefall – det är han som ser ut som Bosse Bildoktorn på regeringens gruppbilder – tänker lösa bostadsbristen för studenter. Avdraget för andrahandsuthyrning höjs med 3000 kronor i den kommande budgeten.

Ministern tycks dock ana att det kanske inte främst är studenterna som kommer att jubla. Till Dagens Nyheter säger han att förslaget blir ”en bra signal till alla som sitter med stora villor”.

Dessutom kan den minnesgode komma ihåg att Attefalls företrädare, Mats Odell, tänkte i samma banor. Och att bostadssituationen för studenter och ungdomar knappast blev lättare under hans fögderi.

Nu rapporteras att Kristdemokraterna misslyckats med den fråga de själva satt högst i regeringens budgetförhandlingar. Det blir ingen skattesänkning för pensionärer. De andra regeringspartierna föredrar lägre moms på krogen, och Kristdemokraterna får vackert bita i det sura äpplet.

Om Attefall ska vara ett exempel på Kristdemokratisk förnyelse är det kanske inte så konstigt att allt färre förstår varför svensk politik behöver partiet.

Ingvar Persson

Infrastrukturminister Catarina Elmsäter-Svärd vill diskutera järnvägar och vägar med Miljöpartiet. Möjligen också med Socialdemokraterna.

Ministerns förhoppning är att hitta en långsiktig uppgörelse som ska garantera underhållet av infrastrukturen för många mandatperioder framåt, och tanken är att den skulle kunna gälla från om ungefär fyra år.

Man kan naturligtvis fråga sig hur en sådan överenskommelse ska se ut. Hur ska Elmsäter-Svärd hitta pengar till en riktig tågsatsning i en budget där förbifarter och motorvägar redan är utlovade? Och varför skulle Miljöpartiet kompromissa bort en profilfråga i en långsiktig uppgörelse över många mandatperioder?

Ändå är ambitionen naturligtvis riktig. Järnvägssatsningar kan lika lite som energipolitik eller skolpolitik vara beroende av skiftande politiska majoriteter. Då går långsiktigheten, och därmed nyttan, förlorad.

Om Moderaterna verkligen är intresserade av att diskutera en transportpolitik för framtiden – där järnvägen får en chans att utvecklas – ska oppositionen naturligtvis komma.

Kanske visar initiativet också något annat.

Till skillnad från sin partiledare tycks Elmsäter-Svärd ha insett att det kanske inte räcker med prat om statsmannaskap om man vill ha något inflytande efter nästa val.

Ingvar Persson

 Peter Norman – Anders Borgs bästis- visade som sagt prov på politisk talang när han rekryterade Marcus Wallenberg till LKAB. Men bara talang räcker inte.

Norman vill sälja svenska folkets vinstmaskin. Men inte nu.

Först ska investeringar och den dyra flytten av Kiruna klaras av. Sedan kan spekulanterna ta över.

Det är nog inte en idé som kommer att vinna popularitetspoäng åt regeringen.

Norman må vara en nybörjare i politiken, men det är klassisk moderatpolitik han talar för.

Ingvar Persson

När Anders Borg rekryterade sin bästis Peter Norman för att sköta de statliga företagen – sorgligt försummade under Maud Olofsson – höjde många på ögonbrynen. Vad visste karln egentligen om politik, frågade man sig?

Kanske inte så lite, visar det sig. Rekryteringen av Marcus Wallenberg till ordförandeposten i LKAB motiveras naturligtvis med hans stora erfarenhet och väldiga kontaktnät, båda värdefulla tillgångar för ett företag som LKAB.

Ändå är det verkliga poängen politisk. Wallenberg är inte vilket namn som helst, och Marcus inte någon dussinkapitalist.

Familjen Wallenbergs namn är lika förknippade med välfärdsbygget som Gunnar Strängs eller Tage Erlanders. Korporativism, men också full sysselsättning, bättre bostäder och höjd standard.

För en borgerlig regering som – trots alla förväntningar – numer nämns med en fnysning på Svenskt Näringslivs kontor på Storgatan är det en revansch.

Och för ett moderat parti som tycks förhäxat av socialdemokratins framgångsår är rekryteringen av Wallenberg en våt dröm.

De entusiastiska reaktionerna från Norrbotten visar att Norman har lyckats med det Reinfeldt aldrig klarat av, att påminna om en tid när politiken förmådde fungera som navet i utvecklingen av hela samhället.

Ingvar Persson

Priset för vårt välstånd I dag publicerar Aftonbladet Kultur en artikel om IKEA:s solkiga historia. Det är historikern Fredrik Persson som berättar om hur möbeljätten byggde en lönsam tillverkning på ofriheten och det politiska förtrycket i diktaturens DDR.

I jakten på billig arbetskraft är respekten för mänskliga rättigheter sällan något verkligt hinder.

För IKEA är uppgifterna från Östtyskland naturligtvis besvärande. Precis som de återkommande rapporterna om fackliga konflikter och dåliga arbetsförhållanden hos företagets leverantörer frestar det på varumärket.

IKEA vill nämligen uppfattas som ett verktyg för demokrati och välfärd, och det är ingen tillfällighet. Det är folkhemsbygget, och det svenska samhällets relativa jämlikhet, som gjort tanken att sälja möbler i platta paket till en världsframgång.

IKEA:s tillväxt är en spegel av miljonprogrammet, och av villaförorternas framväxt. I företagets interna historieskrivning är det likvärdigt med demokrati.

Och just där finns kanske något av det mest intressanta i debatten om IKEA. Den säger nämligen något om grunden för efterkrigstidens Västeuropeiska välstånd. Att det till stor del byggts på andras armod och eländiga arbetsförhållanden.

Jag vet att det kan låta lite omodernt, men jag kommer att tänka på ord som postkolonialism och imperialism.

Kanske kan berättelserna om hur vi kunnat möblera våra hem så billigt väcka liv i frågan om den världsordning vi har verkligen är hållbar? Och få oss att ställa frågan om den är rättvis?

Ingvar Persson

Dagens Aftonbladet publicerar historien om hur palestinska myndigheter avlönar fängslade terrorister i israeliska fängelser. Nyheten, som har sitt ursprung i en rapport från den israeliska och antipalestinska lobbyorganisationen Palestinian Media Watch, har tidigare bland annat förekommit i Jerusalem Post.

I Aftonbladet får en av våra vanligaste ”terrorexperter” uppröras över det svenska biståndet till en myndighet som betalar terrorister.

Det kan låta rimligt. Terrorexperten följer i vart fall mallen från upprörda kollegor i USA.

Den fråga som dock inte blir ställd är hur det kan komma sig att alla dessa palestinier sitter i israeliska fängelser anklagade för det politiska brottet terrorism.

Kan det vara så att bland fångarna finns aktivister från intifadan? Eller politiska ledare vars motstånd mot ockupationen stämplats som terrorism?

Svaret på frågan som inte blir ställd är naturligtvis inte så svårt att ge. Det grundläggande problemet är att Israel sedan mer än 40 år ockuperar Västbanken och Gaza, och att allt motstånd mot ockupationen betraktas som terrorism. Och att den israeliska regeringen med alla medel vill förhindra att en palestinsk stat bildas.

Men det är inte det svar vi får av israeliska lobbyorganisationer eller svenska terrorexperter.

Ingvar Persson

Nordea tänker minska personalen i Norden med 2000 personer. I Sverige betyder det att mellan 500 och 650 bankanställda får gå.

Åtgärden är ett sätt att ”begränsa kostnadshöjningarna” skriver banken i ett pressmeddelande.

Än viktigare tycks dock vara att Nordea i framtiden vill tillhöra en av ”Europas bästa banker”. Och en sådan förväntas enligt pressmeddelandet från Nordea kunna leverera en avkastning runt 15 procent av det egna kapitalet.

För det finns väl ingen som tror att det är service, låga avgifter eller nöjda kunder som avgör vilka som är Europas bästa banker.

Ingvar Persson

I Miljöpartiet blev helgen en stor avskedsföreställning.

Dagens Nyheters ledarsida tolkar – inte utan förtjusning – avhoppen som ett slag för de nya gröna språkrören.

Det är verkligen inte säkert. Politiker som har avgått eller förlorat ledarstrider är sällan det bästa stöd nya ledare kan få.

Det avsuttna språkröret Maria Wetterstrand meddelade via Eskilstuna-Kuriren och Twitter att hon lämnar riksdagen.

Den ratade språkrörskandidaten Mikaela Valtersson valde att annonsera sin avgång via Dagens Nyheters debattsida.

Kanske säger det något om de båda politikernas bild av sin egen betydelse?

I vilket fall gav det Valtersson tillfälle att deklarera att det är dags för de gröna att göra upp med Moderaterna, som enligt henne numer är ett i helt förändrat parti.

I grunden handlar grön politik nämligen enligt Valtersson om resultat, och om sakfrågor.

Det är en rimlig utgångspunkt, inte bara för Miljöpartistiska politiker. Problemet med Mikaela Valterssons argumentation är bara att hon faktiskt bara pratar om politiska positioner och maktspel. Inte ett ord om sakfrågor.

Och det är nog ingen tillfällighet. Skulle Valtersson ha skrivit om trygghetssystemen, om infrastrukturen eller om klimatarbetet skulle hon nämligen ha tvingats förklara hur gröna värderingar ska förenas med den moderata politiken.

De uppgörelser Valtersson själv gjort om till exempel reglerna för arbetskraftsinvandring borde kunna tjäna som avskräckande exempel.

Det är sakfrågorna, inte politisk prestige, som gör att Miljöpartiets väljare i undersökning efter undersökning upplever större samhörighet med oppositionen än med den moderatledda regeringen.

Att Mikaela Valtersson inte vill se det kan kanske skrivas på den dubbla besvikelsen att varken bli statsråd eller partiledare. Låt oss anta att de språkrör som faktiskt fick förtroendet har lättare att se klart.

Ingvar Persson

Det går undan i dansk politik. När statsminister Lars Løkke Rasmussen till sist bestämde sig för att utlysa valet lämnar han bara drygt tre veckor till kampanjen.

Valet, som senast måste hållas i november, kommer nu att genomföras den 15 september.

Får opinionsundersökningarna rätt innebär det regeringsskifte i Danmark för första gången sedan 2001. I den sista mätningen från Danmarks radio får regeringsblocket tillsammans med Dansk Folkeparti knappt 45 procent av rösterna.

I grunden handlar valet om ekonomi och välfärd. I det skiljer sig inte dansk politik från svensk. Det handlar också om personer. Också i detta liknar valet i Danmark den svenska politiken.

För socialdemokraternas ledare Helle Thorning-Schmidt är det antagligen sista chansen att hon är den som leda Socialdemokraterna tillbaka till regeringsmakten. För Lars Løkke Rasmussen skulle en förlust leda till frågor om hans förmåga att regera landet.

Förspelet till dagens besked är nämligen ännu en politisk kris. Pia Kjærsgaard och hennes Dansk Folkeparti har – precis som vanligt – markerat sin styrka förhandlingarna om den kommande budgeten. En styrka som Rasmussen knappast vill bekräfta – även om han i dag lovordar samarbetet.

Och kanske är det den viktigaste parallellen till svensk politik. För precis som Lars Løkke Rasmussen i praktiken tvingats regera på Dansk Folkepartis välvilja sitter den svenske statsministern kvar så länge Jimmie Åkesson vill.

Precis som sin danska kollega har han medlen att pressa en minoritetsregering. Och Åkessons aptit på inflytande lär inte minska med åren i riksdagen, eller med sjunkande opinionssiffror.

Vill Reinfeldt undvika att hamna i det beroendet gör han klokt i att inse att han leder en minoritetsregering och börja agera därefter, nu.

Ingvar Persson