I går kväll visade SVT Bengt Jägerskogs och Mikael Engströms dokumentär Jakt. Undersköna bilder från Siljansnäs, stämningar från passen och fäbodar. Oron för risken att förlora hunden till rovdjuren, men också en resonerande ton långt från den offentliga vargdebattens skrän.

Jag vet inte om det går fram genom TV-rutan, men jag upplever att Jägerskog och Engström verkligen försöker berätta något viktigt om stora delar av vårt land. Om traditionen, de personliga banden och om en respekt byggd på kunskap om naturen, träffsäkerhet och goda hundar. En respekt som inte kan köpas för pengar, eller ersättas med märkesriktig utrustning från butikens hylla.

Lite som seriestrippen Hälge i dagens Aftonbladet.

Och kanske är just det ett tecken i tiden att några av de mest exotiska berättelserna som kan berättas på svenska faktiskt handlar om Sverige själv. Ett tecken på hur stora avstånden har blivit.

Jag kan tänka samma sak om en annan dokumentär, Martin Jönssons och Carl Pontus Hjorthéns Fotbollens sista proletärer, som SVT visade för några veckor sedan. Tonen i filmen om IFK Göteborg är helt annorlunda än den diskret iakttagande Jakt. Men också den handlar om avstånd, fast det här handlar om avstånd i tiden.

Det Sverige där ett gäng halvprofessionella fotbollsspelare med namn som Glenn, Torbjörn och Johnny kunde utmana europeiska storklubbar var ett mycket annorlunda land. Ett bättre land, det är i alla fall undertonen i Fotbollens sista proletärer.

Jag förmodar att det är sådant som skulle avfärdas som nostalgi på Svenskt Näringsliv. Men det sätter onekligen vår tid i perspektiv, precis som filmen från jakten på Siljansnäs säger något om en storstadskultur av cafe latte och resor till New York.

Om du missat filmerna finns ju SVT Play. Det är trots allt inte 1980-tal längre.

Ingvar Persson

Den svenska arbetsmiljöforskningen är splittrad och styrs av kortsiktiga intressen. Resultatet blir att viktig kunskap faller i glömska, och att stora förändringar inte uppmärksammas.

Det konstaterar regeringens Arbetsmiljöpolitiska råd i en skrift som kommer ut i dag. Därför föreslår rådet att det startas ett nationellt kunskapscentrum för arbetsmiljö.

Det är en utmärkt idé. Men visst känns det lite ironiskt att regeringen först lagt ner Arbetslivsinstitutet, sedan tillsatt det Arbetsmiljöpolitiska rådet och nu får förslaget att åter starta ett Arbetslivsinstitut.

Ingvar Persson

Det är klart att all politik på toppnivå har ett inslag av illusionsmakeri. Gamla förslag blir som nya när de presenteras igen, och pengar som finns först om många år presenteras som om de kunde börja användas i morgon.

Men frågan är ändå om inte utbildningsminister Jan Björklund och biståndsminister Gunilla Carlsson gick ett steg för långt när de i helgen lanserade förslaget att betala svenska universitet över biståndsbudgeten.

Efter Jan Björklunds beslut tar svenska universitet och högskolor numer ut terminsavgifter av utländska studenter. Ett sätt att dra in pengar till våra lärosäten, och därmed avlasta staten kostnader.

Biståndsbudgeten bör däremot – i alla fall formellt – hållas uppe. Ett krav från de mer godhjärtade delarna av Folkpartiet. Alltså anslår regeringen 20 miljoner ur biståndsbudgeten till stipendier för att betala de terminsavgifter som just införts.

Pengar till svenska Universitet kan bokföras som bistånd. Och Björklund och Carlsson har mage att kalla det för en satsning.

Ingvar Persson

I LO-tidningen konstaterar Tommy Öberg – tidningens tidigare chefredaktör – att sprickan mellan LO-förbunden kommer att gå ut över jämställdheten. Extrasatsningar på de lägst avlönade eller kvinnorna blir ”om inte omöjliga, så oändligt mycket svårare”.

Dessvärre har Öberg alldeles rätt. Utan samordning i LO kommer både arbetsgivare och Medlingsinstitutet att betrakta industrins avtal som ett tak, och det lär inte bli lätt att lyfta.

Samtidigt kommer kraven på jämställda och rättvisa löner inte att försvinna, och fackförbund som Kommunal och Handels kan inte komma till medlemmarna utan resultat.

Det är svårt att se hur fack och arbetsgivare ska undvika konflikter i vinter.

Läs mer om lönerörelsen på ledarsidans avtalsblogg.

Ingvar Persson

Förra året besökte den statliga Skolinspektionen 1 400 skolor, en fjärdedel av alla i landet. Erfarenheterna finns nu sammanfattade i en rapport som i dag överlämnas till regeringen.

Även om rapporten påpeka att det ofta görs ett bra jobb i skolan är resultaten inte imponerande. Alldeles för många elever går igenom skolåren utan att lära sig det de är där för att lära.

Inspektörernas förklaring sammanfattas av rapportens titel – ”Olika elever – samma undervisning”. Skolinspektionen konstaterar att skolorna misslyckas med att anpassa undervisningen till de elever de faktiskt har, ett kardinalfel i varje form av pedagogik.

De vuxna tror inte på elevernas förmåga. Tilliten brister, skriver inspektörerna. Många skolor ger inte heller de elever som behöver särskilt stöd den hjälp de borde få.

Den som följt skolans verksamhet länge känner igen bristerna. Ändå känns Skolinspektionens slutsatser om förtroende för, och anpassning till, eleverna en smula främmande i dagens skoldebatt.

Där härskar nämligen sedan länge en helt annan grundtanke, och det är utbildningsminister Björklund som är dess främsta uttolkare.

I Björklunds värld är det inte skolan som ska anpassas till eleverna, utan eleverna som får anpassa sig till undervisningen. Det är därför han kan ordinera mer katederundervisning över hela linjen, och det är därför han tycks besatt av kvarsittning och bestraffningar.

Naturligtvis finns det också i Björklunds värld elever som inte lyckas anpassa sig. För utbildningsministern gäller det dock inte främst att lösa elevernas svårigheter att lära, utan snarare skolans problem med besvärliga elever.

Och lösningen heter allt som oftast utsortering, och det är utsorteringen av elever som dominerat skoldebatten de senaste åren.

Det är därför det känns lite befriande när en myndighet som Skolinspektionen lyfter fram skolans ansvar att anpassa undervisningen till eleverna.

Ingvar Persson

Kristdemokraternas ledare Göran Hägglund tänker inte överge sin flock. Tvärt om kommer han att kämpa för att få behålla partiledarposten när partiet håller extra riksting i Västerås i början på nästa år.

Den förödande bristen på framgångar i opinionen och i budgetförhandlingarna har inte fått honom att tänka om.

Till TT säger Hägglund att uppgiften att leda de svenska kristdemokraterna är ”världens roligaste och viktigaste”.

Nå ja, i politik – precis som i fotboll – måste vi väl ibland få kosta på oss en viss brist på sinne för proportioner.

Hägglund förklarar dessutom att han räknar med stöd i partiet, och att han är ”taggad” inför fortsättningen.

Så brukar det låta när partiledare vet att de är på väg att få sparken. Det känns ärligt talat som vi ser inledningen till Hägglunds sorti.

Ingvar Persson

Det blir Migrationsverkets chef Dan Eliasson som får jobbet som generaldirektör på Försäkringskassan. Det meddelade socialförsäkringsminister Ulf Kristersson i dag.

Eliasson – socialdemokrat och veteran från statsförvaltningen och regeringskansliet – får det inte så lätt. De senaste åren har visat att det kan kosta på att vara den som ska genomföra en omänsklig politik. Och ingen myndighet har fått mer kritik än Försäkringskassan.

De politiker som fattat besluten har sällan varit villiga att dela ansvaret för utförsäkringar, avstängningar och märkliga regler om förmåga att utföra jobb som inte finns.

I stället har de väntat sig politisk lojalitet, något helt annat än den svenska traditionen med självständiga ämbetsmän och myndigheter.

Antagligen tänker regeringen att de hos Eliasson funnit en kombination av politiskt alibi – han är socialdemokrat – och lojalitet – hans bakgrund som politisk fixare.

Låt oss trots allt hoppas att regeringen har räknat fel. Försäkringskassan behöver integritet, och den måste börja hos chefen.

Ingvar Persson

Läget på arbetsmarknaden är bättre än för ett år sedan, men redan nästa år lär det bli sämre.

Kanske mycket sämre. Ungefär så skulle Arbetsförmedlingens senaste rapport kunna sammanfattas. Med analyschefen Clas Olssons ord:

– Arbetsmarknaden förstärks fortfarande, med det finns nu tydliga tecken på att uppgången är på väg att tappa fart.

Vi närmar oss med andra ord ett slags kulmen.

Det är inte så muntert. Siffrorna visar nämligen att 370 000 personer är öppet arbetslösa eller deltar i program med aktivitetsstöd.

Det är en arbetslöshet på 7,3 procent. En knapp procent lägre än för ett år sedan, men fortfarande våldsamt högt. För inte så länge sedan hade det kallats för massarbetslöshet.

Och nästa år kan vi alltså räkna med att siffrorna stiger. Jag vill minnas att det en gång fanns fyra partier som gick till val på att bekämpa ”utanförskap” och vad de kallade arbetslinjen…

Vart tog de vägen?

Ingvar Persson

Det vanligen inte alltför radikala studieförbundet SNS har granskat effekterna av de senaste årtiondenas privatiseringar av välfärden. Vi vet för lite, konstaterar SNS, men på det stora hela hittar forskarna inga tydliga tecken på att privatiseringen gjort välfärden bättre, eller billigare.

Det känns faktiskt som det blåser lite nya vindar. Politiska sanningar som i 20 år stått oemotsagda – i varje fall i maktens korridorer – ifrågasätts plötsligt.

SNS-rapporten är inte det enda exemplet.

Den nationalekonomiske nestorn Lars Calmfors har hamnat i konflikt med finansministern om en alltför passiv politik. Och den tidigare moderate partiledaren Ulf Adelsohn har fått sparken från SJ:s styrelse sedan han beskrivit privatiseringen av tågtrafiken som en lekstuga för politiker. För att nämna något.

Frågor som i två årtionden avfärdats som tecken på nostalgi, förändringsrädsla och utvecklingsfientlighet diskuterar plötsligt.

Det är kanske inte säkert att välfärden bör drivas som ett företag? Och valfrihet är kanske inte alltid viktigare än trygghet?

Samhället har möjligen en annan roll än städpartullens eller upphandlarens?

Att frågorna är de samma som hela tiden funnits kvar i fikarum och runt middagsbord är en annan sak.

Nu uttalas dessa frågor av människor ur samhällseliten, människor som varit med och burit fram tron att marknaden har alla svar.

Det känns befriande. Och det skulle kännas ännu bättre om den politiska oppositionen kunde formulera fler svar.

Ingvar Persson

I vanliga fall brukar ledarsidan i Dagens Nyheter gärna anlägga de riktigt stora perspektiven. När världen krisar står DN redo med några farbroderliga råd till makthavare som Obama eller Merkel.

I dag har ledarsidan dock dragit på sig blåstället. Nu ska eurons kris, och det amerikanska budgetunderskottet, lösas på hemmaplan – av landet löntagare. Och alldeles särskilt av medlemmarna i LO.

Fallande kurser på ledarredaktörernas aktiefonder har nämligen skapat oro på redaktionen. Och nu borde fackföreningsrörelsen ta sitt ansvar och dämpa förväntningarna. Alltså dömer ledarsidan ut gårdagens fackliga krav på löneökningar som är större än i det senaste avtalet. ”Anpassade till en högkonjunktur”, skriver tidningen.

Egentligen borde vi nog känna medlidande med ledarredaktörerna på DN. Det kan inte vara lätt att vara så oroad. Visst, aktiemarknaderna skakar, och visst, världen dras med väldiga obalanser som kommer att få stora konsekvenser.

Men konjunkturen är långt i från så dålig som den var när det förra avtalet tecknades för ett och ett halvt år sedan. Den svenska industrin redovisar rekordvinster, och även om prognoserna skrivs ner så går det fortsatt bra.

Och framför allt finns varken orsaken till, eller lösningen på krisen i svenska löner.

Fackens krav är anpassade till trenderna i ekonomin och produktionen, och de ligger i linje med omvärlden. Precis som de brukar.

Och direktörerna ojar sig över kraven, precis som de alltid gör.

Om världsekonomin går åt skogen så beror det nog inte på lönekraven från svenska handelsanställda, sjukvårdsbiträden eller sågverksarbetare.

Ledarredaktörerna på Dagens Nyheter behöver inte oroa sig.

Ingvar Persson