Så har då den nyvalda riksdagen fattat sina första beslut. Moderaten Per Westerberg får fortsätta som talman, med stöd av Sverigedemokraterna.

Röstsiffrorna, 194 för Westerberg, 153 för socialdemokraten Kent Härstedt, talar sitt tydliga språk. När det kom till kritan valde högerextremisterna att stödja Reinfeldts kandidat.

Så kommer det dock inte att låta på landets liberala och konservativa ledarsidor. Där har oppositionen de senaste dagarna hudflängts för fräckheten att lansera en kandidat till jobbet.

Att riksdagsarbetet leds av en person som välkomnat Sverigedemokraterna med mer än nödvändig hjärtlighet tycks däremot vara i sin ordning.

En spegel av en borgerlighet som inte riktigt insett att de nu måste hantera en situation med en minoritetsregering.

Ändå är den avgörande erfarenheten av dagens omröstningar en annan. Sverigedemokraternas försök att tvinga fram eftergifter och kompromisser har misslyckats. Deras kandidat till posten som andre vice talman, Mikael Jansson, fick bara stöd av de 20 Sverigedemokraterna.

Röster för Per Westerberg kunde inte köpa extremisterna en plats i talmanspresidiet.

Låt oss hoppas att den nya riksdagen fortsätter på det sättet.

Ingvar Persson

Plötsligt har utjämningsmandat och den jämkade uddatalsmetoden hamnat på allas läppar. En smula otippat kanske man skulle kunna säga. Mandatfördelningssystemet i riksdagsvalet är knappast centrum för den politiska debatten. Ändå är det precis det som kommer att avgöra Sverigedemokraternas inflytande när de sista rösterna räknas på onsdag.

När jag har undervisat har jag faktiskt alltid försökt lära ut just den jämkade uddatalsmetoden, oavsett om de studerande varit högstadieelever eller vuxna. Inte därför att jämförelsetal och mandatfördelning skulle vara något vardagen kräver att vi behärskar, utan därför att mandatfördelningen är ett konkret exempel på hur politiska system är uppbyggda.

Och därför att det är bra mycket roligare att hålla en lektion där de studerande känner att de verkligen lärt sig något.

Det finns ett antal metoder att fördela politisk förtroende efter ett val. Oftast nöjer vi oss med att jämföra majoritetsval med proportionella val, men också den som vill ha representativitet kan använda sig av olika metoder.

Det svenska, med jämkad uddatalsmetod och utjämningsmandat, ska skapa maximal proportionalitet. Knappast något valsystem, i något land, går längre. Partierna ska få mandat i förhållande till antalet röster.

En självklar princip kan man tycka, men inte utan begränsningar. Vi har ju till exempel en spärr på fyra procent för småpartier.

Dessutom ska valsystemet klara att fördela mandaten i tur och ordning, hantera 29 valkretsar och efter söndagens val 8 partier.

Ibland blir det inte alldeles, alldeles proportionellt.

Det är faktiskt inte så konstigt, även om det naturligtvis inte är bra om det påverkar majoritetsförhållandet i riksdagen.

Ändå är det knappast valsystemet som är det stora problemet i svensk politik i dag. De är i stället, i nämnd ordning:

Att Sverige nu precis som de flesta andra länder har ett främlingsfientligt parti som kanaliserar frustrationen över en samhällsutveckling som skapar allt större klyftor.

Att Sverige i dag har en opposition som inte förmått fånga upp den vrede som faktiskt funnits över samhällets utveckling och att den svenska regeringen kunnat gå i land med att presentera en politik för växande klyftor som sin egen motsats.

När rösterna är räknade och Reinfeldt fortsätter regera är det nog de sakerna den politiska debatten borde handla om.

Ingvar Persson

Trots ett och annat hack i kronkursen under eftermiddagens presskonferenser är ”marknadens” bedömning av gårdagens valresultat klart. Reinfeldt får godkänt för planerna att fortsätta att regera – med Sverigedemokraterna som diskret back up.

”Marknaden har tagit till sig att det har gått bra att ha en minoritetsregering tidigare”, säger Swedbanks chefsekonom Cecilia Hermansson.

Att ”marknaden” inte låter de moraliska problemen med ett främlingsfientligt parti påverka spekulationslusten är kanske inget att förvåna sig över. Men att människor som har ansvar för andras pengar – som bankekonomer – fullständigt har glömt det tidiga 1990-talet borde göra alla placerare oroliga.

Ingvar Persson

Höstens sista humla kravlar fram över kärleksörten. Solen värmer, om än mycket försiktigt.

Själv går jag de kanske fyra hundra meterna till Folkets Hus, för dagen förvandlat till vallokal. Trots ett rekordstort förhandsröstande kommer människor i en strid ström.

Utanför entrétrappan pratar jag med grannarna och vänner. Någon beklagar sig över fotbollen, där Degerfors senast besegrade Brage. En behöver hjälp att passa en hund medan han röstar. Andra har satt på slipsen. Det är lite högtidligt.

Alla är oroade över tanken att SverigeDemokraterna skulle ta plats i den svenska riksdagen. Blir vallokalsundersökningarnas resultat också valresultat ser precis den mardrömmen ut att bli verklighet.

Det har varit en valrörelse som till stor del dominerats av opinionsundersökningar och spekulationer. Partierna och deras ledare har manövrerat för att undvika besvärliga frågor, ofta just de som berör väljarna mest. Mediernas rapportering har stundtals gränsat till det oanständiga, och struntsaker har fått spela huvudrollen.

Nu stundar ett politiskt kattrakande och ändlösa diskussioner om hur Sverige ska kunna styras.

Men allt det där känns långt borta när jag står där i höstsolen och talar med mina grannar. För politik är på allvar, precis som demokratin. Och den blir aldrig allvarligare än en valdag som denna.

Politiska ledare kommer att hävda att de skriver historia i kväll. Övermod säger jag. Det är människorna som skriver historien, och den berättelsen kommer att fortsätta.

Ingvar Persson

En lätt saknad dröjer sig kvar efter den första av slutdebatterna i årets valrörelse. Var tog den borgerliga vreden med det ”sossefierade” Sverige egentligen vägen? Var har det blivit av den politiska dådkraften och de tvärsäkra kraven på förändring?

För inte kan väl Reinfeldt, Olofsson, Björklund och Hägglund tycka att de på fyra år förvandlat Sverige från ett land av ”inlärd hjälplöshet” och ”fackvälde” till ett färdig, borgerlig, idealsamhälle?

För fyra år sedan framstod den dåvarande oppositionen som engagerad och otålig. Det gällde inte minst jobben och utanförskapet.

Några av oss misstänkte att det där skulle stanna vid ord, att en borgerlig politik skulle betyda sänkta skatter och sämre trygghet, men knappast fler jobb. Men ingen kunde ifrågasätta att de faktiskt hade ett program.

Och det är där något hänt, och det kändes i kvällens TV-debatt.

Oppositionen opponerar, precis som man skulle förvänta sig. Under ett drygt år har de tillsammans lagt fram konkreta politisk förslag, och nu vill de se dem genomförda.

De fyra borgerliga partiledarna lät däremot som om svenskarna levde i den bästa av världar. Jobbpolitiken är riktig, trots massarbetslöshet. Skolpolitiken är riktig, trots försämrade resultat. Miljöpolitiken är världsledande, trots att Sverige sjunker som en sten på viktiga miljöindex. Och sjuka får numer rehabilitering, trots alla rapporter om utförsäkring och utanförskap.

Det låter som socialdemokratin när den blivit som mest sammanväxt med staten och den egna politiken. Ofta efter årtionden av obrutet maktinnehav.

Socialdemokratins bästa gren har annars ofta varit att kunna gå i opposition mot missförhållanden, också när partiet regerat.

För dagens ministrar tycks det bara ha tagit fyra år att bli så belåtna med resultatet av sitt arbete att de förlorar förmågan att erkänna att det finns fel att åtgärda.

Det borde oroa de borgerliga valstrategerna. För en trött regering förlorar förr eller senare väljarnas förtroende.

Fråga Göran Persson.

Ingvar Persson

Svenska Dagbladets näringslivssidor kan i dag avslöja att det ligger svenska intressen bakom det bemanningsföretag som rekryterat bärplockare från Bangladesh till de jämtländska skogarna.

Det kan knappast förvåna någon. Naturligtvis finns det svenska intressen bakom en affärsidé som bygger på att värva människor – ofta utblottade – från ett av världens fattigaste länder till ett osäkert arbete som blåbärs- och lingonplockare. Det är en cynisk hantering, där människors värde lätt hamnar under noll.

Allt det där har svenska myndigheter vetat länge, liksom svenska politiker. Ändå har det hela fått fortgå, eftersom bärbranschens behov av billig arbetskraft fått gå före. De verkliga reaktionerna kom först för ett drygt år sedan, när utnyttjade människor krävde sin rätt.

I år skulle reglerna följas. Att det inte fungerat är bara alltför uppenbart.

Nu fråga Svenska Dagbladet partierna vad de är beredda att göra för att undvika att årets skamliga scener ska upprepas. Inte mycket visar det sig, i alla fall om man frågar regeringspartierna.

Moderaterna anser att regelverket är tydligt, och att ursprungsländerna har ett ansvar. Det är med andra ord den bangladeshiska staten som ska förhindra svenska svindlare med papper från svenska myndigheter från att plundra människor i byar runt om i deltalandskapet.

Folkpartiet tycker att Migrationsverket kan skicka med en broschyr på det språk plockarna talar och Kristdemokraterna vill erbjuda tolkhjälp. Centerpartiet, som antagligen uppfattar sig som bärföretagarnas politiska hamn, vill se en dialog mellan branschen och myndigheterna.

Det är samma visa som tidigare. Moraliteter och fromma förhoppningar, men inte en stavelse om att skapa förutsättningar för att människor ska behandlas anständigt.

De rödgröna är en smula mer realistiska. Socialdemokraterna vill att bemanningsföretagen ska ha en ansvarig på plats i Sverige och Miljöpartiet att Migrationsverket ska få mer resurser. Vänsterpartiet tycker dessutom att de svenska bärföretagen, som till sist är de som tjänar pengar på verksamheten, ska tvingas ta ansvar för de människor som rekryteras.

Då, men bara då, skulle svenska fackförbund kunna göra verklig skillnad.

Hur Sverige behandlar utländska bärplockare lär inte bli någon stor fråga i valet, men det borde den vara. Det handlar nämligen både om moral, och om att det cyniska utnyttjandet av människor inte kommer att stanna i skogen.

En regering som inte förmår reagera på det som händer med bärplockarna kommer inte att försvara svenska löntagares rätt att ställa krav på rimliga villkor och anständigt betalt.

Ingvar Persson

I dag valspurtar socialdemokraterna på Stockholms central. Och det är inte vilken laguppställning som helst Mona Sahlin anför. Tillsammans med partiledaren finns LO:s ordförande Wanja Lundby Wedin vars svaga genomslag i valrörelsen skapat frågor om förhållandet mellan arbetarrörelsens två grenar.

Där finns dessutom Sahlins företrädare, Göran Persson, som ju hittills skapat fler problem än han löst för kampanjledningen på Sveavägen.

Men det är inte nog med det. Vid sidan av Sahlin, Lundby Wedin och Persson kommer den ännu tidigare partiledaren Ingvar Carlsson och – hör och häpna – förre LO-ordföranden Bertil Jonsson att finnas på plats för att värva röster.

Det är inte svårt att genomskåda symboliken. Så här i elfte timmen finns det inte längre plats för en massa prat om förnyelse och förändring. Nu är det grunderna som gäller, och den socialdemokratiska grunden handlar om att partiet framgångsrikt fört Sverige genom större delen av 1900-talet.

Det välfärdssamhälle vi svenskar älskar är en socialdemokratis skapelse, som moderaterna alltid velat riva ner.

Det är ett enkelt budskap, men inte dåligt. För hur illa moderaterna än tycker om att det sägs så handlar valet om framtiden för just det välfärdssamhället.

Om det behövs ett veteranlag för att förklara den saken må det vara hänt.

Ingvar Persson

Två frågor stör mig under hela partiledarutfrågningen med Maud Olofsson. Den ena är hur många mål det svenska landslaget hinner göra medan jag ser Olofsson pratar på?

Den andra, vem i hela världen behöver egentligen Centerpartiet?

Knappast landsbygdens människor i alla fall. Maud Olofsson blickar ut över landet och ser den bästa av världar. Grön energiproduktion och stöd till enskilda vägar är framtiden.

Inte miljövännerna heller. ”Vi klarar oss med de åtgärder vi gjort”, sa Olofsson. Kärnkraften är inte längre en fråga för politiker. ”Det är inte vi som ska räkna”, säger Centerledaren och hoppas att ingen ska se att hon är överkörd.

Definitivt inte landets anställda, i alla fall om man värdesätter sin trygghet. Vill chefen bli av med dig är det bara att packa, men Olofsson skyndar sig att påpeka att kraven på saklig grund för uppsägning kommer att finnas kvar.

Frågan är om näringsministern vet att ”arbetsbrist” är saklig grund, och att det alltid är arbetsgivaren som bestämmer när det råder arbetsbrist?

Centerpartiet är Sveriges mest öppet löntagarfientliga parti.

Olofsson ville antaglige nå ungdomen. Det är svårt att tro att hon lyckades. Lägre lön, ännu sämre anställningstrygghet och en och annan moralkaka. Men knappast några jobb.

Centern är inte heller svaret för den som oroas av högerextremismen. Frågor om Sverigedemokraterna viftade Olofsson bort med ett slängigt påhopp på Lars Ohly. Viktigare är uppenbarligen inte rågången mot främlingsfientligheten.

Kanske kom det mest avslöjande svaret redan när programledarna i början av programmet försökte reda ut var Centerkravet om ursprungsmärkning av maten tagit vägen.

”Allting vi skriver i valplattformar behöver ju inte betyda politiska beslut”, förklarade Olofsson för en häpen TV publik.

Frågan om vem som behöver Centern fick inget svar.

Men Sverige gjorde i alla fall 3 mål, redan i första halvlek.

Ingvar Persson

Ibland är det som om någon faktiskt lyssnade på det man säger. I dagen krönika i Aftonbladet efterlyser jag ett engagemang för industrins framtid i valrörelsen. Hittills har det varit tunt med den saken. Mycket om småföretag, arbetsgivaravgifter och tjänstemoms, men desto mindre om de exportbranscher som fortfarande utgör ryggraden i den svenska ekonomin.

Men knappt hade tidningen hunnit komma från trycket förrän oppositionen till sist presenterade sin valplattform, och där – mitt bland sänkta momssatser och satsningar på knattefotbollen – finns faktiskt ett klart löfte om en nystart för näringspolitiken.

Peter Eriksson stod för presentationen, men det låter som klassisk socialdemokratisk politik.

Det är inte det enda som borde kunna göra att socialdemokratiska väljare känner igen sig. Valplattformen lovar att försvara anställningstryggheten och den svenska modellen, och det är inte en dag för tidigt.

Avgifterna till a-kassan ska vara lika höga oavsett yrke. Pensionärerna ska inte betala högre skatt än löntagare. Kända besked, men viktiga.

Valplattformen kommer knappast att vända valtrenden, men nu kan i alla fall valrörelsen starta på allvar.

Ingvar Persson

Alliansregeringens stora idé på arbetsmarknadspolitikens område – jobbcoacherna – har kanske inte blivit någon riktig succé. För ett år sedan kunde Aftonbladet avslöja både humbugterapi och handpåläggning. Och när kontrakten i början av sommaren skulle förlängas konstaterade Arbetsförmedlingen att två tredjedelar av de arbetslösa som fått en coach fortfarande var arbetslösa tre månader efter coachernas insatser.

Ingen kan anklaga vår regering för att överge sina käpphästar i första taget. Att resultaten inte övertygar spelar ingen roll.

I dag lovar näringsminister Maud Olofsson en ny miljard för att expandera systemet. Fler ungdomar ska erbjudas en kombination av personlig hejaklack och syokonsulent. Nu ska dessutom coacherna söka upp de arbetslösa.

– För en som blir arbetslös så är tidiga insatser A och O, säger näringsministern.

Med tanke på att ungdomsarbetslösheten är rekordhög är det hög tid för den insikten, med tre och en halv vecka till valet.

Alliansregeringens stora idé på arbetsmarknadspolitikens område – jobbcoacherna – har kanske inte blivit någon riktig succé. För ett år sedan kunde Aftonbladet avslöja både humbugterapi och handpåläggning. Och när kontrakten i början av sommaren skulle förlängas konstaterade Arbetsförmedlingen att två tredjedelar av de arbetslösa fortfarande inte hade ett jobb tre månader efter coachernas insatser.

Ingen kan dock anklaga vår regering för att överge sina käpphästar i första taget.

Nu lovar näringsminister Maud Olofsson en ny miljard för att expandera systemet. Fler ungdomar ska erbjudas en kombination av personlig hejaklack och syokonsulent, och det är ingen idé att försöka hålla sig undan för coacherna ska dessutom söka upp de arbetslösa.

– För en som blir arbetslös så är tidiga insatser A och O, säger näringsministern.

Det är bra att Olofsson inser det nu, med tre och en halv vecka till valet. Men med tanke på den rekordstora ungdomsarbetslösheten borde kanske insikten kommit tidigare.

Och ännu bättre vore det om hon drog slutsatsen att landets unga behöver få jobb, och inte bara coachning.

Ingvar Persson