Efter upploppen i Stockholmsförorten Rinkeby gjorde kristdemokraten Mats Odell och de båda folkpartisterna Nyamko Sabuni och Jan Björklund i dag ett blixtbesök för att överblicka situationen.

Enligt Björklund, som tycks ha tagit befälet, var syftet ”dels att informera sig, dels att visa Rinkebyborna sitt stöd”.

Någon repris på Birgit Friggebos allsång ”We shall over come” blev det dock inte.

Ingvar Persson

Anders Borgs ekonomiska politik – med sänkta ersättningar till sjuka och arbetslösa och skatteavdrag för den som jobbar – ska leda till sänkta löner. Det berättar Aftonbladet i dag.

Det är egentligen ingen nyhet. Som dagens reportage berättar har moderaterna skrivit det i riksdagsmotioner redan innan det senaste riksdagsvalet. Tidigare medarbetare till Anders Borg beskriver det som en självklarhet.

”En allmän press neråt på lönerna”, säger det tidigare statssekreteraren Per Jansson.

Det är detta som är jobbpolitiken. Lägre ersättningar och lägre skatter ska pressa ner lönekraven, och mest ska de pressas ner för de som tjänar minst. Det är nämligen där de sänkta ersättningarna i trygghetsförsäkringarna slår hårdast och det är för dem konkurrensen om jobben är hårdast.

Pressen på lönerna är inte heller någon ovälkommen bieffekt av politiken. Den är själva kärnan, den mekanism som ska skapa tillväxt och fler arbeten, låt vara i verksamheter med låg produktivitet.

Ändå har borgerliga ministrar och riksdagsmän gång på gång förnekat att det skulle vara på det sättet. Man kan fråga sig varför?

Ett svar skulle naturligtvis kunna vara att de inte förstår. Att modellen med ökat utbud, hårdare konkurrens och lägre priser går lite bortom den genomsnittliga ministerns kunskaper i ekonomisk teori.

Det gäller dock inte de som bestämmer, och det gäller framför allt inte Anders Borg.

Hans kollegor i ekonomfacket, Lars Calmfors och Stefan Fölster, har en teori om varför Borg vägrar tala om hur politiken är tänkt att fungera. De tror han är rädd att förlora debatten. Människor är kanske inte intresserade av en politik som leder till sämre löneutveckling och större klyftor.

Det är en mycket rimlig teori, men den innebär ett förfärligt svek mot väljarna. Om människor ska kunna ta ställning till de politiska alternativen måste politiker vara ärliga nog att berätta hur politiken är tänkt att fungera.

Det är grunden för ett demokratiskt samtal.

Ingvar Persson

Det är något märkligt med svenska liberaler och deras intresse för Kina. Det började under Lars Leijonborg som visade semesterbilder på Folkpartimöten och lät ge ut en storögd bok där partiledaren imponerades av allt från asiatisk arkitektur till de kommunistiska partibossarnas förbättrade klädsmak.

Slutsatsen den gången blev att Sverige borde få platt skatt.

Av en reklambyrå blev jag tillfrågad om en kommentar i samband med lanseringen. Minns jag rätt förklarade jag att ett system som förenade ”kommunistisk diktatur med rövarkapitalism” knappast var värt att efterlikna.

PR-firman klippte bort det.

Jan Björklund följer nu i Leijonborgs spår, men i dag är det drill och disciplin i skolan som gäller. Om inte svenska skolbarn rätar på ryggen, tar av sig kepsen och betygsätts från sju års ålder kommer kineserna och tar dem, eller i alla fall de svenska företagen, förklarar skolministern.

Det är lite svårt att följa riktigt hur Björklund resonerar. Kinesiska företagsköp i Sverige borde väl snarast tolkas som ett erkännande av svensk ingenjörsvetenskap och svenskt produktionskunnande. Och i vilket fall lär den inte avhjälpas med ”försittning” eller ”betygsliknande” omdömen från första klass.

Men kanske är den folkpartistiska vurmen för Folkrepubliken bara en logisk följd av den moderna kommandoliberalism partiet utvecklat.

Ingvar Persson

Den här veckan har Svenskt Näringslivs nye ordförande, ICA-chefen Kenneth Bengtsson, berättat att han vill ha förhandlingar om ett huvudavtal. En utmärkt idé – inte minst sedan teknikarbetsgivarna sagt upp industriavtalet -men också märklig. Det var trots allt Svenskt Näringsliv som slog igen dörren och lämnade försöken att skapa en ny förhandlingsordning.

Men kanske är Svenskt Näringsliv inte samma organisation som då. Ordföranden är som sagt ny, liksom förhandlingschefen och informationschefen.

Kvar finns – ännu så länge – den verkställande direktören Bäckström.

Ingvar Persson

Centerledaren Maud Olofsson har samlat sig till en kommentar om det blodiga angreppet på hjälpfartygen utanför Gaza. Och Olofsson vet som vanligt hur problemen ska hanteras.

”Det viktigaste nu är att alla parter anstränger sig för att få fram sanningen om vad som faktiskt hänt”, säger hon till TT.

Dessutom anser Olofsson att Hamas ”måste ta sitt ansvar”.

Förlåt ett stilla påpekande, men frågan är om det ligger i ”alla parters” intresse, i synnerhet som israelerna systematiskt stört ut kommunikation och lagt censur över all rapportering om räden.

Det ”viktigaste” centerledaren och andra svenska politiker kan göra just nu är att entydigt fördöma övervåldet, och att sluta upp att framställa konflikten som om den berörde jämlika parter. Det handlar om en militär ockupation, en allt mer befäst kolonisation och en fullständigt inhuman blockad.

Den sanningen behöver Olofsson inte vänta på.

Ingvar Persson

I dag inledde statsminister Fredrik Reinfeldt tillsammans med tolv ministrar valrörelsen med en tågtur. Regeringssammanträde hölls i Södertälje. I Norrköping lämnades kommunikationsminister Åsa Torstensson av, innan resan fortsatte mot Hallsberg, Borås och Göteborg. Det hade knappast hänt på den tiden Björn Rosengren hade jobbet. Han hade förmodligen bokat plats hos lokföraren, eller kört tåget själ.

Att ha med Torstensson i Hallsberg hade å andra sidan kanske blivit en alltför stark påminnelse om vinterns kaos för valstrateger och partiledare?

Politiker på tågresa erbjuder bra fototillfällen och många tillfällen att skälla på sina motståndare. Frågan är om det räcker när oppositionen samtidigt gjort infrastrukturen till en valfråga?

Något snabbspår till en ny mandatperiod verkar regeringen inte ha hittat ännu.

Ingvar Persson

De senaste dagarna i svensk politik har onekligen varit märkliga. Att oppositionen försöker framställa sig som regering, och att regeringen vill gå i opposition, händer visserligen. Men att vi alla tycks acceptera det som ett faktum, drygt fyra månader före ett val, måste ändå vara unikt.

Aktuellt debatt mellan Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin blev ännu ett exempel.

Mona Sahlin talade om att minska klyftorna och om högre skatt för höginkomsttagare. Klassiska socialdemokratiska krav.

Fredrik Reinfeldt vacklade en smula mellan argumenten. Frågan vi inte fick något riktigt svar på är varför han är så arg?

Är det för att oppositionen föreslår en ”skatteslägga”, som Anders Borg brukar uttrycka det? Eller är det därför att de tre oppositionspartierna i själva verket accepterar den absoluta lejonparten av de skattesänkningar som genomförts, trots massiv kritik under mandatperioden? I Aktuellt försökte Reinfeldt säga båda sakerna på samma gång. Det blir lite svårt att hänga med.

Klart är i alla fall att motsättningarna från den förra valrörelsen finns kvar när det gäller sjuka och arbetslösa, ”människor som inte jobbar” med statsministerns ord. Frågan är om den retoriken fungerar en gång till. När det för fyra år sedan talades om ”jobbpolitik” fanns det antagligen många som inte tänkte på chockhöjning av a-kasseavgiften eller utförsäkring av sjuka.

Nu borde väljarna veta bättre. Det är Sahlins bästa argument.

Ingvar Persson

Det är svårt att inte känna oro efter att först ha lyssnat till radioprogrammet Kaliber och sedan sett SVT:s Dokument Inifrån. Det handlar om vargen, eller egentligen om varghat. I Kaliber beskrevs hur länstyrelsens viltbevakare, statliga tjänstemän, hotas och utsätts för sabotage. ”Systemhotande” säger länspolismästaren i Dalarna, Sten-Olov Hellberg.

I Dokument Inifrån hävdar journalisten Peter Andersson att han kan redovisa ett organiserat nätverk för illegal jakt på varg. Gift, nattliga patruller och illegala vapen används för att handgripligen sabotera rovdjurspolitiken, och förfölja vargarna.

”Ett väpnat uppror” säger en av de maskerade tjuvjägarna i programmet, tvärsäker på att han företräder något slags ”tyst majoritet”. Det fattiga ordförrådet till trots lät det definitivt systemhotande.

Uppgifterna om en omfattande illegal jakt är inte nya. Det finns knappast någon annan viltstam som är bättre kartlagd än den svenska vargstammen, och forskarna har länge hävdat att djuren försvinner utan att lämna några spår. Tjuvjakt är den rimligaste förklaringen.

Det som är nytt är organisationen, och det reaktionära pratet om uppror och motståndsrörelse.

För vid sidan av de biologiska konsekvenserna är det ju just detta debatten om rovdjuren och i synnerhet vargen handlar om. Om respekten för systemet. Om respekten för andra människor, och kanske om klyftor som gör att många, på ömse sidor om stridslinjen, inte längre vill lyssna till motståndarna.

Det finns skäl för landsbygdens känsla av vanmakt, men frågan är om vargen verkligen är ett. Och oavsett vilket är varken gift, illegala vapen eller hot mot tjänsteman en väg till större förståelse.

Regeringens nya rovdjurspolitik – med bland annat en reglerad jakt på varg – skulle gjuta olja på vågorna. Jakt på varg, men också inplantering av djur för att undvika inavel. Ett försök att skapa en liten men livskraftig vargstam. Mer djurparkstänkande än viltvård kanske, men ändå.

Nu har allt havererat för miljöminister Carlgren. Naturvårdsorganisationerna vill stoppa jakten i europeiska domstolar. Befolkningen i de delar av landet där vargen finns är inte precis överlyckliga över tanken på inplanterade vargar, och dessutom har det visat sig svårt att hitta lämpliga djur. Och ska vi tro Dokument Inifrån:s tjuvjägare fortsätter det illegala dödandet.

I dag är rovdjursfrågan mer infekterad än någonsin, vargens framtid lika osäker som alltid och landsbygden till råga på allt utskämd av dessa självutnämnda ”upprorsmän”.

Det är sannerligen ett dystert facit, inte bara för vargen.

Ingvar Persson

Oppositionen lovar att höja taket i a-kassan och samtidigt sänka avgifterna. Ett efterlängtat och nödvändigt besked. Förbättringar för de arbetslösa kan – lika lite som en förbättring av sjukförsäkringen – vänta på den stora socialförsäkringsutredning som regeringen till sist bestämt sig för att tillsätta.

Nya siffror från a-kassornas samorganisation visar att bara var tionde arbetslös får 80 procent av sin inkomst i arbetslöshetsersättning. Nästan hälften av de inskrivna på arbetsförmedlingen saknar helt a-kassa.

Arbetslöshetsförsäkringen är på väg att haverera.

”Det kommer att leda till stora mänskliga tragedier”, säger TCO:s Sture Nordh. ”Bristerna i trygghetssystemen måste åtgärdas omedelbart”, säger LO:s Wanja Lundby-Wedin.

Regeringens jobbpolitik har kanske inte skapat på många jobb, men på en annan punkt har den fungerat. Mobbningen av sjuka och arbetslösa är högeffektiv.

Att ändra på det blir en ny regerings första uppdrag.

Ingvar Persson

I dag, tre veckor efter att årets förhandlingar med IF Metall blev klara, berättade Teknikföretagen att de säger upp Industriavtalet efter 13 år. Nu hoppas de på överläggningar med de fackliga organisationerna om hur nästa avtalsrörelse ska gå till.

Arbetsgivarna är missnöjda med årets förhandlingar, så mycket är klart. Precis vad de hoppas på i stället är svårare att förstå. Teknikföretagens egen vd, Anders Narvinger, tycker av allt att dömma att samordningen med andra sektorer blivit en boja. Ett ”verktyg för inhemskt skyddade sektorers löneanspråk”, säger han bittert.

Svenskt Näringslivs Christer Ågren tycks däremot anse att samordningen mellan olika branscher fungerat för dåligt. ”LO-förbunden lever inte upp till avtalets intentioner”, säger han lika bittert.

Frågan är, hur vill direktörerna ha det? Ska varje bransch förhandla för sig, även om det betyder högre löneökningar för handelsanställda, byggnadsarbetare och andra. Eller ska centralorganisationerna, främst LO och Svenskt Näringsliv, fortsätta att söka former för en samordning som faktiskt kan accepteras av alla?

För dagen låter det mest som om direktörerna är förbannade för att de inte får bestämma alldeles själva.

Ingvar Persson