Inför gårdagens toppmöte passade statsminister Reinfeldt på att göra en prognos för diskussionerna i TV:s Rapport.

– Det är klart att det kommer att komma en del förslag som handlar om ”vi som har lite ont om pengar, hur ska vi kunna få pengar från annat håll för att genomföra populära åtgärder”, sa statsministern.

Så blev det säkert, i alla fall om vi accepterar att problemet i massarbetslöshetens Spanien eller ett Grekland där barn svimmar av hunger handlar om att ”ha lite ont om pengar”. Eller att vreden som växer i Europa beror på uteblivna ”populära åtgärder”.

När Reinfeldt talar är det tur att svenska är ett språk som inte pratas av särskilt många utanför vårt lands gränser.

Ingvar Persson

I dag avslöjar Svenska Dagbladet att Per Schlingmann, ”regeringens pr-man”, slutar. I stället går han tillbaka till Moderaternas kansli och ska bli ”superstrateg”.

SvD-intervjun med Schlingmann är festlig. Moderaterna ska ”födas på nytt”, Schlingmann är arg på borgerliga ledarsidor, han tror att människor ”upplever regeringen utifrån vilken livsfas man befinner sig” (visst, ”etniska svenskar mitt i livet” upplever säkert regeringen annorlunda än en långtidsarbetslös invandrare eller en utförsäkrad 59-åring).

Man kan också göra sig lustig över att Kent Persson, partiets partisekreterare, inte har förtroende nog att på egen hand ta fram flygblad och twittra. Sofia Arkelsten blev omyndigförklarad av Fredrik Reinfeldt efter 1,5 år på posten. Persson blev det efter tre veckor.

I förmiddags fikade Schlingmann och Persson i Gallerian i Stockholm. Antagligen sa de något i stil med att de ”vill öka tempot i tempoökningen i förnyelsearbetet för att vara i ständig förnyelse som en del av Alliansen som fördjupar och förnyar samarbetet”. I klartext betyder det att partiet inte klarar sig utan Per Schlingmann.

Så här ser den moderata ”förnyelsen” ut i praktiken: Vägen till framtiden är att återanställa sin gamle kommunikationschef.

Daniel Swedin 

Visst, jag tycker att den lilla urskog som fortfarande finns kvar i Sverige måste skyddas. Jag tycker inte att det är rimligt att hugga ner skogar på gränsen till fjällen, eller andra skogar som är viktiga för den biologiska mångfalden.

Jag tror dessutom att det behövs mer statliga pengar till skyddet av känsliga miljöer, och att reglerna för certifiering av skogsbruket måste vara svårare att gå runt.

Men med det sagt, jag kan inte annat än jubla när jag läser dagens intervju med Eskil Erlandsson i Dagens Nyheter.

Dagens Nyheter har skickat ut sin speciella folkstormsgenerator – Maciej Zaremba – för att avslöja att svenska träd huggs ner. Zaremba får precis som vanligt obegränsat med plats och obegränsat med tid för att bygga upp sitt fall. Och resultatet blir det vanliga. En mästerlig halvsanning som väcker känslor hos Dagens Nyheters kärnläsare – en lagom utbildad stockholmare med höga tankar om sig själv.

Eskil Erlandsson vägrar att ställa upp på premisserna.

– Skogen betyder väldigt mycket för hundratusentals människor och deras arbete, konstaterar ministern torrt.

Dessutom blir han glad över bilderna på kalhyggen.

– Det beror på vilken biotop det är. För vissa typer passar kontinuitetsskogsbruk och på andra marker är det bäst att ha trakthyggesbruk, säger Eskil Erlandsson till DN:s omtumlade reporter.

Det doftar dieselolja, skitiga stövlar och motorsåg om hela intervjun.

Jag växte upp i skogen. Jag planterade skog under sommarloven, den borde vara halvvuxen vid det här laget. Och jag rör mig i skogen och umgås med folk som äger och brukar skog.

Jag vet kort sagt att det vi i dag kallar skog till största delen är trädplanteringar, att kalhyggen i dag oftast är mindre än för 30 år sedan och att fröträden är fler. Jag vet också att de flesta av privata och lokala skogsägarna är mycket rädda om sin skog, inte alltid med biologiska argument men väl med ekonomiska

– Ett kapital, men man kan bara använda det en gång, som en skogsägare i Lima sa till mig häromveckan.

Det är en bit från sommarprenumerationen på Dagens Nyheter till torpet, eller ”landet” som det brukar heta på stockholmska. Och det är ganska långt ifrån tidningens yrvakna intresse för skogsbruket.

Kanske är det därför det blir så roligt när den morgontidningens självsäkra kampanjjournalistik möter ett motstånd det helt enkelt inte rår på.

Go, Eskil.

Eskil Erlandsson Foto: Erik Bratthall/Regeringskansliet

Ingvar Persson

Jag tänker mig en filmscen, det är försommar och en liten flicka leker för sig själv bland träden. Vad leker en liten flicka? Att hon är Batman eller en prinsessa, kanske. Inte långt därifrån leker en annan liten flicka, hon leker samma sorts lek bland samma sorts träd. 

Så skriver jag i dag, i en aningen krönikebetonad text om ett dop och ett staket i Solna. Läs gärna den.

Daniel Swedin

Häggen blommar

I helgen började häggen blomma i södra Dalarna. Ett fyrverkeri av små vita stjärnor och en lavin av tung blomsterdoft.

Mellan hägg och syren. De märkvärdiga veckor som är som gjorda för att meta abborre, köra motorcykel eller bara betrakta den svartvita flugsnapparen när han försvarar en holk som blåmesarna ratat.

Så kommer det inte att bli. På fredag öppnar LO sin kongress, och tillsammans med den krympande skaran arbetsmarknadsreportrar kommer jag att infinna mig på Folkets Hus i Stockholm.

De senaste månaderna har jag i text efter text upprepat samma sak. LO:s valberedning har en uppgift som överskuggat allt annat, att skapa enighet om organisationens nya ledning inför helgens kongress.

Nu undrar jag om jag inte också borde ha lyft fram ett annat uppdrag; att värna anständigheten i organisationen.

Redan när valberedningens Hans Tilly från Byggnads för en dryg vecka sedan berättade att Karl-Petter Thorwaldsson kommer att föreslås till ny LO-ordförande fanns tecknen där. Tilly kunde också berätta att huvudmotståndaren, Tobias Baudin, skulle föreslås som viceordförande.

Däremot hade valberedningen inget förslag till den tredje posten i ledningen, avtalssekreteraren.

Redan då var vi många som anade att Per Bardh, som sedan fyra år ansvarar för avtalsförhandlingarna, skulle tvingas sluta.

I går dök bekräftelsen upp i ett dramatiskt pressmeddelande från LO. ”Per Bardh kandiderar inte”, löd den kortfattade rubriken.

Enligt meddelandet hade Bardh bestämt sig för att dra sig tillbaka. I stället för arbetet i LO:s ledning ska han ägna sig åt att se till att fackföreningsrörelsens pengar placeras på ett etiskt sätt.  

– Jag får nu möjlighet att på heltid ägna mig åt en av de framtidsfrågor som ligger mig varmt om hjärtat, sa han i pressmeddelandet.

Jag tänker inte påstå att jag känner Bardh, men jag har följt honom genom ett par avtalsrörelser och jag har träffat honom tämligen ofta.

En sak är jag alldeles säker på, LO:s avtalssekreterare har inte gått till jobbet med en längtan att i stället få fundera på hur fackens pengar ska hållas borta från giriga banker, barnarbetesprofitörer eller Lundin Petroleum.

– Stalinism, hörde jag en kollega med många års bevakning av arbetsmarknaden stöna i går kväll.

Och visst ligger det en doft av Moskvarättegångar över sättet att lyfta ut en person som gjort sitt jobb, men som kommit i vägen för andras ambitioner.

Ändå skulle gårdagens besked kunna vara begripligt, hur hjärtlöst det än framstår. Att göra avtalssekreterarposten ledig skulle nämligen kunna vara ett sätt att skapa en viss jämställdhet i LO-ledningen. Kongressen ska trots allt fatta beslut om att göra organisationen feministisk.

Nu hör jag rykten om att det inte kommer att bli så. Att avtalssekreterarposten har gjorts ledig för att lösa andra, förbundsinterna, problem, och att ”kvinnorepresentationen” ändå ska ordnas genom att ytterligare en person väljs till LO-ledningen.

Tre nöjda män, och sedan en kvinna på en extrastol som kastats in i sista stund.

Det duger inte, inte alls.

Det där abborrmetet har aldrig känts mer lockande.

Ingvar Persson

Fredrik Reinfeldt känner sig missförstådd – igen. Han ville diskutera ett samhällsproblem, och möts av en nation som är besatt av att prata om ordvalet.

Å andra sidan har vi lärt oss av Reinfeldt själv. För det var ju precis så debatten om massarbetslösheten i dagens Sverige startade. Oppositionen och Stefan Löfven ville diskutera ett samhällsproblem, att över 8 procent av befolkningen är arbetslös. Och Reinfeldt hakade upp sig på beskrivningen, massarbetslöshet.

Enligt statsministerns hemmagjorda definition kan vi nämligen inte tala om massarbetslöshet så länge det inte råder arbetslöshet överallt och för alla. I klartext, så länge människor i Täby har jobb vill Reinfeldt inte prata om massarbetslöshet. Och inte om samhällsproblemet arbetslöshet heller.

I alla fall inte med någon som tycker att den svenska statsministern har något slags ansvar för läget i landet.

Ingvar Persson

NLD:s högkvarter i Rangoon är närmast tapetserat med bilder av ”The Lady” Aung San Suu Kyi.

Sedan militären tog makten 1962 har Burma varit ett slutet land. Men sedan ett par år har landet börjat öppna upp sig mot omvärlden.

I november 2010 släpptes oppositionsledaren och nobelpristagaren Aung San Suu Kyi från den husarrest där hon av och till befunnit sig sedan 1989. Det var en signal om en förändrad politik.

Beslutet att släppa Aung San Suu Kyi föregicks av en ny konstitution, fastställd i en folkomröstning som inte var varken fri eller rättvis, samt ett val till parlamentet som vanns av militärens parti eftersom det stora oppositionspartiet NLD (som leds av Aung San Suu Kyi) inte ställde upp. 

Efter valet tog generalerna av sig uniformen och bildade en form av civil regering. Sedan dess har landet successivt öppnats upp och många nya lagar har antagits. Bland annat har det blivit tillåtet att bilda fackföreningar och medierna har blivit något friare.

I februari i år släpptes så flera viktiga politiska fångar. Många hade varit fängslade ända sedan studentprotesterna 1988 men även från de protester munkarna genomförde 2007.

Det första april genomfördes fyllnadsval till parlamentet. NLD ställde upp och vann 43 av de 45 platser som valet handlade om. Aung San Suu Kyi valdes själv till parlamentsledamot.

Det verkliga testet kommer 2015 vid nästa ordinarie parlamentsval. Militären är enligt konstitutionen garanterade 25 procent av platserna i parlamentet. Men om valet genomförs fritt och rättvist kommer antagligen NLD vinna egen majoritet. Den stora frågan är vad generalerna gör då. 

Burma är en brutal diktatur. Regeringen har inte sitt mandat av folket och bristen på grundläggande fri och rättigheter är i det närmaste total. Kommer man utanför Rangoon och de stora städerna märks inte särskilt mycket av förändringarna.

Förutom förtrycket av politiska och civila rättigheter finns flera andra stora problem.

Ett är de etniska spänningarna. Enligt officiella siffror finns över 130 etniska grupper i landet. Ett flertal väpnade konflikter har pågått och i varje fall en större konflikt, i området Kachin pågår fortfarande. Som jag skrev i måndags använder armén våldtäkt som vapen i de områden som bebos av minoriteter.

Ett annat problem är det utbredda bruket av tvångsarbete och barnarbete i landet. Många organisationer, med FN-organet ILO i spetsen, arbetar för att tvångarbetet ska upphöra men problemen är så omfattande att det oavsett ansträngningarna kommer ta lång tid. Barnarbete förekommer regelmässigt, bland annat i de så kallade ”industriella zoner” där utländska företag har sin tillverkning. Främst handlar det om företag från länder som Kina och Sydkorea.

Ett ytterligare problem är frånvararon av lagar och rättsstat. Sådana grundläggande saker som äganderätt till land och fungerande civil tvistlösning i domstol saknas. Militären är i praktiken en stat i staten och står över lagen. Konsekvensen blir korruption och att makt i praktiken är rätt. På den grunden blir utländska investeringar ett högriskprojekt och den ekonomiska utvecklingen står still. 

Efter fyllnadsvalet till parlamentet suspenderade EU sina sanktioner mot Burma, med undantag av vapenembargot. Det är nu fritt fram för svenska företag att investera. Detta är bra även om santionerna förmodligen suspenderades för tidigt. Burma behöver kontakter med väst och en ökad handel kan bidra positivt både till ekonomisk utveckling och demokrati. Men investeringar måste ske med en medvetenhet om de problem som finns i landet och ett ansvarstagande. Svenska Burmakommitten manar till försiktighet.

Även turismen tar nu fart. Det är också i princip positivt, Burma är ett fantastiskt land och väl värt ett besök. Tidigare uppmanade oppositionen till bojkott men Aung San Suu Kyi har sedan 2010 sagt att turister är välkomna. Men man måste veta vad man gör. Och man bör följa de råd bland andra Svenska Burmakommitten ger. Även NLD har utfärdat en rekommedation för turism.

I korthet handlar det om hur man kan turista i Burma och samtidigt bidra till att förbättra situationen för vanliga människor och undvika att stödja militären.

Utvecklingen går åt rätt håll. Men än så länge är det för tidigt att fira. Framförallt måste det politiska trycket hållas uppe. 

Det är tyvärr precis som Olov Abrahamsson, politisk chefredaktör på Norrländska Socialdemokraten, uttrycker saken.

Den långa mörka natten har ännu inte blivit gryning i Rangoon.

Men man kan se en liten stråle ljus. 

Anders Lindberg

I dag fälldes tre personer från tidningen Expressen för vapenbrott av Malmö tingsrätt. Bakgrunden är att tidningen i oktober 2010 granskade den illegala vapenhandeln i Malmö. För att se hur lätt det var att få tag i vapen köpte de en insmugglad tjeckisk pistol som de sedan överlämnade till polisen.

Hela domen finns att läsa här.

Domslutet är mycket olyckligt. Det är svårt att släppa misstanken att åtalet kommit till stånd delvis eftersom polis och åklagare i Malmö ogillar att bli granskade. Tidigare fall när journalister köpt illegala vapen och överlämnat till polisen har heller inte gått till åtal. Lika fall har inte behandlats lika.

När granskande jounalistik nu fälls får det inte innebära att granskningen av myndigheternas arbete i Malmö minskar, tvärtom. Polis, åklagare, tull och domstolsväsende har fullkomligt misslyckats att skapa ordning i staden. 

Man kan tycka att de borde koncentrera sig på det, snarare än jaga journalister.

Att rättegången mot seriemördaren Peter Mangs pågår samtidigt som domen mot Expressen faller är lite av ödets ironi. Mangs höll Malmö i skräck och myndigheterna pratade om att ”vapnen flödade”. Det var just den situationen Expressen granskade.

Självklart finns det en problematik i att jounalister ibland behöver ta till okonventionella arbetstsmetoder. Men det är svårt att se hur man kan ta reda på sanningen om den illegala vapenhandeln i Malmö på något annat sätt än Expressen gjort. Alternativet är att lita blint på vad myndigheter säger.

Den situation som uppstått är märklig. Rimligen kan det inte varit lagstiftarens syfte att lagen skulle användas på detta sätt. Det skulle därför vara intressant med prövning även i högre instans, och kanske framför allt inte i Malmö.

Expressens chefsedaktör Thomas Mattsson citerar idag på nyhetsplats Hugh Cudlipp, tidigare chefredaktör för Daily Mirror: ”Publish and be damned”.

Så är det. Dagstidningar ska utmana.

Nu har tingsrätten sagt sitt. I morgon kommer en ny tidning.

Anders Lindberg

I går publicerade TT en intervju med Fredrik Reinfeldt som har väckt berättigade frågor. Statsministern förklarade nämligen att det visst inte råder massarbetslöshet – i alla fall inte bland etniska svenskar (eller möjligen etniskt födda svenskar) mitt i livet.

Naturligtvis är det många som undrat vad Reinfeldt egentligen menade och om han verkligen vill göra arbetslösheten till en fråga om etnicitet. Nu säger han att han är förbannad på Stefan Löfven, eftersom oppositionsledaren påstår att det råder ”massarbetslöshet”.

Det gör det enligt Reinfeldt inte, eftersom ordet antyder att ”vi skulle ha stor arbetslöshet i alla delar av det svenska samhället och i alla delar av Sverige”. Och eftersom moderata kärnväljare i Täby inte drabbats kan det alltså inte råda massarbetslöshet.

Problemet är inte bara att det är en definition av massarbetslöshet som statsministern har hittat på själv. Han har dessutom hittat på den alldeles nyligen.

I valrörelsens 2006 beskrev Moderaterna gärna verkligheten i just termer av massarbetslöshet. Arbetslinjen skulle vara svaret.

När TT i dag jämför siffrorna mellan då och nu borde det med andra ord kunna vara ett slags utvärdering av de senaste årens arbetslinje, och ett svar på frågan om det råder massarbetslöshet.

Så här ser siffrorna i alla fall ut:

2006 var arbetslösheten bland inrikesfödda 25–54 år 3,3 procent.

Motsvarande siffra första kvartalet 2012 är 3,8 procent.

För utrikesfödda 25–54 år var arbetslösheten 2006 11,2 procent.

Första kvartalet 2012 var den 14,8 procent.

För båda grupperna sammantaget var arbetslösheten 4,5 procent 2006 och 5,8 2012.

Ungdomsarbetslösheten var 2006 18 procent och 25 procent 2012.

Källa: SCB (TT)

Massarbetslöshet eller inte.

Jobbpolitikens facit imponerar inte.

Ingvar Persson

I dag har Tidningarnas Telegrambyrå gjort en intervju med statsminister Reinfeldt som väckt en hel del uppmärksamhet på bloggar och i sociala medier. Här är intervjun, i sin helhet:

Statsminister Fredrik Reinfeldt säger att det är väldigt vanligt att ekonomer propagerar för enhetlig moms, det vill säga lika momssats på allt. I så fall skulle sådant som den lägre matmomsen och bokmomsen också behöva diskuteras.

Och om den sänkta krogmomsens eventuella effekter, säger han, i samband med ett besök på Växjöbagarn i Växjö:

– Det är väl tidigt att säga något om sysselsättningseffekterna. Vår avsikt var att stimulera fram jobb i en bransch som ofta sänker trösklar för unga och utrikes födda.

Han anser inte att regeringen är överdrivet försiktig i sin finanspolitik.

– Vi är aktsamma för att vi ser en stor oro i vår omvärld och vi har redan sett att det har påverkat efterfrågan, säger Reinfeldt som också anser att det ofta i bedömningar av regeringens politik finns ett mått av efterklokhet.

– Det är ofta en diskussion om var man befinner sig i en konjunkturcykel, och det är lättare att bedöma det i efterhand.

TT: Hur länge ska man vänta innan man stimulerar ekonomin? Till tio procents arbetslöshet? Det är nu en arbetslöshet som ni beskrev som massarbetslöshet 2006.

– Det är inte korrekt att beskriva Sverige som i ett läge med massarbetslöshet. Om man tittar på etniska svenskar mitt i livet så har vi mycket låg arbetslöshet. Vi beskrev då (2006) ett vidare utanförskap som handlade om att en stor del av de som var i arbetsför ålder, men som inte jobbade, inte beskrevs som arbetslösa. Och utanförskapet har minskat, säger Reinfeldt.

Daniel Swedin