Det moderata landstingsrådet Christer G Wennerholm sitter just nu i diskussioner om att flytta Waxholmsbåtarna från Stockholm. Båtarna går för långsamt, tycker Wennerholms tjänstemän som i stället vill att skärgårdstrafiken ska utgå från Stavsnäs och Vaxholm. De vill att turister och sommargäster i framtiden ska ta bilen genom halva skärgården för att ta båten sista biten ut till ön.

Ett Stockholm utan Waxholmsbåtar är ett intressant förslag för turiststaden Stockholm, The Capital of Scandinavia. Vi har fler förslag som kan passa i den moderata strategin.

Regalskeppet Vasa ligger till exempel och skräpar på Djurgården. Ner med det gamla vraket i sjön bara.

Stäng Skansen så att vi blir av med oset från våfflor och stekt strömming. Släpp ut djuren, de skräpar bara ner.

Stäng Gröna Lund också, så att vi slipper oset från langos och skrik från berg-och-dalbanan. 

Uteserveringarna blockerar vägen för alla de som vill komma fram snabbt. Om restaurangerna bara flyttar inomhus kommer framkomligheten i till exempel Gamla stan att öka väsentligt.

Turistbussarna blockerar Stockholms innerstad. Vägbommar vid alla större infarter skulle effektivt förbättra trafikmiljön för innerstadsborna. 

Om hela kungahuset dessutom avgår kommer ansamlingen av folk runt slotten i Gamla stan, Drottningholm och Haga att minska snabbt. 

Se där några fler förslag som i ett slag skulle effektivisera hela Stockholmsregionen i moderat anda.

Eva Franchell

Mitt i dramatiken på arbetsmarknaden kan jag inte låta bli att tycka lite synd om Mårten Bergman. Han arbetar med infrastruktur och miljö på Svenskt Näringsliv, och nu har han skrivit en rapport.

Den beskriver ett av de största och minst uppmärksammade problemen för den svenska industrin – järnvägen förfall.

Att årtionden av havererad järnvägspolitik drabbar persontrafiken har ingen kunnat missa. Men att bristande underhåll och uteblivna investeringar också hotar affärer för miljarder i industrin blir inte lika bra löpsedlar.

Ändå är det precis så. Jag vet till exempel vilken match ABB i Ludvika (det är ett av Bergmans exempel) tvingas gå mot ett underdimensionerat järnvägsnät. Och vilken utmaning bristen på transporter utgör för planerna på att återstarta gruvbrytningen i Bergslagen.

Svenskt Näringsliv sätter kort sagt fingret på ett allvarligt samhällsproblem. Det borde förtjäna uppmärksamhet, om det nu inte hade kommit just i går.

En rapport om behovet av investeringar i järnväg har nämligen inte en chans i medierapporteringen om fyra fackförbund samtidigt lägger varsel om massiva sympatiåtgärder, och ett femte förbund trappar upp de egna avtalsförhandlingarna med ett konfliktvarsel.

Så spänt har läget på svensk arbetsmarknad i vart fall inte varit sedan Kommunal strejkade för nio år sedan, och kanske inte ens då. Den konflikten rörde trots allt bara ett förbund.

Och inte kan det ha blivit lättare av att Bergmans rapport dessutom skulle konkurrera med en av de största svenska företagskonkurserna i historien.

Den lilla journalistiska bevakning som finns om arbetsmarknaden och den verkliga ekonomin hade annat att göra i går, och jag gissar att Mårten Bergman förgäves fick passa sin telefon i väntan på journalister som aldrig ringde.

Och kanske finns det en sensmoral. När det kommer till kritan går de hårda nyheterna – antingen det handlar om löner eller företagskonkurser – alltid före opinionsbildning, hur vällovlig och långsiktig den är.

Ingvar Persson

I dag i Sverige har vi ett enda regeringsalternativ, det är alliansen. Det kvarstår en hel del frågor för vänstersidan som jag tror de kommer behöva svara på, bland annat hur deras regeringsalternativ ser ut.

Det är Sofia Arkelsten som pratar, den moderata partisekreteraren, ni vet. Hon kommenterar dagens opinionssiffror från Aftonbladet/United Minds och hon gör det på samma sätt som hon gjort varenda gång S fått högre siffror än M i en opinoinsmätning.

Nu är United Minds mätning verkligen inget riksdagsval, men det är deras siffror Arkelsten ombetts att kommentera.  Och när hon gör det tycks hon ha glömt ett par saker. Det regeringsalternativ hon själv företräder (M, FP, C, KD) samlar i United Minds mätning 40,8 procent av väljarna. 

Men eftersom både Centern och Kristdemokraterna åker ur riksdagen med dagens siffror så samlar Arkelstens regeringsalternativ plötsligt bara 33,3 procent av väljarna. S ensamt samlar 35,6 procent. Räknar man mandat på United Minds siffror så samlar den borgerliga alliansen ihop 127 mandat. Socialdemokraterna får ensamma 137 mandat. 

Ett enda regeringsalternativ, Arkelsten? Verkligen?

Daniel Swedin 

Det är ett bluffpokerparti som fått hålla på i drygt tre år. Ända sedan regeringspartierna i mars 2009 lanserade sin energiöverenskommelse har det nämligen funnits två uppfattningar om vad uppgörelsen innebär.

Centerpartiet och Maud Olofsson har bestämt hävdat att överenskommelsen i praktiken innebär ett stopp för ny svensk kärnkraft. Däremot ska den öppna för väldiga mängder sol, vind och vatten.

Folkpartiet och Jan Björklund har för sin del lika bestämt sagt att regeringen nu slagit upp portarna för en nybyggnadsbom i svensk kärnkraftsindustri. Full fart framåt, med andra ord.

Tvisten har handlat om tolkningen av kravet att kärnkraften i framtiden ska klara sig utan subventioner, också när det gäller försäkringar mot hotande katastrofer.

Centerpartisterna har menat att kärnkraften aldrig kan klara det villkoret. Folkpartisterna har betraktat det som en formalitet. Båda kan naturligtvis inte ha rätt.

Lite i skuggan av helgen bestämde sig Moderaterna i torsdags för att göra slut på spelet. Korten synades och det visar sig att det är Centern som bluffat värst. Det blir inga höjda krav på kärnkraften i Sverige, och därmed kan man knappast säga att Centern lyckats stoppa nybyggen av kärnkraftsverk.

Partiet har givit upp sin profilfråga sedan 40 år.

Kanske var det inte så svårt. För dagens Timbroskolade centerledning betyder kärnkraftsmotståndet antagligen nästan ingenting. Annie Lööf var trots allt inte född när Thorbjörn Fälldin tvingades dagtinga med sitt samvete.

Frågan är om de centerväljare som fortfarande betraktar partiet som ett grönt alternativ inom borgerligheten har lika lätt att svälja överkörningen?

Ingvar Persson

Egentligen skulle man kunna skriva ett blogginlägg om vart och ett av ämnena i Ekots lördagsintervju med Anders Borg. Det han sade om arbetslösheten återkommer jag till på annan plats. Och eftersom det är lördagkväll får det räcka med några ord Borg & bankerna. 

Som Alliansfritt Sverige har listat har Anders Borg 20 gånger gjort utspel där han vevat mot bankerna om allt från bonusar till avkastningskrav. Om bankerna bryr sig? Not so much. Inte så konstigt, det blir väl som med allt entonigt tjat utan konsekvenser. Till slut slutar man lyssna.

Anders Borg har dock en egen teori kring varför bankerna inte gör som han säger, vilket framgick idag. I korta drag enligt följande:

1. Det är dålig konkurrens på bankmarknaden, vilket drabbar hushållen och gör att riksbankens räntepolitik inte får avsedd effekt (helt korrekt).
2. Borg anser inte att han har några politiska verktyg att göra något åt saken trots att han är  finansminister, och därmed äger både regelverk och aktörer (helägare i SBAB och efter att ha sjabbat bort sig nu bara näst största ägare i Nordea – där regeringen inte ens velat ha en styrelseplats).
3. I stället säger han till bankerna att de är dumma och borde skärpa sig.
4. När bankerna inte gör som Borg säger trots att han har sagt det 20 gånger, menar Borg att det beror på att bankerna inte tror på Borg, vilket de borde göra eftersom han är finansminister. Och de som bär skulden till att bankerna inte tror på Borg är bankerna själva, som utmålar honom som populist (fräckheten!).

Slutsatsen av Borgs resonemang är att det vi kan vänta oss framöver är banker som fortsätter maximera sina vinster (suprise!) och därmed struntar blankt i Anders Borgs charader, samt en Anders Borg som fortsätter göra meningslösa utspel. Det enda man kan hoppas på att rubrikstorlekarna efter varje utspel successivt avtar.

I ett alternativt universum kan det dock bli så som Anders Borg önskar. Nämligen att alla bara gör SOM HAN SÄGER. Och inser sanningen, som han själv uttryckte den i lördagsintervjun: ”Det är inte populism. Det är ansvarstagande.”

Karin Pettersson

Finansminister Anders Borg har sina kontakter i folkdjupet. Apropå bolåneräntorna säger han till Svenska Dagbladet att ”människor är väldigt upprörda över de superlönsamma bankerna”.

Det har Anders Borg alldeles rätt i.

Vad finansministern tycks ha missat är att allt fler svenskar också är väldigt trötta på att ha en supersnacksalig finansminister som inte använder sin makt för att göra något konkret åt bankernas övervinster.

Ingvar Persson

Till vardags är Tomas Tobé ordförande i riksdagens arbetsmarknadsutskott. På lediga stunder är han ledamot i den stora parlamentariska socialförsäkringsutredningen.

En sak är Tobé dock alltid. En av de nya moderater som lojalt backat upp Fredrik Reinfeldt och Anders Borgs politiska projekt.

När Tobé i dag föreslår att arbetsvillkoret i a-kassan ska bytas ut mot ett inkomstvillkor är det ett utspel som varit i säck innan det kom i påse. Moderaterna vill diskutera de villkor som gjort att en allt mindre del av de arbetslösa faktiskt är försäkrade.

Det är ingen liten sak. I skuggan av den urholkade sjukförsäkringen och de orättvisa avgifterna till a-kassan har regeringens skärpning av arbetsvillkoren i arbetslöshetsförsäkringen knappast debatterats. Ändå har den haft enorm effekt i verkligheten.

Två av tre arbetslösa får i dag ingen ersättning från a-kassan. Det är dubbelt så stor andel som 2006. En av de viktigaste orsakerna är skärpningen av arbetsvillkoret.

Fram till i dag har Moderaterna inte varit intresserad av att prata saken. Men nu vill alltså en av partiets ledande företrädare ändra på hela systemet.

Det skulle kunna vara en grund för riktiga samtal.

Men då måste Moderaterna också erkänna att de grundläggande problemen inte är tekniska. De handlar i stället om politik.

Moderaterna skärpte villkoren för att göra tillvaron för arbetslösa svårare. Att fler blev utan ersättning var inget misstag, det var själva syftet med förändringarna.

Så länge det målet finns kvar finns det ingen anledning för vare sig opposition eller fackföreningsrörelse att prata om nya regler.

I grunden handlar det om ifall vi ska ha en arbetsförsäkring värd namnet. Det handlar om verkliga människors villkor och trygghet.

Nu återstår se om det är något Moderaterna vill diskutera.

Ingvar Persson

Symbol för Demokratiska Folkrepubliken Korea

Symbolen för Folkpartiet liberalerna

Det är något särskilt med skolminister Jan Björklund. Han kan liksom allt. Jag får nästan intrycket av en folkpartistisk variant av det nordkoreanska ledarskapet.

Nu senast står Björklund redo att undervisa landets mattelärare i hur man lär barnen räkna.

”Det handlar egentligen rätt mycket om en övergång till mer traditionell katederundervisning”, förklarar skolministern i Ekot. Sedan uppmanas landets högskoleutbildade lärarkader ”förklara, berätta, instruera, repetera och diskutera”.

Man blir inte förvånad. Björklund brukar som sagt kunna sina saker.

Han ser saker ingen annan ser i Skolverkets siffror. Han vet bättre än fack och arbetsgivare vilka kunskaper arbetslivet efterfrågar, och han är helt säker på vilka nya befogenheter lärarna behöver för att återfå sin forna status.

Det är som alla de där historierna från den demokratiska folkrepubliken Korea. Ni vet de där som handlar om hur den store ledaren Kim Il Sung och den käre ledaren Kim Jong Il intuitivt kan allt och klarar vad som helst.

De kunde spela golf bättre än något proffs. De hade ett övermänskligt minne, flög jetplan bättre än någon pilot och skrev fantastiska musikstycken.

Dessutom anses i alla fall Kim Jong Il ha inspirerat världens modeindustri.

Med Björklund är det liksom likadant. Han vet – utan att behöva fundera – vad en rektor ska göra, hur gymnasiet ska vara organiserat och – som sagt – hur undervisningen i landets alla mattematiksalar borde skötas.

Kanske har han dessutom inspirerat modet – i alla fall i Folkpartiet.

Det känns att Björklund är för stor för Sverige. Men han skulle nog passa i Nordkorea.

Ingvar Persson

I morgon är det dags. Utredaren Lars-Erik Liljelund överlämnar den senaste i raden av svenska rovdjursutredningar till miljöminister Lena Ek.

Miljöministern kan behöva all hjälp hon kan få. Den politik Ek fick ärva av sin föregångare – Andreas Carlgren – ser nämligen ut som ett haveri, oavsett från vilket håll vi betraktar den.

EU-kommissionen har tagit kommandot över den svenska vargpolitiken. Jägare och bönder är arga, djurskyddsorganisationerna är missnöjda och Naturvårdsverket klarar inte av att genomföra någon utplantering av vargvalpar i år.

Officiellt är orsaken snöbrist. I verkligheten har våren i vargreviren kommit lägligt. Det är nämligen långt i från säkert att myndigheterna kunnat få de tillstånd som krävs för att plantera ut djurparksvalparna.

Det är som det brukar när det gäller rovdjur och politik, krångel och misslyckanden.

Dessutom är renägarna arga. De tycker att rovdjuren äter upp alldeles för många av deras djur, och då är ändå vargen bandlyst i norra Sverige.

När hon tillträdde lovade Lena Ek att hon skulle bringa ordning i röran. Hittills har det inte gått så bra.

Nu återstår att se om Liljelund kan ge en hjälpande hand.

Ingvar Persson

I morgon klockan 12 lanserar LO sin nya digitala kampanj ”Mitt Sverige”. Fokus är regeringens misslyckade arbetsmarknadspolitik och en förhoppning om att lyfta fram LO-förbundens medlemmar och deras livssituation.

Daniel Swedin