EU domstolens ledamöter

Så har vi sett det igen. EU-ledare som under några tumultartade timmars toppmöte fattar beslut som kommer att avgöra framtiden för miljoner och åter miljoner människor.

Hemliga papper, hårda förhandlingar och väntande journalister. I efterhand är det inte ovanligt att toppolitikerna själva har svårt att svara på vad de egentligen bestämt, och det är snarare regel än undantag att besluten tolkas helt olika på de olika ländernas presskonferenser.

Det är verkligen inte vackert eller betryggande. Den europakt som beslutades i går är nämligen inte politiskt snömos. Den förutsätter att parlamenten i de länder som ingår fattar beslut om lagar, och att lagarna följs. Folkvalda politiker – i dag och i framtiden – ska lydigt följa de beslut som fattats under en kaotisk höst och några förvirrade timmar i storstrejkens Bryssel.

Skulle de trilskas väntar EU-domstolen.

Det är inte vilken församling som helst. I sina röda domarkåpor är det ett slags juridiska superhjältar som står över folkviljan och politiska beslut. Själva vill domarna ogärna betrakta det som en maktposition.

Pernilla Lindh – fram till förra året Sveriges domare i EU-domstolen – gillar i alla fall inte att man talar om domstolens påverkan eller inflytande.

”Båda orden är felanvända”, förklarar hon myndigt för LO-tidningen.

Å andra sidan säger hon att ”visst, vår tolkning gäller”.

Det är väl så vi andra brukar uppfatta makt.

Den som vill få fler godbitar ur domare Lindhs världsbild rekommenderas Tomas Rambergs intervju från januari 2009. Den får mig att tro att dinosaurierna visst inte är utdöda.

Nu är det alltså EU:s domstol som ytterst ska avgöra om de folkvalda i euroländerna håller sig till den pakt som slöts under gårdagskvällen. Den svenska budgeten ska dock inte prövas, inte nu.

Det är det Reinfeldt menar när han säger att reglerna inte blir juridiskt bindande.

Jag antar att vi borde känna oss lättade, eller vaksamma.

Ingvar Persson

Diskussioner om socialdemokratiska ”processer” är en omtyckt gren bland allsköns tyckare. Ska processen vara öppen? Ska processen vara stängd? Ska processen gå snabbt? Ska processen gå långsamt? Innan partiet bestämmer sig och kommer till beslut så vankas det process.

Efter att Stefan Löfven utsågs till Socialdemokraternas nye partiledare (genom snabb och stängd process) har fler och fler insett att den före detta Metallbasen inte kommer att kunna ta riksdagsdebatterna mot Fredrik Reinfeldt. Detta eftersom han inte sitter i riksdagen.

Så nu är diskussionen i gång. Vem ska bli gruppledare för Socialdemokraterna och få förtroendet att agera oppositionens härförare i plenisalen. Och hur ska processen gå till?

Aftonbladets ledarredaktion har vaskat fram 14 tänkbara namn ur den Socialdemokratiska riksdagsgruppen och ordnar nu den öppna processen.

Medlemmar, sympatisörer, motståndare och motarbetare får här en helt unik chans att rösta fram vilken sosse som ska få ta debatterna mot Moderatledaren fram till valet 2014.

RÖSTNING AVSLUTAD! Klicka HÄR för att se resultatet!

Daniel Swedin

I dag skulle Sveriges statsminister och Socialdemokraternas partiordförande Olof Palme ha fyllt 85 år. Palmes födelsedag uppmärksammas sällan lika ofta som hans dödsdag, vilket väl inte är så konstigt med tanke på hur Palme gick bort.

Hur som helst, för att högtidlighålla dagen så bjuder Ledarbloggen i dag på lite länkar till läsning, videos och lyssning kring Olof Palme. 

Ledartexter
Palmes storhet dör inte (Eva Franchell)
När världen brast för Palme (Olle Svenning)
Drömmen om Olof Palme är en längtan efter allvar (Karin Pettersson)

Lyssna:
Olof Palme om folkhemstanken 1971
Olof Palme om demokrati och människorvärde 1975
Olof Palme om industrisamhällets problem 1979
Olof Palme om den svenska modellen 1980
Olof Palme talar vid ANC-galan 1985
Olof Palme – Samlade klipp ur Sveriges Radios arkiv
Olof Palme – Radio Sweden

Titta:
Olof Palme – Samlade klipp från Filmarkivet
Olof Palmes jultal om Vietnam-bombningarna 1972
Olof Palme kritiserar den kommunistiska regimen i Tjeckoslovakien 1975
Olof Palmes avslutningsanförande i riksdagsvalsdebatten 1976
Olof Palme – Därför är jag demokratisk socialist
Olof Palme – Tillsammans kan vi göra ett bra land bättre
Olof Palme intervjuas av Jonas Hallberg 1982
Olof Palme intervjuas i Barnjournalen 1983

Daniel Swedin

I dag valde så Socialdemokraterna sin nye hövding. Stefan Löfven – metallbasen, stålmannen, norrlänningen – kröntes till partiordförande. Platsen: ett museum i en hamn.

Klockan 12.00 trädde Stefan Löfven fram inför partistyrelsen som hälsade honom med orden ”Välsignad vare han som kommer i Brantings namn”. Därefter steg Löfven tillsammans med partisekreterare Carin Jämtin, till körers sång och trumpeters dön, fram till altaret där den socialdemokratiska eden avgavs av Löfven.

Löfven smordes sedan av Carin Jämtin med en helig olja över pannan, bröstet, skuldrorna, axlarna, handlederna samt händerna. Oljan anses ingjuta rättfärdighet, samt mildhet och styrka att bära och skydda sina medlemmar. Jämtin satte på Löfven vita handskar och trädde partiringen på ett av hans fingrar. Detta symboliserade att Löfven skall bevara den rätta socialdemokratiska tron (Bernstein, inte Kautsky!).

Svärdet spändes runt hans midja, vilket är symbolen för hans trohet mot sitt ämbete. Manteln lades över Löfvens axlar, som symboliserar hans ordförandemässiga värdighet. Löfven fördes fram till tronen som stod i koret, där sattes kronan på hans huvud av Jämtin och Ingvar Carlsson. Kronan symboliserar den ordförandemässiga makten.

Löfven fick sedan spiran i sin hand, symbolen för den regerande makten, samt partirosen, symbolen för makten över alla ombudsmän. Därefter fick Löfven även partinyckeln, med vilken han symboliskt skulle utestänga allt ont från partiet samt bevara allt det som var gott.

Sist fick Löfven det stora partisvärdet, symbolen för den juridiska makten, för att han skulle skydda det goda och straffa det onda. Därefter utropade Elvy Söderström: ”Nu är den stormäktige högborne Furste och Herre Stefan Löfven smord och kallad till Partiets ordförande, med dess underliggande organisationer, han och ingen annan!”

”Arbetets söner” framfördes av en kör och Löfven satte sig på tronen. Sedan höll han ett litet tal och gav därefter enskilda intervjuer.

Alla var glada.

Daniel Swedin

Det finns inga gratismåltider. Inte i vardagslivet, och definitivt inte på politiska toppmöten.

På ett eller annat sätt kommer man alltid att få betala.

Den europakt som ska behandlas av EU-toppmötet på måndag har fått stenhård kritik. Den innebär att ytterligare en sten läggs till den åtstramningspolitik som just nu är EU ledarnas recept mot krisen. En politik som enligt allt fler har blivit en del av krisen, snarare än en del av lösningen.

Stora besparingspaket kommer att skapa arbetslöshet och fattigdom, minska tillväxten och underblåsa sociala motsättningar. Däremot löser de inte problemen med spekulation, oansvariga banker eller obalanser mellan olika euroländer.

Pakten innebär dessutom att viktiga och långsiktiga beslut kommer att fattas under former som knappast kan kallas demokratiska. Det räcker att titta på de senaste månadernas kattrakande mellan europeiska ledare.

Europakten, om den blir av, är inte svaret på Europas problem. Inte de ekonomiska problemen, inte de sociala problemen och inte de demokratiska problemen.

För svensk del tillkommer dessutom ytterligare en sak. Europakten är en del av den gemensamma valutan, och till den har svenska folket sagt nej i en folkomröstning.

I tisdags sa den socialdemokratiska riksdagsgruppen därför nej till en svensk medverkan i pakten. Det skulle, menade socialdemokraterna då, vara att ta ett steg mot att införa euro i strid med omröstningsresultatet.

Konkret formulerade Socialdemokraterna sitt nej som fyra krav:

Pakten skulle inte få bli ett steg mot att införa den gemensamma valutan i Sverige.

Sveriges möjligheter att föra en självständig politik fick inte begränsas.

Sveriges inflytande över pakten måste vara betydande.

Om reglerna för pakten skulle bli en del av EU:s fördrag måste Sverige ha undantag.

Ouppnåeliga krav kan man tycka, och det var också den tolkning som gjordes i tisdags. Det finns som sagt inga gratis måltider, och vill man ha inflytande så får man också avstå självbestämmande.

Ändå kommer Socialdemokraterna i dag att ge Fredrik Reinfeldt mandat att förhandla om en svensk medverkan i pakten. Och om inte andra motsättningar gör att processen havererar lär Sverige i nästa vecka bli en del av europakten.

Regeringen har nämligen gått med på de socialdemokratiska villkoren. Det var i alla fall så Carin Jämtin i går valde att presentera saken. Nu hoppas socialdemokraterna att Reinfeldt ska vara duktig i förhandlingarna.

Frågan är nu bara, betyder det att Marie Granlund – socialdemokratisk viceordförande i EU-nämnden – är beredd att säga nej när Fredrik Reinfeldt på måndag ringer hem för att berätta vad han förhandlat fram?

Kommer hon att stoppa en uppgörelse som inte fyller alla krav?

Ingvar Persson

Nyheten om att Stefan Löfven sannolikt blir ny partiordförande för Socialdemokraterna är så klart dagens stora grej. Så stor grej att hans namn just nu är en av de mest omnämnda bland mikrobloggingsajten Twitters över 100 000 000 användare. Namnet förvirrar så klart de människor som inte har en direkt relation till Sverige och svensk arbetarrörelse.

Så här skriver exempelvis skådespelaren Steve Guttenberg, känd från bland annat ”Tre män och en baby” och Polisskolan-filmerna:

Daniel Swedin

Stefan Löfven sägs bli ny S-ordförande, i dag eller i morgon. Vi har kollat i de så kallade läggen för att ta reda på vad Aftonbladets Ledarredaktion skrivit om Stefan Löfven genom åren. Första gången han dök upp var 
2006 som ny IF Metall-ordförande så intervjuades han av redaktionens Ingvar Persson. Läs intervjun här. 

29 januari 2008
”Självkritik. Det är grundläggande för Stefan Löfven och Ylva Johansson som leder socialdemokraternas välfärdsgrupp.
’Våra system, och då menar jag den politik som vi socialdemokrater var ansvariga för, var för passiviserande. Ett ledord nu är mobilisering. Vi vill ha välfärdssystem som stärker människors förmåga’.”

14 oktober 2008:
”Storföretagskonferens; smaka på det ordet. Det klingar på något sätt märkligt främmande i dagens samhällsdebatt. Tjänstesektorn, småföretagen och entreprenörerna går det att tala om, men storindustri…
– Det talas bara om småföretag och tjänstesektorn. Det är som om industri vore något som fanns i går säger Stefan Löfven, ordförande i fackförbundet IF Metall.”

3 mars 2009:
”Nu är Löfven ingen man av stora ord, och han har dessutom siffrorna på sin sida. I fredags visade SCB att den svenska ekonomin minskade med en takt som motsvarar nästan 5 procent det sista kvartalet förra året. Varuproduktionen sjönk ännu snabbare.”

7 februari 2009:
”Tanken på flödande elkraft till tung industri får fackliga företrädare som Stefan Löfven från IF Metall och Jan-Henrik Sandberg från Pappers att applådera i kapp med direktörer som Sverker-Martin Löf och Olof Faxander.”

21 november 2009:
”Det finns naturligtvis anledning att sätta frågetecken för både det kloka och det realistiska i Löfvens idé. Men på en punkt sätter det fingret på energidebattens ömma punkt.”

18 november 2010:
”IF Metalls ordförande Stefan Löfven reagerar på bolagets beslut att hoppa av valberedningarna i flera stora börsföretag. ”Som att smita från sitt ägaransvar”, säger han till Svenska Dagbladet.”

12 november 2010:
”Det tog en knapp vecka, men nu står socialdemokratiska ledare i kö för att förklara att de, precis som Mona Sahlin, anser att det är dags att lägga om synen på a-kassan. Frågan är varför, och vad Sven-Erik Österberg och Stefan Löfven egentligen försöker säga?”

19 juni 2011:
”När rösterna räknats färdigt, kongressutrustningen packats ihop och ombuden satt sig på ­tågen hem blir balansgången mellan självförtroende och lyhördhet den stora utmaningen för Stefan Löfven och de andra i IF Metalls ledning.”

26 juni 2011:
”IF Metalls Stefan Löfven krävde i går att alla frågetecken rätas ut, och att regeringen tar initiativ. Det måste ske nu.
Klockan klämtar. Den klämtar för Saab.”

15 november 2011:
”För ett och ett halvt år sedan kastade finanskrisen sin skugga över lönerörelsen. Det märktes i lönebeskeden. Nu vill facken ha ett bättre resultat.
”Payback-time” sa IF Metalls ord­förande Stefan Löfven i somras.”

16 november 2011:
”I årets avtalsrörelse vill de helt enkelt ha mer än kvinnorna i Handels och Kommunal.
– Nu har gränsen nåtts, som metallordföranden Stefan Löfven uttrycker det i en Youtubefilm på den egna hemsidan.
Man skulle nästan kunna kalla den för Jägarna 3.”

Daniel Swedin 

När började egentligen Socialdemokraternas kris? Efter valet 2010 greps en socialdemokrater av en väldig krismedvetenhet och man började söka svaret på frågan. Vissa frifräsande kriskommissionärer landade i slutsatsen att partiet inte ”tänkt en progressiv tanke” sedan 1982 och att det var därför man förlorat valen 2006 och 2010.
 
Nu, ett par dagar efter Håkan Juholts avgång, söker folk efter frågan igen. Så när började egentligen Socialdemokraternas kris? Frågar vi den liberale tidningsmannen Ernst Klein så är svaret 4 oktober 1969. Det var nämligen då Olof Palme valdes till Socialdemokraternas partiordförande:

Med Olof Palme fungerade det inte längre. Olof Palme ville vara en utrikespolitisk aktivist. Då kunde han inte samtidigt presentera sig som trygghetssymbol.

Så för över 40 år sedan inleddes alltså Socialdemokraternas kris. Det kan man ju tycka är att ta i lite, särskilt som partiet faktiskt vunnit ett par val sedan dess. Men den liberale ”debattören” Fredrik Segerfeldt tar i ännu mer! Enligt honom började Socialdemokraternas kris 1932, alltså när Socialdemokraterna tog makten i Sverige första gången.

Segerfeldt skriver i sin ”debattartikel” att arbetarrörelsens ”kärnväljare hade haft det bättre om Sosseriet aldrg hade existerat”. Hoppla!  Nu kan vi verkligen prata kris – Sverige hade varit ett bättre land om arbetarepartiet och arbetarrörelsen kunde suddas ur historieböckerna.

Personligen är jag av åsikten att Dackefejden lade grunden för dagens socialdemokratiska kris. Redan på 1540-talet väcktes svenskarnas misstankar mot luriga smålänningar som försöker utamana centralmakten och ifrågasätter hur den sköter sitt fögderi.

Daniel Swedin 

De senaste veckorna har det varit en hel del spring kring den konkursade Saab-fabriken på Stallbacka. I förra veckan kom besöket från indiska Mahindra, och samtidigt besökte en delegation från Trollhättan Youngman i Kina.

Båda företagen väntas lägga bud på Saab. Det gäller möjligen också det turkiska investmentbolaget Brightwell.

Så långt tänkbara köpare.

Det mest intressanta som hänt i Saab-konkursen de senaste dagarna är nog ändå konkursförvaltarnas besked att företaget – om möjligt – ska säljas i ett stycke.

Ett bra besked för alla som någonstans hoppas att det åter ska byggas bilar i Trollhättan. Men framför allt ett uttryck för en helt annan värdering än den regeringen gjort av Saab.

Ni kommer ihåg hur det lät. Statsminister Fredrik Reinfeldt förklarade att Saab bara borde betraktas som ett varumärke och en sammansättningsfabrik. Näringsminister Maud Olofsson tyckte att lokalerna borde kunna användas för att tillverka vindkraftverk.

Ingen av dem betraktade själva företaget, eller den integrerade kunskapen om tillverkning, forskning och försäljning som ett värde i sig. Med utsikt från regeringskvarteren föll Saab sönder i sina beståndsdelar, i enskilda maskiner, byggnader och patent som var för sig kanske betungade ett värde, men som tillsammans bara skapade huvudvärk för hårt prövade statsråd.

Andra försökte redan då säga att de hade fel. Att Saab var en av få kompletta bilföretag, med en personal, en produktionsanläggning och en forskningsavdelning i världsklass. Tillsammans en unik resurs, styckat en katalog av överskottsmaterial.

Konkursförvaltarna har inte i uppdrag att rädda Trollhättan. Bara att få så mycket betalt som möjligt för Saab. Och deras besked betyder i praktiken att regeringen haft fel.

De tror att om Saab kan säljas som en enhet kommer det att ge mer till konkursboet än om maskiner och inventarier ska monteras ner och auktioneras ut. Företaget har ett större värde än delarna, just därför att det inte är ”ett varumärke” eller ”en sammansättningsfabrik”.

Det återstår att se hur det går för konkursförvaltarna. Problemen med GM:s licenser och Saab:s varumärke finns kvar, liksom skulderna.

Maud Olofsson brukade säga att hon inte skulle driva en bilfabrik. I dag ska vi nog vara glada att hon inte heller behöver hantera en bilkonkurs.

Saabmuseet blir i alla fall kvar i Trollhättan. Kommunen köper samlingen tillsammans med Wallenbergsfamiljen. Det glädjande beskedet kom i dag.

Minnet av det industriella kunnandet kommer i alla fall att finnas kvar.

Ingvar Persson

På Facebook cirkulerar just nu en kedjestatus som försöker att slå split mellan äldre och invandrare med hjälp av den så kallade sfi-bonusen.

Regeringen gav den 7 maj 2009 Skolverket i uppdrag att förbereda försöksverksamhet med sfi-bonus, en morot för vissa nyanlända invandrare som slutfört sina kurser inom sfi. Bonusen ska alltså sporra sfi-deltagarna att snabbt lära sig det svenska språket. Kraven är alltså att få godkänt på sina kurser och få det snabbt.

Bonusen är något man får söka och alltså inget som automatiskt utbetalas till alla deltagare inom sfi. Som mest kan man beviljas en engångssumma på 12 000 kronor. SFI-bonus har hittills bara funnits i 13 försökskommuner och under försöksperioden (september 2009-december 2010) beviljades 526 bonusutbetalningar. För detta ersatte Skolverket kommunerna med totalt nästan 7,2 miljoner för utbetalda bonusbelopp, administration och arbetsgivaravgifter. 

De som delar kedjestatusen på Facebook ogillar sfi-bonusen och menar att bonusens existens på något sätt försämrar för boende på äldrehem. Det är ett märkligt resonmang.

Språket är en av de enskilt viktigaste faktorerna till att få jobb i ett nytt land. En studie från 2006 visar att om en invandrare behärskar svenska språket bra eller utmärkt ökar sannolikheten att de ska få ett jobb med 10 procentenheter och deras lön är generellt sett också 10 procent högre. Fler människor som kan språket ger fler människor i jobb, vilket ger större skatteintäkter och mer pengar till offentlig sektor och därmed också till äldrevården.

Nationalekonomen Jan Ekberg vid Linnéuniversitetet har i en rapport till regeringen visat att för varje procentenhet som arbetslösheten bland invandrare minskar så förstärks de offentliga finanserna med cirka 0,14 procent. Enligt uträkningar publicerade i tidningen Veckans Affärer i fjol skulle statskassan årligen förstärkas med 34 miljarder kronor om man kunde få upp sysselsättningen bland utrikes födda till samma nivå som för svensk­födda.

Det kan vara värt att tänka på.
 
Daniel Swedin