Jag vet inte hur redaktionen på radiosporten tänkte när Jerringpriset instiftades, men jag kan ju gissa.
Vi skulle få svenska folkets eget pris, ett alternativ till experternas välde. En möjlighet för de riktigt trogna lyssnarna, de där som har sportextra påslaget på söndagarna, att göra sin röst hörd.
Det finns precis sådan pris. Som förra årets pristagare Therese Alshammar, eller Charlotte Kalla från 2008. Zlatans Jerringpris kan säkert också räknas hit, liksom Helena Jonssons.
Sedan har vi en pristagare som alldeles på egen hand lyfte sin sport från resultattelegrammen till TV-kanalernas budgivning om rättigheterna till direktsändningar. Magdalena Forsberg fick priset fyra gånger.
Men sedan har vi nu fått ytterligare en kategori som jag inte tror att redaktionen på radiosporten kan ha tänkt på. Vi kan kalla den ”de hunsades revansch”. (Formuleringen är stulen från Bim Clinell)
Rolf-Göran Bengtsson platsar i den kategorin. Det vi såg i går var en mäktig manifestation av den svenska hästsporten som – med all rätt – tycker att deras idrott nonchaleras av medier och journalister.
Det lär vara många familjer med hästdöttrar som häpnar över telefonräkningen den här månaden.
Bengtsson är inte ensam. När Tony Rikardsson till sist fick priset 2005 var det på samma sätt en uppvisning av de motorintresserades känsla av att inte bli tagna på allvar. Speedwayentusiaster, men säkert också folkraceförare och allmänna hemmatrimmare kastades sig den gången över telefonerna för att göra sin existens känd.
Kanske är det ett tecken i en tid när traditionella medier inte längre kan hävda ett monopol när det gäller vad som är viktigt.
Det är roligt att det fått namn efter en av de stora representanterna för traditionell – och nationell – journalistik.
Ingvar Persson
