UD:s pressmeddelande igår var på många sätt oväntat.

Lyssnar man till UD-skvallret är snarare bilden att regeringen håller på att gå i baklås vad gäller frågan om erkännande av Palestina som en stat. Folkpartiet har intagit en helt oresonlig hållning. De försöker blockera frågan och har till och med gått ut i offentlig polemik.

Därför var det välgörande att utrikesministern valde att upphöja Palestinas sändebud till status av Ambassadör.

Det är inte ofta Aftonbladets ledarsida ger Carl Bildt beröm men han har följt den traditionella svenska utrikespolitiska linjen på ett bra sätt och inte låtit Folkpartiets extrema ståndpunkter kidnappa frågan.

Det är ett välkänt faktum att statsbyggandet i Palestina, på Västbanken, har gjort stora framsteg, vilket också påpekas i Utrikesdepartementets pressmeddelande.

Folkpartiet protesterade igår och påstod att de ställts utanför processen. Om man ska tro Carl Bildts blogg var de dock informerade redan före sommaren. Med tanke på hur regeringskansliets beredningsrutiner brukar se ut är det sannolikt att Folkpartiet ljuger.

Ambassadör Hala Husni Fariz sar efter mottagningen på UD glad: 

För oss betyder det här ett mycket viktigt steg som vi uppskattar väldigt mycket.

En palestinsk ambassadör är ett steg i rätt riktning. Men bara ett steg.

Det stora frågan, om Sverige och EU, kommer rösta för ett erkännande av Palestina i FN, är inte löst.

Socialdemokraterna har länge krävt att Sverige ska inta en mer drivande roll inom EU och FN för ett erkännande av Palestina. 

Hindret för detta heter Jan Björklund.

Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt har nu ett val.

De kan välja det rätta. En bred lösning tillsammans med hela den demokratiska oppositionen. En lösning med bred förankring i det svenska samhället.

Eller de kan välja särintresset Folkpartiet.

Anders Lindberg

Andra som skriver: Ulf Bjereld kommenterar innehållet i UD:s pressmeddelande lite utförligare. Martin Moberg vill se mer handling från regeringen. Johan Westerholm om att erkänna Palestina och erkänna de mänskliga rättigheterna.

Det vanligen inte alltför radikala studieförbundet SNS har granskat effekterna av de senaste årtiondenas privatiseringar av välfärden. Vi vet för lite, konstaterar SNS, men på det stora hela hittar forskarna inga tydliga tecken på att privatiseringen gjort välfärden bättre, eller billigare.

Det känns faktiskt som det blåser lite nya vindar. Politiska sanningar som i 20 år stått oemotsagda – i varje fall i maktens korridorer – ifrågasätts plötsligt.

SNS-rapporten är inte det enda exemplet.

Den nationalekonomiske nestorn Lars Calmfors har hamnat i konflikt med finansministern om en alltför passiv politik. Och den tidigare moderate partiledaren Ulf Adelsohn har fått sparken från SJ:s styrelse sedan han beskrivit privatiseringen av tågtrafiken som en lekstuga för politiker. För att nämna något.

Frågor som i två årtionden avfärdats som tecken på nostalgi, förändringsrädsla och utvecklingsfientlighet diskuterar plötsligt.

Det är kanske inte säkert att välfärden bör drivas som ett företag? Och valfrihet är kanske inte alltid viktigare än trygghet?

Samhället har möjligen en annan roll än städpartullens eller upphandlarens?

Att frågorna är de samma som hela tiden funnits kvar i fikarum och runt middagsbord är en annan sak.

Nu uttalas dessa frågor av människor ur samhällseliten, människor som varit med och burit fram tron att marknaden har alla svar.

Det känns befriande. Och det skulle kännas ännu bättre om den politiska oppositionen kunde formulera fler svar.

Ingvar Persson

Valrörelsen i Danmark är i full gång. Danmarks Socialdemokratiska ungdomsförbund, DSU, försöker med ovanstående film locka ungdomar att rösta.

I valet 15 september är just ungdomar en viktig målgrupp för alla partier. Dessutom har hela 275 000 förstagångsväljare möjlighet att rösta.

Filmen visar den kanske avgörande skillnanden mellan dansk och svensk politik.

De har humor.

Anders Lindberg

I vanliga fall brukar ledarsidan i Dagens Nyheter gärna anlägga de riktigt stora perspektiven. När världen krisar står DN redo med några farbroderliga råd till makthavare som Obama eller Merkel.

I dag har ledarsidan dock dragit på sig blåstället. Nu ska eurons kris, och det amerikanska budgetunderskottet, lösas på hemmaplan – av landet löntagare. Och alldeles särskilt av medlemmarna i LO.

Fallande kurser på ledarredaktörernas aktiefonder har nämligen skapat oro på redaktionen. Och nu borde fackföreningsrörelsen ta sitt ansvar och dämpa förväntningarna. Alltså dömer ledarsidan ut gårdagens fackliga krav på löneökningar som är större än i det senaste avtalet. ”Anpassade till en högkonjunktur”, skriver tidningen.

Egentligen borde vi nog känna medlidande med ledarredaktörerna på DN. Det kan inte vara lätt att vara så oroad. Visst, aktiemarknaderna skakar, och visst, världen dras med väldiga obalanser som kommer att få stora konsekvenser.

Men konjunkturen är långt i från så dålig som den var när det förra avtalet tecknades för ett och ett halvt år sedan. Den svenska industrin redovisar rekordvinster, och även om prognoserna skrivs ner så går det fortsatt bra.

Och framför allt finns varken orsaken till, eller lösningen på krisen i svenska löner.

Fackens krav är anpassade till trenderna i ekonomin och produktionen, och de ligger i linje med omvärlden. Precis som de brukar.

Och direktörerna ojar sig över kraven, precis som de alltid gör.

Om världsekonomin går åt skogen så beror det nog inte på lönekraven från svenska handelsanställda, sjukvårdsbiträden eller sågverksarbetare.

Ledarredaktörerna på Dagens Nyheter behöver inte oroa sig.

Ingvar Persson

Om man verkligen vill ställa till det för någon kan man ge deras barn en trumpet. Eller en trumma.

Men samma motiv kan man ge Kristdemokratiska ungdomsförbundet medialt utrymme.

Enligt opinionsmätningar har Kristdemokraterna nästan inga väljare kvar. Inte blev de fler efter att Fredrik Reinfeldt igår körde över dem om pensionärsskatten.

Kristdemokraternas kärnväljare gillar inte homosexuella, inte kvinnors självständighet och inte rätten till abort. De känner sig inte riktigt hemma i det moderna Sverige.

Kristdemokratiska ungdomsförbundet har till uppgift att samla Sveriges ungdomar kring den samhällsvisionen.

För ett par veckor sedan lanserade de strategin för detta: en ny ”Svensk Tea Party-rörelse”. 

En briljiant politisk analys. Den amerikanska Tea Party-rörelsen har just åstadkommit budgetkaos, en lamslagen kongress och sänkt kreditbetyg. Det vore säkert jättebra för svensk borgerlighet.

Nu följer de upp med kampanjen ”Skaffa dig ett liv”. De slår ett slag för fler betyg, minskad trygghet för ungdomar i jobbet och fler poliser.

Precis vad dagens ungdom vill ha…

Jag säger lycka till. Hoppas de får STOR spridning på sin kampanj.

Anders Lindberg

Andra som skriver: Lasses blogg skriver om nyttiga idioter. Jinge skriver om Kristdemokraternas svek mot pensionärerna. Peter Andersson skriver om att Reinfeldts politiska ryggrad är bortförhandlad.

Det är möjligt att den 5 september kommer att gå till historien som dagen när en hörnsten i den svenska lönebildningsmodellen föll sönder. Klart är i alla fall att IF Metalls Stefan Löfvens och GS-fackens Per-Olof Sjöös reservationer mot jämställdhetspotten i LO:s styrelse betyder att förutsättningarna för avtalsförhandlingarna har förändrats.

IF Metall, GS facket och Livs kommer av allt att döma att ställa sig utanför LO:s samordning.

Det är inte en förändring som kommit hastigt. Spänningarna i avtalsförhandlingarna har blivit allt större. Missnöjet med utfallet efter den senaste uppgörelsen är stort, och när tjänstemännen inom industrin för knappt ett och ett halvt år sedan skrev på ett avtal utan att invänta LO-facken vacklade systemet.

Det som hänt i dag är kanske den oundvikliga konsekvensen.

Det är industrifackens samarbete och samordningen i LO som gjort det möjligt att översätta industrinormen i frivilliga avtal för hela arbetsmarknaden. Nu är den på väg att lösas upp.

Hur det ska gå till i framtiden återstår att se.

På dagens presskonferens beskrev LO:s avtalssekreterare Per Bardh förra årets förhandlingar som ”röriga”. Det finns all anledning att tro att det som nu ligger framför parterna kan bli mycket värre.

LO:s krav på jämställdhetspott och låglönesatsningar är rimliga, för att uttrycka det försiktigt. Fackföreningsrörelsen kan inte längre smita från ansvaret för jämställdheten, och i en tid när nästan alla andra samhällskrafter verkar för större klyftor måste facken hålla emot.

Men också motståndet från industrifackens ledare går att förklara. De är utsatta för ett hårt tryck. Efter ett förlorat år för medlemmarna och ställda inför en allt mer självmedveten tjänstemannarörelse var utrymmet inte så stort.

Resultatet tycks bli att LO-samordningen spricker, och även om Wanja Lundby Wedin i går försökte tona ner konflikten – vi är eniga om utrymmet – kommer det att försvaga löntagaren.

Det finns nämligen ingenting som tyder på att Svenskt Näringsliv kommer att ge upp sin samordning. Direktörerna har haft sina strider, och dragit sina lärdomar. De kommer inte att låta interna motsättningar försvaga dem i ambitionen att hålla tillbaka lönerna och öka lönespridningen.

Antagligen innebär det större risk för konflikter och mer osäkerhet, i alla fall på sikt. Men framför allt betyder det större orättvisor.

Ingvar Persson

Efter nästan ett år som bostadsminister har kristdemokraten Stefan Attefall äntligen hörts av.

Attefall – det är han som ser ut som Bosse Bildoktorn på regeringens gruppbilder – tänker lösa bostadsbristen för studenter. Avdraget för andrahandsuthyrning höjs med 3000 kronor i den kommande budgeten.

Ministern tycks dock ana att det kanske inte främst är studenterna som kommer att jubla. Till Dagens Nyheter säger han att förslaget blir ”en bra signal till alla som sitter med stora villor”.

Dessutom kan den minnesgode komma ihåg att Attefalls företrädare, Mats Odell, tänkte i samma banor. Och att bostadssituationen för studenter och ungdomar knappast blev lättare under hans fögderi.

Nu rapporteras att Kristdemokraterna misslyckats med den fråga de själva satt högst i regeringens budgetförhandlingar. Det blir ingen skattesänkning för pensionärer. De andra regeringspartierna föredrar lägre moms på krogen, och Kristdemokraterna får vackert bita i det sura äpplet.

Om Attefall ska vara ett exempel på Kristdemokratisk förnyelse är det kanske inte så konstigt att allt färre förstår varför svensk politik behöver partiet.

Ingvar Persson

Infrastrukturminister Catarina Elmsäter-Svärd vill diskutera järnvägar och vägar med Miljöpartiet. Möjligen också med Socialdemokraterna.

Ministerns förhoppning är att hitta en långsiktig uppgörelse som ska garantera underhållet av infrastrukturen för många mandatperioder framåt, och tanken är att den skulle kunna gälla från om ungefär fyra år.

Man kan naturligtvis fråga sig hur en sådan överenskommelse ska se ut. Hur ska Elmsäter-Svärd hitta pengar till en riktig tågsatsning i en budget där förbifarter och motorvägar redan är utlovade? Och varför skulle Miljöpartiet kompromissa bort en profilfråga i en långsiktig uppgörelse över många mandatperioder?

Ändå är ambitionen naturligtvis riktig. Järnvägssatsningar kan lika lite som energipolitik eller skolpolitik vara beroende av skiftande politiska majoriteter. Då går långsiktigheten, och därmed nyttan, förlorad.

Om Moderaterna verkligen är intresserade av att diskutera en transportpolitik för framtiden – där järnvägen får en chans att utvecklas – ska oppositionen naturligtvis komma.

Kanske visar initiativet också något annat.

Till skillnad från sin partiledare tycks Elmsäter-Svärd ha insett att det kanske inte räcker med prat om statsmannaskap om man vill ha något inflytande efter nästa val.

Ingvar Persson

 Peter Norman – Anders Borgs bästis- visade som sagt prov på politisk talang när han rekryterade Marcus Wallenberg till LKAB. Men bara talang räcker inte.

Norman vill sälja svenska folkets vinstmaskin. Men inte nu.

Först ska investeringar och den dyra flytten av Kiruna klaras av. Sedan kan spekulanterna ta över.

Det är nog inte en idé som kommer att vinna popularitetspoäng åt regeringen.

Norman må vara en nybörjare i politiken, men det är klassisk moderatpolitik han talar för.

Ingvar Persson

När Anders Borg rekryterade sin bästis Peter Norman för att sköta de statliga företagen – sorgligt försummade under Maud Olofsson – höjde många på ögonbrynen. Vad visste karln egentligen om politik, frågade man sig?

Kanske inte så lite, visar det sig. Rekryteringen av Marcus Wallenberg till ordförandeposten i LKAB motiveras naturligtvis med hans stora erfarenhet och väldiga kontaktnät, båda värdefulla tillgångar för ett företag som LKAB.

Ändå är det verkliga poängen politisk. Wallenberg är inte vilket namn som helst, och Marcus inte någon dussinkapitalist.

Familjen Wallenbergs namn är lika förknippade med välfärdsbygget som Gunnar Strängs eller Tage Erlanders. Korporativism, men också full sysselsättning, bättre bostäder och höjd standard.

För en borgerlig regering som – trots alla förväntningar – numer nämns med en fnysning på Svenskt Näringslivs kontor på Storgatan är det en revansch.

Och för ett moderat parti som tycks förhäxat av socialdemokratins framgångsår är rekryteringen av Wallenberg en våt dröm.

De entusiastiska reaktionerna från Norrbotten visar att Norman har lyckats med det Reinfeldt aldrig klarat av, att påminna om en tid när politiken förmådde fungera som navet i utvecklingen av hela samhället.

Ingvar Persson