Kort sammanfattat: när man lånar pausunderhållningen från Bingolotto blir det inte bra. Precis som Folkpartiets politik försökte inledningsmusiken tilltala alla genom att inte reta upp någon. Effekten blir precis som med partiet – det tilltalar ungefär 6%.

Folkpartiet och underhållning går inte ihop.

Någon taskig individ hade skrivit ”liberalerna” över hela bakgrundfonden, men Jan Björklund och Erik Ullenhag lät sig inte störas utav detta. De genomförde sin presskonferens ändå.

De presenterade sina idéer för hur Sverige ska attrahera mer högutbildade invandrare Invandringsreglerna skulle lättas upp för människor med en masterexamen och/eller mycket pengar. Förslagen var inte särskilt konkreta, eller ens förankrade i Folkpartiet – för att inte tala om alliansen. Många av journalisterna gick därifrån med en känsla av ”jaha?” (inte att blanda ihop med en känsla av ”aha”). De förstod uppenbarligen inte det unika som inträffade där inne i det dåligt belysta rummet.

Björklund och Ullenhag föreslog att lagar skulle mildras.

Det är stort.

Ledande centerpartister tycker att det är dags att bryta upp den borgerliga Alliansen inför nästa val. Moderaterna bestämmer för mycket och har blivit för stora. De övriga hamnar i skuggan, tycker centerpartisterna.

Det är på sätt och vis rätt.

Väljarna har för länge sedan insett att Alliansen är en moderat skapelse, där de tre småpartierna har mycket lite att säga till om när det gälle politikens inriktning. Följaktligen väljer de att rösta moderat.

Kristdemokraterna och Centern får dansa på fyraprocentsspärren.

Frågan är bara om det verkligen handlar om en skugga? Beror småpartiernas misslyckande på att Moderaterna tar allt ljus?

Centerledaren har trots dragit till sig nog så många strålkastare. För sitt svek i kärnkraftsfrågan. För sitt misslyckande med de statliga företagen. Och för sin handlingsförlamning under industrikrisen.

Skulle folk faktiskt rösta på Centern om partiet fick ännu mer av den sortens uppmärksamhet?

Svaret kanske vi får i höst. Inget är effektivare än en ledarstrid om ett parti vill skapa rubriker. Om det sedan gör att människor upptäcker sin inre centerpartist återstår som sagt att se.

Just i dag kan centerpartisterna i alla fall inte vara missnöjda med uppmärksamheten. Med Svenska Dagbladet hjälp har de ju helt stulit Folkpartiets dag i Almedalen.

Ingvar Persson

Maud Olofsson – 2010 dök spekulationerna om hennes avgång upp, presenterade av högt uppsatta partikamrater. I år är dessa illvilliga rykten del av Centerns handlingsplan.

Solveig Tärnström – Riksdagsledamoten blev så förbannad efter energiuppgörelsen 2010 att hon började stödja de Rödgröna.

Centern – Nu verkar det som att hela jäkla Centerpartiet vill hoppa av Alliansen.

Sven Otto Littorin – Förstörde Centerns dag förra året med sitt avhopp.

Klyftorna ökar, fattigdomen sprider sig, 350 000 mäniskor är arbetslösa, skattesänkningarna äter barn, vinsterna är privata, skulderna är gemensamma, kvinnor har lägre lön och mindre makt – vi är vänster, so let’s all commit suicide!

Lars Ohly höll onekligen ett klassiskt vänsterpartistiskt tal i Almedalen.

Samtidigt som publiken viskade om att det här nog kunde vara Ohlys sista framträdande på denna scen, försökte vänsterledaren att vara självkritisk. Det gick sådär. Efter att ha målat upp den ounvikliga rörelsen mot elände var Ohly tvungen att ställa den uppenbara frågan: ”men nåt bra måste regeringen ändå ha gjort- de har ju ändå lyckats bli omvalda?” Frågan fick inte något svar. Istället gjorde Ohly konstpaus och gick vidare. Budgetreglerna är ondskefulla slog han fast. Ansvar är istället att spendera pengar man inte har.

Däremot lyckades Ohly vara förvånansvärt EU-positiv för någon som vill gå ur unionen. Vänsterledaren nämnde en skatt på finansiella transaktioner som åtgärd för att tämja finanskapitalet. Och en sådan måste rimligen genomföras på EU-nivå. Minst. Sedan rasade han mot att Danmark har infört gränskontroller. Onekligen ett hårdnackat försvar av Schengen för att komma från en EU-motståndare. Dessutom råder det ingen tvekan om att talet retoriskt var det bästa som hittills hållits under årets upplaga av Almedalen.

Feminismen trycks tillbaka, konstaterade Ohly. Ingen annan tänker göra jobbet, så vi får göra det själva dundrade han och lät inte helt missnöjd med läget. Vänsterpartiet är de sista som härdar ut medan världen går under i ett inferno av RUT-avdrag och privata apotek. ”En till viktig långsiktig reform som ingen annan driver som vi ska driva är 6 timmars arbetsdag” sa Ohly lyckligt. Vänsterpartiet ska ta upp kampen för feminismen. Och kampen mot rasismen. Frågan är bara hur.

”Vi måste bli bättre på att formulera realistiskt visioner för samhället” tyckte Lars Ohly sen.

Just det.

Lars Ohlys tal:

Tema: Vi har rätt, alla andra har fel och just därför förlorar vi val.

Retoriskt knep: spelar med olika nyanser i sin mycket mörka radioröst

Vad han vill att du ska tänka: Sjöstedt? Vilken Sjöstedt?

Vad han inte vill att du ska tänka: han kommer att avgå, han kommer att avgå, han kommer att avgå, han kommer att avgå….

Musikaliskt leder vänsterpartiet veckan. Miljöpartiet omfamnade förvisso sin folklighet och hittade en rockig lösning. Och moderaterna bjöd på underhållning i form av någon skiva som rullade. Så kan det gå när Willie Crawfoord är upptagen på annat håll.

Att vänsterpartiets förband inte är bekant för någon större allmänhet hänger mycket ihop med partiets inbitna engagemang för närproducerat. Lokala Gotlandstalanger är det som gäller.

Vänsterpartiets starka ställning i kulturkretsar sätter sin prägel. Det blir svängigt, somrigt och texterna är förenliga med socialismens anda.

Men eftersom musiken är så uppsluppen och positiv måste den glada stämningen kompenseras med unugdomsförbundsordförandets dragning av det politiska läget i Sverige och världen, kliniskt rent från famåtandande alternativ.

Vänstern bör bejaka att den inte kan särskiljas från den framgångsrika delen av kultursfären. Det förser dem med musiker när väljarunderlaget sviker.

Det är också det som ger upphov till att Doktor Kosmos alias Uje Brandelius är partiets presschef. Och alla som kom till förunderhållningen bjöds i sann vänsteranda in till hans klubb senare på kvällen.

Alla ska med.

I bland är det de mest förväntade nyheterna som skapar de största rubrikerna. Förväntningarna driver liksom på nyhetsvärdet, och när det vi väntat på äntligen inträffar känner vi ett slags bekräftelse.

Ingen kan rimligen bli överraskad av att Lars Ohly nu har en officiell utmanare om posten som ledare för Vänsterpartiet. Ingen kan heller bli förvånad över att han heter Jonas Sjöstedt.

Sjöstedt fanns med i diskussionerna redan när Ohly tillträdde. När han förra valet kandiderade till riksdagen tolkade de flesta det som ett steg mot partiledarskapet. I honom hoppas många att partiet hittat en ledare som kan vinna väljarnas förtroende.

Ohly är dessutom ifrågasatt. Till för något halvår sedan framför allt i samtal mellan fyra ögon, men sedan dess allt mer öppet.

Själv har han envist svarat att han vill sitta kvar.

På sätt och vis är det inte så konstigt. Som partiledare för Vänsterpartiet har Ohly faktiskt lyckats med en hel del. Han tog över ett parti i spillror, på väg att splittras och där ingen tycktes ha rolig.

Sedan dess har de interna motsättningarna lagt sig, partimedlemmarnas entusiasm återvänt och partiet faktiskt för första gången kandiderat som en del av ett regeringsalternativ.

Det är egentligen inte så dåligt.

Dåliga är däremot partiets opinionssiffror och valresultat. Och naturligtvis får partiledaren bära en stor del av ansvaret. Sådant drar ner humöret, inte minst bland ledande partimedlemmar som förlorade sina uppdrag i valet.

För Ohlys del kommer de att utgöra en oroväckande stor del av de ombud som så småningom kommer att avgöra partiledarfrågan.

Kanske har Lars Ohly överskattat sitt stöd. Kanske har han bara hoppats att lojalitet och försiktighet från hans kritiker skulle ge honom en chans att vända utvecklingen.

Nu ser det i alla fall inte ut att bli så. Efter Sjöstedts öppna utmaning kommer hösten i Vänsterpartiet att handla om pariledarfrågan, och det är inte omöjligt att resultatet blir något helt annat än både Lars Ohly och Jonas Sjöstedt tänkt sig.

En sak är i alla fall säker. En partiledarstrid är ett säkert sätt att hjälpa Vänsterpartiet ur medieskuggan.

Ingvar Persson

TV-apparater större än 14 tum:

Uteserveringar:

Ocensurerade biografer!

Butiker som inte heter Domus:

Enligt uppgift från statsministern.

Fredrik Reinfeldt har länge anklagats för att sakna visioner. Jobbskatteavdrag tre, fyra, fem, sex och vad kommer sedan? Sedan valet i höstas är den enda nya idé som Moderaterna presterat Catharina Elmsäter Svärds förslag om att bilar ska få svänga mot rött. Fredrik Reinfeldt försökte i Almedalen bemöta den här kritiken. Statsministern talade om den stora världen. Globaliseringen drar fram, fattigdomen minskar, ungdomar reser sig i arabvärlden, det föds så lite som 2,1 barn per kvinna i över 70 länder, snart finns det 2 miljarder människor över 60.

Statsministern läste i princip högt ur OECD-factbook i tjugo minuter.

Efter tjugofem minuter presenterade han han lösningen: eftersom Reinfeldt inte har några visioner ska han tillsätta en utredning med sig själv som ordförande. Resultatet ska presenteras lagom till 2013. Det är ett förslag som med viss rätt kritiserats sedan det presenterades i morse. Trots det var utredningen det enda konkreta utspelet i statsministerns tal.

Sedan gick Reinfeldt över till att berätta om hotet mot den fantastiska utvecklingen. ”Det finns de som tycker att Domus ska heta Domus” sa han och syftade på Håkan Juholt. Det var ganska roligt. Men sedan fortsatte han med att berätta att samma personer ville tillbaka till ett Sverige där brev till kvinnor adresserades till deras män och uteserveringar var förbjudna. ”Vi möts i valrörelsen” sa statsministern. 

Det finns inget annat sätt att tolka det hela som desperation. Reinfeldt är statsminister i ett land där ekonomin går oerhört bra trots en svår finans och industrikris. Reinfeldt skulle inte behöva utmåla Juholt som någon som vill återinföra 14-tums TV:ar och filmcensur. Visserligen leder Reinfeldt en svag minoritetsregering, och visserligen är det ingen som vet vad Alliansen har för idéer bortom vad de förhandlade fram i Göran Hägglunds trädgård för sex år sedan. Men såhär illa är det faktiskt inte. 

Fredrik Reinfeldts tal

Tema: att människor blir gamla, världen växer och Kina är stort. 

Retoriskt grepp: om folk inte skrattar åt dina skämt, poängtera faktumet tills de skrattar. 

Vad han vill att du ska tänka: den här killen läser minsann The Economist. 

Vad han inte vill att du ska tänka: är han berusad? Vem är det här och vad har han gjort med statsministern? Lost in space?

Fredrik Reinfeldt har länge anklagats för att sakna visioner. Jobbskatteavdrag tre, fyra, fem, sex och vad kommer sedan? Sedan valet i höstas är den enda nya idé som Moderaterna presterat Catharina Elmsäter Svärds förslag om att bilar ska få svänga mot rött. Fredrik Reinfeldt försökte i Almedalen bemöta den här kritiken. Statsministern talade om den stora världen. Globaliseringen drar fram, fattigdomen minskar, ungdomar reser sig i arabvärlden, det föds så lite som 2,1 barn per kvinna i över 70 länder, snart finns det 2 miljarder människor över 60, statsministern läste i princip högt ur OECD-factbook i tjugo minuter.

Delvis var det intressant och Fredrik Reinfeldt är en bra talare. Men det var ett märkligt upplägg.

I brist på visioner pratade statsministern om rymden. Efter tjugofem minuter presenterade han sedan lösningen: eftersom Reinfeldt inte har några visioner ska han tillsätta en utredning med sig själv som ordförande. Resultatet ska presenteras lagom till 2013. Demografi, integration, jämställdhet och miljö ska diskuteras. Staten ska med andra ord ta över den borgerliga idéutvecklingen. Det är ett förslag som med viss rätt kritiserats sedan det presenterades i morse. Trots det var utredningen det enda konkreta utspelet i statsministerns tal.

Sedan gick Reinfeldt över till att berätta om hotet mot den fantastiska utvecklingen. ”Det finns de som tycker att Domus ska heta Domus” sa han och syftade på Håkan Juholt. Det var ganska roligt. Men sedan fortsatte han med att berätta att samma personer ville tillbaka till ett Sverige där brev till kvinnor adresserades till deras män och uteserveringar var förbjudna. Några sådana förslag är mig veterligen aldrig lagda av Socialdemokraterna. Och sedan drog Reinfeldt till med det absolut värsta han kunde tänka sig ”14 tums TV:ar!”.

Sedan var det slut. ”Vi möts i valrörelsen” sa statsministern. 

Det finns inget annat sätt att tolka det hela som desperation. Reinfeldt är statsminister i ett land där ekonomin går oerhört bra trots en svår finans och industrikris. Reinfeldt skulle inte behöva utmåla Håkan Juholt som någon som vill återinföra 14-tums TV:ar, filmcensur och förbjuda allt som är roligt. Att Reinfeldt väljer att  göra det är ett anmärkningsvärt svaghetstecken. Visserligen leder Reinfeldt en svag minoritetsregering, och visserligen är det ingen som vet vad Alliansen har för idéer bortom vad de förhandlade fram i Göran Hägglunds trädgård för sex år sedan. Men såhär illa är det faktiskt inte. 

Fredrik Reinfeldts tal

Tema: OECD-factbook, att människor blir gamla och Kina är stort. 

Retoriskt grepp: om folk inte skrattar åt dina skämt, poängtera faktumet tills de skrattar. 

Vad han vill att du ska tänka: den här killen läser minsann The Economist. 

Vad han inte vill att du ska tänka: är han berusad? Vem är det här och vad har han gjort med statsministern? Lost in space?