När jag var i London för att bevaka det kungliga bröllopet och de brittiska nedskärningarna förra fredagen rasade jag även i förbigående mot prinsessorna Beatrice och Eugenias hattar. 

Nu har de inspirerat fler

Det strejkas i Portugal. EU och IMF har förhandlat fram ett sparpaket. EU:s finansministrar ska ta ställning den 16 maj. Det blir tuffa nedskärningar och omfattande privatiseringar. Finanssektorn orsakade krisen – alltså ska löntagarna betala och läget för euron är fortfarande skakigt.

Hur kan det komma sig att Spanien betalar högre ränta på sin statskuld än Storbritannien, undrade Martin Wolf i Financial Times i veckan. Länderna har bägge stora problem. Enligt Wolf beror det på att Spanien är med i EMU. Inte Storbritannien. Medlemskap i en valutaunion verkar skapa osäkerhet. På samma sätt kastar finansmarknaderna sig över Europa, inte det nästan lika krisande USA.

USA är en federal stat och kommer alltid att göra vad som krävs för att rädda sin gemensamma ekonomi. Vad eurozonen är vet ingen. Ett liknande experiment har aldrig sjösatts. Och den stat som hade kunnat markera stabilitet, Tyskland, har sedan eurokrisens början varit undanglidande, frånvarande och oförutsägbar.

De EU-skeptiska stämningarna har växt sig starka och skapat stora inrikespolitiska problem för Angela Merkel. Visserligen var 80 procent av tyskarna mot euron när den infördes men valutan var ändå något man accepterade som ett pris att betala för sin egen återförening. Idag är melodin en annan. Tysklands roll i Europa har förändrats. Den brukade drivas av ett historiskt ansvar. Nu är det slut med det. Tyskland klamrar sig fast vid en berättelse att om det finns en kris så måste det vara en statsskuldkris. Det måste handla om oansvariga sydeuropéer som misslyckats med att hålla ordning på sina underskott. Och konsekvenserna har inte låtit vänta på sig. 

”Vi är isolerade” skriver Michael Stürmer i Die Welt. Och i den europeiska tankesmedjan ECFRs nya rapport ”The New German Question: How Europe can get the Germany it needs” håller författarna med. Sällan har Tyskland varit så viktigt för Europa, eller så isolerat i Europa. Ulrike Guérot och Mark Leonard har nästan en desperat ton när de argumenterar för att ja, även om Tyskland står för 27,3 procent av all EU:s export, så gynnas de av ett starkt EU. Tyskland behöver EU och EU behöver Europa och oavsett vad man tycker om euron så måste valutan överleva.

Eftersom den nu är där.

Jonny Magnusson (M) är en trevlig kille. Vid första maj brukar han stå på terassen till sin takvåning på Avenyn och titta ner på förstamajtåget i Göteborg.

Han brukar också vinka.

Om han gjort något mer än vinka som styrelseordförande för SOS alarm är inte känt.

Vad som däremot är känt är att SOS Alarm på senare tid fått förödande kritik. Senaste exemplet är när man enligt vittnesuppgifter inte skickade ambulans till en knivskuren ledande MP-politiker. (SOS alarm dementerar uppgifterna och skäller istället på media.) 

Detta är bara den senaste i en rad händelser där SOS Alarm av allt att döma inte fungerat som det ska.

Landstingen i Uppsala, Västmanland, Södermanland och Gotlands kommun har beslutat att avsluta avtalen med SOS Alarm och byta till en annan larmoperatör som bättre klarar uppdraget.

Högst ansvarig är alltså styrelsens ordförande Jonny Magnusson (M).

Han är också moderaternas toppkandidat i regionvalet i Västra Götaland som jag skriver om i dagens tidning.

År 1969 lanserade författaren Peter J. Laurence i boken The Peter principle den så kallade ”Peters princip”.

Enkelt uttryckt kommer, om tiden medger, alla att avancera ett steg över sin kompetensnivå. Först då stannar man i karriären eftersom man misslyckas.

Frågan väljarna nog bör ställa i det här fallet är om det verkligen är värt den risken.

Anders Lindberg

Andra som skriver: Håkan Linnarson skriver att du avgör valet. Jämlikhetsanden skriver om vart skattepengar bör gå, till verksamhet eller vinst. John Hedlund tycker man ska rösta med hjärtat. Kristina Jonäng skäller på S kampanj.

När George Walker Bush lämnade Vita Huset i januari 2009 gjorde han det som en bruten man. Visst, han hade besegrat Al Gore och John Kerry, han hade valts till president två gånger och han hade lyckats detronisera, fånga in och göra sig av med arvsfienden Saddam Hussein.

Men i omvärldens – och kanske allra mest i Europas – ögon var han en bruten man. Ett politiskt misslyckande, en nykonservativ krigshetsare, ett antiintellektuellt haveri, en livsfarlig demagog som kastat in världen i ett för evigt pågående ”kulturernas krig” och som misslyckats med att fånga terroristledaren Usama bin Ladin.

Men så, åtta år efter att Bush stod på krigsskeppet USS Abraham Lincolns däck och deklarerade att uppdraget i Irak var slutfört, dödar amerikanska soldater Usama bin Ladin i en lyxvilla/bunker i Pakistan. Liksom infångandet och avrättningen av Hussein är det en milstolpe idet som kallats kriget mot terrorismen. Kanske en slutpunkt.

Det var inte under Bushs regim hjärnan bakom Elfte september-attackerna röjdes undan. Det var under den nuvarande presidenten, demokraten Barack Obama. Inrikespolitiskt har det fått omedelbar effekt. Obamas popularitetssiffror ökade med nio procent i en undersökning som gjordes i går.

Plötsligt tycker 56 procent av amerikanerna att han gör ett bra jobb. Och 60 procent av amerikaner med republikanska sympatier tycker att Obama förtjänar ett erkännande för sin hantering av Usama bin Ladin. Samtidigt gör en annan opinionsmätning gällande att 51 procent av amerikanerna anser att även George W. Bush ska ha ett erkännande för att bin Ladin dödats.

För Bush, som sommaren 2008 rapporterades vara den mest impopuläre amerikanske presidenten i modern tid, kan det vara första steget på någon sorts omvärdering. När president blir expresident så blir man långt mer älskad än man någonsin var under sin tid i Ovala rummet. Det är i det närmaste en amerikansk grundlag. För någon så avskydd som Bush kan det, förstås, ta lite tid.

Att både Bush och Obama i dag får amerikaners uppskattning är förhoppningsvis ett tecken på att något i det amerikanska samtalet håller på att förändras. Att en president som av många inom högern kallats vek, terroristkramare, socialist och muslim satte stopp för Usama bin Ladin betyder något.

Man får för USA:s skull hoppas att den känsla av avspänning som råder efter bin Ladins död håller i sig. Den polarisering och det totala krig som rått mellan amerikansk vänster och höger har ju på många sätt varit ett värre hot mot landets säkerhet än Usama bin Ladin.

Några av Sveriges bästa och mest faktaspäckade bloggar är TCO:s och LO:s utredarbloggar som innehåll långt mycket mer information och vinklar än den politiska debatten brukar ha utrymme för. Därför är det glädjande att Kommunalarbetareförbundet nu också lanserar sin utredarblogg.

Först ut är chefsekonomen och Aftonbladetkrönikören Emma Lenartsson.

Läs!

Mittnytt:

”En tittare beskriver ett projekt där blommor ska virkas till försäljning – men hittills har man inte fått något garn till jobbet. Trots det finns det tio personer i det fas 3-projektet, där arbetsgivaren alltså får 5000 kronor per person och månad från Arbetsförmedlingen.”

LO-tidningen:

”Långtidsarbetslösheten har skapat en ny industri, som lever på Ams-bidrag. Framtiden är ljus. Bara i fjol fördubblades antalet deltagare i fas 3. 2013 har antalet fördubblats på nytt. Då deltar nästan 50 000 personer i fas 3, enligt Arbetsförmedlingens prognoser.”

Sveriges Radio:

”Så är det för Eje Lundell som blev utförsäkrad efter lång tids sjukskrivning. Nu jobbar han heltid för 3 400 kronor i månaden.”

Arbetsförmedlingen:

”Den som inte uppfyller villkoren för att få a-kassa får ingen ersättning/aktivitetsstöd i fas 3.”

Efter Arbetet:

”Eliana Carvacho och Gyöngyver Meszaros kritiserade Jobbfabriken i Efter Arbetet. En vecka senare stängdes de av och nu har Jobbfabriken polisanmält dem.”

ETC:

”På Jobbfabriken i Malmö förvaras 146 arbetslösa i fas tre och företaget får 700 000 kronor per månad av staten. Men Jobbfabriken vill ha mer. Om deltagarna startar egna företag kräver Jobbfabriken samtliga rättigheter och en tredjedel av aktierna.”

SVT:

”Trots att han inte var skogsarbetare skickades Håkan Altin ut ensam i skogen när han deltog i Fas 3. Röjningen gick snett och Håkan Altin omkom.”

Dagens Arbete:

”Varje år publiceras statistik för olyckor på arbetsplatser. Men bara för människor som har ett arbete. För dem som skickas ut från Arbetsförmedlingen finns inga officiella siffror, de göms undan på Arbetsmiljöverket.”

Rapport:

”Antalet personer i Fas tre har exploderat och förra året kostade det sju miljarder kronor. Rapports granskning visar att nästan ingen av dem får jobb. […] Men de som anordnar praktikplatserna får betalt vare sig det leder till jobb eller inte. Staten betalar upp till 5.000 kronor i månaden per praktikant. Dessutom betalar staten praktikantens ersättning.”

TCO-tidningen:

”Att arbeta med konstruerade uppgifter som inte klassas som arbete fungerar inte. Det måste vara arbetsuppgifter som faktiskt efterfrågas på arbetsmarknaden för att du ska kunna ha nytta av dem.”

Corren:

”Corren har hos Arbetsförmedlingen begärt ut listan över Fas 3-anordnare. Arbetsförmedlingen säger nej. Myndigheten hänvisar till offentlighets- och sekretesslagen och hävdar att företagen kan skadas om det blir känt att de får bidrag från staten. Corren har ändå fått fram listor över Fas 3-anordnare i Östergötland. En granskning visar på företagare med betalningsanmärkningar, som upprepade gånger har drivit olika företag i konkurs och som är dömda för brott.”

Katrineholmskuriren:

”Personer som har varit arbetslösa i 450 dagar hamnar i den så kallade tredje fasen inom jobb- och utvecklingsgarantin. I den fasen finns inget utrymme för utbildning för de långtidsarbetslösa.”

Riksrevisionen:

”För Fas 3 finns ingen bortre gräns: En arbetslös kan hållas kvar där i flera år. Och den arbetslöse tycks få mindre tid för jobbsök i Fas 3 än tidigare faser.”

Efter Arbetet:

– Det är precis så här det är tänkt, sa statsminister Fredrik Reinfeldt när han besökte Prio 1 i Sundsvall i november förra året. ”Riktiga jobb”, kallade han verksamheten som leds av en partikamrat. För arbetskraften får Prio 1 ersättning från staten.

Jan Kallberg, statsvetare och tidigare kolumnist i tidningen Metro skriver som reaktion på Usama bin Ladins död en debattartikel på Newsmill. Ett utdrag:

Efter den 11 september 2001 rådde det en otäck stämning i svensk press. I många stycken sa den ”rätt åt dem” till amerikanerna. […] Skadeglädjen i vänsterkretsar i Sverige var total.

Men Kallberg sa ifrån mot terrorn:

Jag var ensam som kolumnist september 2001 att ta direkt ställning emot terrorismen

Jan Kallberg var alltså den enda skribenten i Sverige som var mot terrorattackerna den elfte september.

Kallberg är också författare till boken ”Så sänkte jag Sovjetunionen”.

Det är inte lätt att vara ett vänsterparti sugen på att presentera sin ekonomiska politik våren 2011. Särskilt inte om man konkurrerar med uppmärksamhet från en förvisso död Usama bin Ladin Fråga Socialdemokraterna. Eller fråga, för all del, Vänsterpartiet.

På måndagsförmiddagen presenterade riksdagens minsta parti sin skuggbudget och i skuggan hamnade den. Och, visst, på många sätt är det 63-sidiga dokument Ulla Andersson presenterade ingen överraskning. Den exakta utformningen av den ekonomiska politiken dröjer ju tills dess partiet lanserar sin budgetmotion i höst.

Men först och främst ska man nog förstå vårbudgetmotionen som ett sätt att kliniskt operera bort det sista av det misslyckade rödgröna samarbetet. Inför valet 2010 var det ju ofta Vänsterpartiet som fick ge upp sina hjärtefrågor.

Kraven på massanställningar i offentlig sektorn, skattehöjningar, en liberalisering i rättspolitiken, kritiken mot övervakningssamhället, den fria etableringsrätten och integrationsfrågornas urholkning gavs upp på regeringsbildaraltaret. Lars Ohly verkade nöjd och såg glad ut.

Men nu är det rödgröna samarbetet dött och begravet. Och då kräver partiet åter att regelverket för den ekonomiska politiken ska rivas upp. Inflationsmålet ska höjas till tre procent och istället vill man införa ett sysselsättningsmål på 80 procent.

Full sysselsättning är målet och 70 000 jobb och 50 000 utbildningsplatser ska skapas genom betydande satsningar i välfärden. Jobbskatteavdraget ska fasas ut, tak och golv i a-kassan ska höjas, fas 3 och rut ska bort.

Sjuksköterskor ska erbjudas betald vidareutbildning och alla barn ska få gratis glasögon (även barn som inte behöver glasögon?). De vill förbjuda privata vinster inom vården och stoppa utförsäljningarna.

Det är ett annat, mer offensivt vänsterparti, som framträder.

Men samtidigt är allt som förut.

Lars Ohly ser fortfarande lika glad ut.

Det är som om varken valrörelsen eller valförlusten 2010 hänt.

Alliansregeringens tankesmedja Timbro letar ständigt efter nya frågor att exploatera. Tidigare i våras släppte man den 40-sidiga skriften ”Myten om det andra könet”, författad av Eva Cooper.

Boken, eller vad man ska kalla den, är näringslivshögerns försök att göra upp föreställningar att kvinnor inte gillar Timbros favoritregering. Eva Cooper går ”igenom aktuell statistik. Hon ger därefter konkreta förslag på hur en borgerlig jämställdhetspolitik skulle kunna se ut – bortom kvoteringslagar och talibantal”, som det heter på tankesmedjans sajt.

Coopers skrift sågades i småbitar av Elin Grelsson, som bland annat skriver krönikör på Aftonbladet Debatt, och sedan dess har man inte hört så mycket av det där.

Tills i helgen. Nu verkar det nämligen som om de personer boken från början var riktad till – det vill säga sådana med borgerliga värderingar – läst boken. Och inte ens Coopers ideologiska polare verkar nöjda.

I en SvD Brännpunkt-text är de borgerliga feministerna Jenny Sonesson och Birgitta Wistrand inte nådiga i sin kritik av ”Myten om det andra könet”. ”Om borgerligheten lyssnar på Timbro väntar en backlash för jämställdheten”, skriver Sonesson och Wistrand. Man anklagar Timbro för att vilja backa till 1950-talet och man skriver:

Exempel på bristande jämställdhet i vårt land devalveras uttryckligen eftersom de inte befinner sig på samma alarmerande nivå som kvinnors problem i andra delar av världen

Inom vilket annat politikområde skulle Timbro föreslå ett sådant förhållningssätt med det klena argumentet att Sverige minsann kommit längre än utvecklingen i Kongo, Moldavien eller Afghanistan? Knappast när det gäller företagande, forskning eller ägande.

Timbro, som lite malligt brukar kalla sig själva för ”borgerlighetens framtid”, kan inte vara helt nöjda med att anklagas av andra borgare för att ha en jämställdhetspolitik som hämtad från 50-talet.

Utan fakta och siffror skulle den politiska diskussionen vara meningslös. Det är mot dessa konkreta effekter på verkligheten och människors liv som varje samhällsförändring till sist måste mätas. Men det är sällan i tabeller eller rapporter ett politiskt engagemang föds. Det är inte så nya politiska idéer kommer fram.

Det sker i känslan för vad som är rätt och fel, i strävan efter rättvisa och anständighet, och i mötet med andra människor.

Det sker med bilder, både verkliga och sådana vi skapar i vårt huvud.

I bland kan en text på en tidningssida skildra allt det där, men verkligen inte alltid.

Aftonbladets ledarsida är – precis som hela Aftonbladet – i dag mycket mer än en papperstidning. Och även om ledarsidan i tidningen fortfarande har en alldeles särskild betydelse finns vi också som webbsida, som blogg (just det visste ni redan) och som webb-TV.

Det skapar nya möjligheter, möjligheter som vi bara befinner oss i början av att förstå.

Inför den 1:a maj prövar vi en ny form av ledarkommentar, en bildkrönika. Tillsammans med bilder som sammanställts av bildredaktören Bibbi Johansson hoppas jag att min text om arbetarrörelsens stora högtid ska kunna förmedla fler nyanser än det alltid är möjligt att göra med svarta bokstäver på vit botten. Krönikan är ett nybörjarverk, men jag hoppas att den kommer att följas av fler under våren och sommaren.

Ingvar Persson