Riksdagens kvittningssystem borde inte vara något att hetsa upp sig över.

En byråkratisk ordning för att fixa röstresultaten i en riksdag där allt ändå är beslutat långt innan det är dags att trycka på knappen. Ledamöterna borde väl kunna hålla sig på sina platser och trycka rätt?

Kanske, men kvittningssystemet är faktiskt ett uttryck av respekt för folkviljan. Ett frivilligt samarbete mellan partierna för att riksdagens beslut ska bygga på hur väljarna röstat.

Systemet förutsätter ömsesidigt förtroende och måste vara frivilligt. Något annat går inte. Då skulle riksdagsledamöternas personliga ansvar begränsas ytterligare, och det är inte vad svensk politik behöver.

Ledamöterna borde oftare följa sin övertygelse, även om det leder till en utskällning framför sina partikamrater eller ett obehagligt möte med partiledaren. Ja, en riksdagsledamot måste ha integritet också om det betyder att hon eller han till sist får lämna sitt uppdrag.

Det skulle öka respekten för parlamentet.

Riksdagsbeslut är nämligen viktiga. Det gäller också onsdagens beslut om jakten på statens marker i fjällen. En struntfråga kanske någon säger, men då har den personen inte talat med de människor som berörs.

På grund av strul och misstag bestämde riksdagen att jakten också i fortsättningen ska vara öppen för alla EU-medborgare, trots att en majoritet tycker annorlunda.

Det är inte första gången kvittningssystemet har krånglat sedan valet. Samma sak hände den 11 december, när oppositionen fick för många röster för att spara i regeringskansliets budget. Den 20 december gick det likadant i omröstningen om riktlinjer för demensvården, och dagen efter var det nära att avgifterna på Öresundsbron hade höjts, trots en riksdagsmajoritet emot. En enda röst avgjorde.

I de fallen påverkade strulet inte beslutet. Men det gjorde det i onsdags.

Moderaternas Anna Kindberg Batra var nöjd efter omröstningen. Det borde hon kanske inte vara.

Kvittningssystemet är redan utmanat av Sverigedemokraternas plats i riksdagen. Partiet är inte med i samarbetet.

Om nu oanmäld frånvaro och – vilket faktiskt är än värre – felaktig närvaro gör omröstningarna till ett lotteri måste kvittningen ifrågasättas. Sådana röster hördes redan i onsdags. Och skulle systemet bryta samman betyder det inte bara att det blir lite obekvämare för riksdagsledamöterna, eller att de får svårare att möta sina väljare. Vi kommer dessutom att få fler slumpmässiga beslut.

Det borde oroa Kindberg Batra, och alla andra som tar politiska beslut på allvar.

Ingvar Persson

Svenska Dagbladets Per Gudmundsson har varit på studiebesök i Industrisverige. Det är i alla fall så han uppfattar den världsarvsmärkta bruksmiljön Engelsberg i Västmanland om jag läser dagens noteringar på Svenska Dagbladets ledarsida rätt.

Egentligen tycks ämnet för besöket ha varit Socialdemokratin. Gudmundsson finner den utdaterad. Det förvånar mig inte.

Tankefiguren – att politiska meningsmotståndare hör gårdagen till – är en av de mest populära i politiken. Jag undrar hur många gånger jag hört socialdemokrater tala om högern som en rest från tiden innan det moderna Sverige.

När det gäller den saken skiftar konjunkturerna.

Mer förvånad blir jag när jag tycker mig förstå att Gudmundsson faktiskt skriver beskriver Engelsberg som ett byggnadsminne från industrialismen.

Som om det vore en passerad epok.

Hur föreställer sig Gudmundsson att nationen Sverige försörjer sig? På den tunna luften i borgerliga tankesmedjor? Eller på självmärkvärdiga men kraftigt bidragsberoende morgontidningar i huvudstaden?

Ibland är det kanske bra för Gudmundsson att Svenska Dagbladet tillhör samma koncern som andra mindre märkvärdiga, men mer lönsamma tidningar. I alla fall när lönen ska betalas.

Men framför allt ska nog Per Gudmundsson vara glad att den svenska industrialismen verkligen inte är något som hör historien till. Hade han fortsatt ytterligare en bit genom de västmanländska skogarna hade han hittat Fagersta. Lite slitet, men med en produktion i världsklass.

Stålindustrin är fortfarande en viktig hörnsten i svensk ekonomi.

Och om han åkt ytterligare några mil, in i Gudmundssons gamla hemlandskap Dalarna, skulle han hitta Ludvika där ABB:s fabrik går för högtryck. En globaliserad värld frågar efter system för att föra över elektrisk kraft, men det är kanske svårt att notera från Svenska Dagbladets redaktion.

Ännu svårare skulle det nog vara att tänka sig att det precis samtidigt som Gudmundsson stod där i Engelsberg och studerade forna tider arbetar människor konkret för att ännu en gång öppna Bergslagens gruvor. I Grängesberg, i Blötberget och i Håksberg finns malm kvar i de vattenfylda gruvorna. Redan om några år hoppas man kunna bryta den, för att mätta världsmarknadens behov.

Men det missade Gudmundsson att notera på sin utflykt, och något får mig att tro att han också skulle missa människors önskan om mer jämlikhet, om den så demonstrerades framför näsan på honom.

Ingvar Persson

De båda svenskar som i tingsrätten dömdes till fyra års fängelse för ”stämpling till terrorism” släpptes i kväll. Hovrätten anser inte att de behöver vara frihetsberövade i väntan på domen.

Är det ett nederlag för kampen mot terrorismen? Nej, knappast även om Svenska Dagbladets ledarsida lär hävda det.

Är det en prestigeförlust för åklagaren Agneta Hilding Qvarnström som tycks ha varit mycket angelägen om att få tillämpa det nya förbudet mot stämpling till terrorism? Ja naturligtvis, även om domen faktiskt ännu inte har kommit.

Framför allt känns dock beslutet i hovrätten som en seger för rättssäkerheten. Samhället måste kunna skyddas mot människor som med våldsamma medel och skräck vill förändra det. Och det gäller oavsett mot vem våldet eller hoten riktas.

Men jakten på terrorister har, inte minst under det senaste årtiondet, alldeles för ofta gått ut över rättssäkerheten och yttranderätten, just de värden som skulle skyddas. Stämpeln terrorist används dessutom både selektivt och oförutsägbart. Det är egentligen bara en sak vi vet. Den som har en annan hår- eller hudfärg löper betydligt större risk att få den i pannan.

När det dessutom rör sig om ett brott som inte ens har begåtts av den anklagade – stämpling – blir det än svårare att spåra rättssamhällets principer. Ska vi ha sådana lagar ställer det enorma krav på rättssystemet.

Det är uppenbarligen precis det hovrätten tycker.

Ingvar Persson

Undertecknad har kritiserat Fas 3 förut. Arbetslösa tvingas arbeta heltid med ofta helt meningslösa arbetsuppgifter för att den som ordnar platsen ska kunna tjäna en hacka. Någon lön betalas inte ut, många tvingas leva på socialbidrag. Och kritiserar man projektet offentligt så kan man bli av med ersättningen.

Östnytt har sitt inslag om ett sådant fall här»

Löntagarbloggen skriver under rubriken ”arbetslinjen går före yttrandefrihetslinjen” om fallet och lyfter upp den lagtext som gör det här arbetssättet helt lagligt. Alliansfritt Sverige kommenterar också.

Det händer något konstigt när vargen kommer på tal, inte minst i politiken. Det går plötsligt att säga så märkliga saker. Så tänker jag där jag sitter på pressläktaren och följer riksdagens extrainsatta debatt om rovdjurspolitiken.

På miljöminister Andreas Carlgren låter det som om regeringens politik i vargfrågan är en odelad framgång. Det är han nog tämligen ensam om att tycka.

– Jag tycker det är viktigt att vi i riksdagen inte bidrar till att höja tonläget, säger Carlgren innan han hetsar upp sig.

Irene Oskarsson tar avstamp i saga och sägen. Rödluvan och sådant. Bengt-Anders Johansson från Moderaterna säger att rovdjuren valt att ”bosätta sig” i Mellansverige. Som om det handlade om det vackra vädret i Bergslagen, inte om att vargar i renbeteslandet har skjutits så snart de markerar revir.

Å andra sidan tycker Johansson att rovdjuren ska känna sig trygga. Att en riksdagsmajoritet vill ha vargar ska ge något slags garanti. Det vet kanske inte vargarna.

Vänsterpartiets Jens Holm beskriver de alldeles för många vargjägarna som ”kreti och pleti”. Holm tycker att vargarna är skjutna på ett sätt som inte är acceptabelt. Hur blir man skjuten på ett acceptabelt sätt?

Det gäller också misstanken att jägarkåren avsiktligt skulle ha inriktat jakten på vuxna vargar, helst alfadjur eller märkta vargar. Miljöpartiets Åsa Romson och Sverigedemokraten Richard Jomshof är inne på den saken.

Jag försöker tänka mig in hur det skulle ha gått till. Först veckor av spårande för att följa vargarnas rörelser genom den kallaste december på mannaminnen. Sedan ändlösa möten mellan jaktlagen. Övningsskytte, pappersjobb och vapenvård.

Så skriver vi då den 15 januari, och det finns färska spårstämplar av varg. De går in i ett skogsparti, men inte ut. Jaktlaget samlas, skyttarna sätts ut på pass, väl medvetna om att de nu under några timmar kommer att ha hela landets ögon på sig.

Det kommer att bli kallt. Att sitta blixtstilla i timmar en januarimorgon är ingen lek.

Samtidigt vet alla att det vilket ögonblick som helst kan komma ett SMS från länsstyrelsen som avbryter all jakt. Kvoten kan ta slut på ett ögonblick.

Spårpatrullen går in i såten på skidor, i ett försök att trycks fram det skygga djuret. Tystnaden ligger över vinterskogen. Så hör en av passkyttarna något, kanske antydan till en flämtning i skogen.

Han höjer sitt vapen, mycket långsamt för att inte skrämma djuret. En skugga glider fram ur snåren, och plötsligt finns vargen där, mitt i kikarsiktets hårkors. Vapnet osäkras, ett rent skottläge, höjdpunkten på månader av förberedelser.

Så sänker jägaren vapnet och säkrar i samma rörelse. Kanske undslipper han sig en suck, och ett litet moln av fuktig andedräkt i den smälkalla morgonen. Vargen rycker till och kastar. På ett ögonblick är den borta.

Och allt för att vår jägare genom kikarsiktet kunnat konstatera att det är en ung varg, inte är alfadjuret, han sett.

Tror jag på den historien? Nej knappast.

Jag tror det finns jägare som avstått skott för att de känt osäkerhet, för att de tvekat inför att döda ett sällsynt djur eller inför den uppmärksamhet vargjakten drar med sig. Men jag tror inte att det finns en jägare som avvaktar nästa skottillfälle i förhoppningen om att då ha en större varg i siktet.

Det lär nämligen dröja.

Kanske kan jag tänka mig andra förklaringar till att en relativt stor andel av de skjutna djuren i år är vuxna vargar. Men det blir inte mer än spekulationer, så jag lämnar dem på riksdagens pressläktare.

Däremot vet jag att tiden för licensjakten planerats så att de unga vargarna ska klara sig också om föräldradjuren skulle försvinna.

Tror riksdagsledamöterna på historien om jägaren som avsiktligt jagar föräldradjuren? Kanske, för om det är en sak som utmärker debatten om vargarna är det just misstron mot motpartens motiv.

Egentligen borde det inte vara så svårt. Alla sansade parter säger sig trots allt vilja ha en svensk vargstam.

Det finns en intressekonflikt, det är klart. Och det finns delar i den politik regeringen och Andreas Carlgren för som verkligen tål att diskuteras.

Det så kallade etappmålet på 200 vargar var redan det för lågt satt, och taket på 210 djur är svårbegripligt. Men också de ivrigaste rovdjursförespråkarna inser nog att det måste bli frågan om en strängt reglerad stam. I alla fall så länge renbeteslandet ska hållas vargfritt. Också det kan diskuteras, även om Helén Pettersson från Socialdemokraterna slog fast att i alla fall hon aldrig tänker acceptera vargrevir i renens betesmarker.

Kanske skulle en mer generös tilldelning av skyddsjakt vara att föredra framför licensjakten. Naturskyddsföreningen tror det. Själv är jag tveksam. Förmodligen skulle det begränsa vargens utbredning och fördjupa konflikterna i de mellansvenska finnmarkerna.

Och självklart kan utplanteringen av vargar med andra gener inte skyndas fram. Det handlar om levande varelser, och kraftfulla rovdjur. Metoderna måste prövas och människorna få tid på sig att acceptera att det ska sättas ut varg i deras trakter.

Dessutom fattas en part ständigt när vargen diskuteras, skogsbolagen. Frågan är vad som skulle hända om skogsbolagen tvingades acceptera en tätare älgstam, och större älgskador, i de skogar som ska hålla vargen?

Jägarnas motstånd skulle nog i alla fall minska, och vargarna skulle knappast ha något att invända.

Men det är inte detta det handlar om i riksdagen. Det är en enkel debatt, för eller emot licensjakten på varg. Och absolut ingen är nöjd med situationen, eller med miljöminister Carlgren.

Allt är kanske inte miljöministerns fel. Motsättningarna i regeringskansliet är av gamalt datum, och Carlgrens företrädare har helst valt att titta bort.

Men Carlgren har ändå varit minister i drygt fyra år. Det är hans politik som nu prövas, och utanför riksdagen underkänns den av nästan alla, oavsett vad de tycker om rovdjur.

Vargfrågan har hanterats med samma brist på politiskt handlag som tvingade Cristina Husmark Pehrsson och Åsa Torstensson att lämna regeringen. Andreas Carlgren sitter däremot kvar.

Möjligen beror det på att vargarna inte har rösträtt.

Ingvar Persson

Så har det hänt igen – en svensk man har slirat till rejält på fyllan och förstört såväl inredningen som folks lördagkväll. Polisens ingripande har säkert kostat skattebetalarna en vacker slant och det är inte första gången svenskarnas alkoholvanor ställer till med problem.

Det var inte länge sedan andra svenskar sjöng otrevliga visor och betedde sig hotfullt mot en journalist och stal hennes kamera på en finlandsfärja. En annan svensk gav sig på en folkkär komiker mitt på gatan.

Men i såssemedia beskrivs förövarna aldrig som de svenskar de är.

Det är dags att politikerna slutar blunda för svenskarnas kultur, som helt enkelt inte ska beblandas vanliga människors. Deras alkoholkultur kommer från hedniska vikingatiden då rusdrickandet grundlades, och till skillnad från vanliga människor har svenskarnas alkoholkultur inte haft någon reformation. Svenskarna befinner sig i vikingatidens mörker med plundring och flugsvamp och allt vad det heter.

Dessutom bryr sig svenskarna inte om att prata ordentligt när de väl fått några lakritsshots i sig.

Vi måste värna om vår alkoholkultur och skydda den från dessa svenska influenser som den bögfeministiska eliten i Stockholms innerstad tycker är så himla häftiga. Visst, det kanske verkar harmlöst med en öl till sushin, men snart är rusdryckerna på bordet. I vad som tidigare var vanliga bostadsområden ser man nu lila plastkassar överallt.

Tjugo miljoner svenskar världen över väntar på att få komma hit, och många av dem ljuger om sin ålder för att få köpa sprit på systembolaget. Antalet svenskar i landet måste begränsas annars kommer hela landet inom tjugo år vara ett enda nedspytt festivalområde.

Men det kommer aldrig PK-media att uppmärksamma.

Usch!

Skattefusk, eller skatteplanering som den lagliga men lika klandervärda motsvarigheten heter, är åter på tapeten. Till följd av Uppdrag Gransknings avslöjande om Ikea och E24:s reportage idag om andra svenska företags benägenhet att undvika skatt har frågan blivit het. Det är dags att ta tillfället i akt, för frågan försvinner snabbt från agendan. Anders Borg har redan uttryckt sin åsikt om skattesmitares moraliska ansvar och det finns möjligheter att ta till krafttag mot skattefusket.

När man talar om socialförsäkringarna dyker diskussionen om det i sammanhanget marginella bidragsfusket upp, och det tillåts också diktera villkoren för hur politiken ska utformas. Medan felaktiga utbetalningar – inte nödvändigtvis medvetet fusk – bland bidrag och socialförsäkringar uppskattas till mellan några hundra miljoner och några miljarder kronor antar skattefusket helt andra proportioner.

Skatteverket gjorde här om året uppskattningen att 133 miljarder kronor felaktigt uteblir från skattesystemet varje år. Av denna summa misstänks mer än hälften vara renodlat fusk. Skattefusk har alltför länge hanterats väldigt slapphänt från politiskt håll, inte minst i det borgerliga lägret. Fredrik Reinfeldt har i sina böcker uttryckt sig väldigt ursäktande:

”Skattebrott är en annan kategori av brott som oftast inte drabbar någon annan på ett mer direkt sätt. Det kan hävdas att skattebrotten delvis följer av ett orimligt högt skattetryck som inbjuder till olika manövrer för att undgå beskattning.” (Stenen i handen på den starke, sid. 46)

Precis som ministerkollegan Catharina Elmsäter Svärd är han av uppfattningen att skattefusk är en konsekvens av höga skatter (DN 5/11-07). Som om problemen bara existerade i Sverige.

Med diskussionen på tapeten igen har ett fönster öppnats för krafttag, inte minst med Anders Borgs uttalande. Makten att göra något åt problemet ligger i väldigt stor utsträckning hos statsmakten, och att regeringen börjar dundra en smula är välkommet.

Risken är bara att det blir precis som när regeringen dundrade mot tågförseningarna, elpriserna och bankbonusarna.

Det blev inte något av pakten för konkurrenskraft, eller av Angela Merkels och Nicolas Sarkozys bestämda planer om hårdare tag och mer disciplin. I alla fall inte just nu.

Europafackets generalsekreterare John Monks har kallat planerna för ”en pervers pakt för lägre levnadsstandard”.

Men det betyder inte att planerna är borta. EU-ledarna skickade frågan vidare. Nu ska förslagen diskuteras, först av euroländernas ledare och sedan på det ordinarie EU-toppmötet i slutet av mars.

Om de stora länderna, som Frankrike och Tyskland, fortsätter att driva sin linje lär Sverige och andra länder utanför eurogruppen inte ha särskilt mycket att säga till om när förslaget väl ligger på toppmötets bord.

Fredrik Reinfeldt är dock inte oroad över att harmoniseringen kommer att går för långt. Det borde han kanske vara.

Bland de förslag som Merkel och Sarkozy presenterade i förra veckan finns inte bara de vanliga kraven på begränsningar av budgetunderskott och statsskuld – regler som för övrigt både Tyskland och Frankrike brutit mot när det passat. Den tyska kanslern och den franska presidenten vill också ha regler för till exempel lönebildning.

Sänkta löner, för att tala klartext.

Det är inte så konstigt att det kommer upp. Lönerna är avgörande för ekonomins konkurrenskraft, och i de flesta länder är de en självklar del av den ekonomiska politiken.

Men det är ett allvarligt problem för en ekonomi som den svenska. Att staten håller sig utanför avtalsförhandlingarna är nämligen själva hörnstenen i den nordiska arbetsmarknadsmodellen. Det finns helt enkelt inga redskap för statlig lönepolitik.

Och det fungerar, eller har i alla fall fungerat.

Om ett gemensamt EU-beslut om att göra lönepolitiken till en del av samarbetet ska tas på allvar betyder det en helt ny situation. Staten måste helt enkelt skaffa sig verktyg för att kunna styra avtalsförhandlingarna, om det skulle behövas för att uppfylla löften i Bryssel.

Det är inte säkert att effekterna skulle märkas direkt. Det är ju inte Sverige som ska tillrättavisas just nu. Men det skulle förändra de grundläggande förutsättningarna på arbetsmarknaden.

Och det är det nog egentligen ingen som vill.

Ingvar Persson

Det är en sak jag bara inte kan begripa. Vad är det egentligen utländska politiker menar när de säger att det egyptiska folket måste bestämma hur övergången till ett nytt styre ska gå till?

Nu senast var det EU:s Catherine Ashton som inte ville kräva att diktatorn avgår, eftersom det är ”det egyptiska folkets och den egyptiska regeringens sak”. Men tidigare har inte minst vår egen Carl Bildt varit inne på samma tanke.

Men det är ju just det som är problemet med en diktatur, att folket inte får bestämma. I allmänhet får de inte ens yttra sig utan risk att dra på sig säkerhetstjänsten och den hemliga polisen. Politiska fångar, rättsosäkerhet och tortyr brukar ingå i bilden.

Just så har det varit i Egypten. Ändå demonstrerar hundratusentals människor med ett enda krav, att diktatorn ska avgå.

Räcker inte det beskedet från det egyptiska folket för Ashton och Bildt?

Ingvar Persson

Det har gått en vecka sedan de egyptiska myndigheterna i ett försök att stoppa protesterna stängde ner internet i landet.

”Oacceptabelt”, röt den svenska IT-ministern Anna-Karin Hatt.

Carl Bildt meddelade för sin del att fri informationstillgång i det långa loppet är ett bättre sätt att skapa stabilitet än restriktioner och förbud. Utrikesministern meddelade sig naturligtvis via sin blogg.

Just nu känns det mycket oskuldsfullt. En bild av en tid när resebyråerna ännu räknade med att kunna flyga ner soltörstande svenskar till stränderna vid Röda Havet. Där pågick ju ingen revolution.

En bild av en tid när en svensk minister verkligen kunde tro att den egyptiska våldsapparaten skulle låta sig begränsas av stora tankar om det fria ordet eller rätten till information. Kanske som när en annan svensk regering valde att lita på den egyptiska diktaturens försäkringar om en rättssäker behandling av två utvisade fångar. Men det är en annan historia.

I dag kan ingen föreställa sig att den egyptiska regimen har några skrupler när det gäller att slå ner på det fria ordet. Journalister angrips systematiskt, och alla utgår ifrån att det är statens säkerhetstjänst som ligger bakom.

I onsdags greps Aftonbladets Karin Östman och Krister Hansson och fördes bort av militären. I går överfölls SVT:s Bert Sundström och han är nu allvarligt skadad. Det är skakande och skrämmande, och ändå finns det all anledning att frukta att attackerna på journalister är en varning för vad som kommer att hända härnäst.

Det är fruktansvärt farligt att rapportera från en desperat diktatur, och det är minst lika farligt att leva under en sådan regim. Angreppen på journalisterna visar att regimen inte vill ha ögon på plats. Alla spärrar är på väg att släppa.

Våldet på Tahiritorget kan mycket väl visa sig vara starten på något än värre. Får Mubaraks säkerhetstjänst åter grepp om läget lär det inte dröja länge förrän det egyptiska folkets frihetslängtan dränkts i blod och tortyrcellerna fylls av dagens demonstranter.

Från Vita Huset lär det nu till sist komma krav på att diktatorn, Mubarak, faktiskt ska avgå och lämna över makten till en övergångsregering. I Washington tycker man att vicepresidenten och den tidigare spionchefen Omar Suleiman skulle vara en lämplig att leda verksamheten.

Att det sannolikt är Suleimans säkerhetstjänst som ligger bakom våldet mot demonstranter och journalister spelar tydligen ingen roll. När det kommer till kritan väger talet om demokrati och det egyptiska folkets rätt att själv bestämma lätt.

Det är inte konstigt om regimens män tror sig om att komma undan, både med attackerna mot journalister och våldet mot demokratidemonstranterna.

Ingvar Persson