I Regeringsdeklarationen (pdf) 5 oktober förra året sa statsminister Fredrik Reinfeldt:

Regeringen vill att Sverige ska ha en human, rättssäker och ordnad asylpolitik. Sverige ska vara en fristad för människor som flyr undan förföljelse och förtryck.

Idag tvångsutvisas ett antal personer ut ur den fristaden till Irak.

De smugglades på morgonen ut i polisbussar efter omfattande protester från många människor. I ett brev skriver flyktingarna själva:

Vi vädjar till folks samvete att stoppa den här resan. Den kan bli vår sista resa, som leder till slutet för våra liv. Det är en dödsresa.

I måndags genomförde Amnesty en så kallad blixtaktion för att stoppa dessa tvångsutvisningar. De har tidigare kritiserats av FN:s flyktingkommisariat, UNHCR, och Iraks ambassadör i Sverige. Även Svenska Kyrkan och Sveriges kristna råd har engagerat sig. Och många andra.

Migrationsminister Tobias Billström (M) har inte lyssnat. Han verkar heller inte läst Regeringsdeklarationen. Eller funderat särskilt mycket över dess ord om ”humanitet” som mål för politiken och vikten av att ge en ”fristad för människor som flyr undan förföljelse och förtryck”.

Han har istället valt den hårda linjen. Den är samvetslös.

Jag skäms. Sverige är bättre än så här.

Anders Lindberg

Andra som skriver om tvångsutvisningarna och Tobias Billström. Mer vänster i Uppsala tar upp ett enskilt fall. Dan Jonsson tror att Sverigedemokraterna ”gnuggar nog sina nävar och ler i mjugg”. Scaber Nestor skriver om ansvar. Alliansfritt Sverige tar upp kritiken mot Billström.

Samhället skulle tjäna på en mer generös behandling av de deltidsarbetslösa. Det konstaterar en forskningsrapport som Långtidsutredningen beställt.

Forskarna, Bertil Holmlund och Susanne Ek, menar att dagens system skapar onödiga trösklar in på arbetsmarknaden. Begränsningarna av rätten att kompletteringsstämpla hindrar arbetslösa från att söka jobb.

En mer generös a-kassa skulle få fler arbetslösa att söka deltidsjobb, och det skulle i sin tur vara ett steg på vägen till heltidsarbete, enligt rapporten.

Det är utmärkt att den saken nu kommit på pränt. Det sorgliga är bara att det egentligen inte skulle ha behövts.

Om den dåvarande arbetsmarknadsministern Sven-Otto Littorin hade lyssnat lite mer på a-kassor och fackförbund, och lite mindre på Anders Borg, skulle reglerna inte ha försämrats från början. Och tusentals kvinnor med ofrivillig deltid hade aldrig tvingats välja mellan att förlora hela jobbet eller halva ersättningen.

Ingvar Persson

Carina Hägg (S), ledamot av riksdagens utrikesutskott, rasar mot Johans Forsells (M) debattartikel i dagens Aftonbladet: ”Försvaret är det nya McDonalds”.

I artikeln skriver Forsell:

Det nya försvaret öppnar också många nya möjligheter för unga människor. Säg ”ungdomsarbetsgivare” och de flesta tänker säkert på McDonald’s som sägs vara Sveriges största. Mycket talar för att de snart får tuff konkurrens av Försvarsmakten om förstaplatsen.

Johan Forsell är riksdagsman för Moderaterna och ledamot av försvarsutskottet. Hans utspel väcker känslor. Hur kan man jämföra att sälja cheeseburgare med att åka till Mazar-i-Sharif i Afganistan?

Carina Hägg (S) tycker det är problematiskt att utgå från ett arbetsmarknadspolitiskt perspektiv. Försvarets uppgift är inte i första hand att lösa ungdomsarbetslösheten. Det är också lite ironiskt att Forsells utspel kommer samma dag som Svenska Dagbladet avslöjar att 3000 soldater fattas till nya försvaret.

Även Peter Jeppsson (S), ledamot av Försvarsutskottet och själv officer är kritisk:

Som officer är jag tveksam. Man vill ju veta att soldater och sjömän man ska jobba med verkligen är frivilliga. Ingen ska känna sig tvingad av arbetslöshet eller andra skäl.

Hur Försvaret ska få soldater och sjömän är en viktig diskussion. Efter värnplikten måste ett nytt system införas där alla delar inte är klara.

I dagens huvudledare Försvaret utan folk argumenterar vi för att försvarsminister Sten Tolgfors (M) bör låta Försvarsberedningen börja jobba igen för att hitta en ny samsyn kring försvars- och säkerhetspolitiken över blockgränserna. Personalförsörjningen är en av de viktigaste frågorna man bör lösa.

Men inte med syftet att gå om McDonalds som största arbetsgivare för ungdomar.

Anders Lindberg

Andra som skriver: Sten Tolgfors håller föga förvånande inte riktigt med Svenska Dagbladet om hur många soldater som fattas och varför. Johan Westerholm anser att regeringen ”ryckt ut varje tand ur den svenska tigerns käft” vilket V och MP aldrig lyckats med. Anders Svensson tycker bara det är positivt att svenskar inte vill bli soldater.

Efter ett ha ägnat mer energi åt att tvätta sitt varumärke än att tvätta den mexikanska golfkusten så har nu BP gett sig in i nästa stora projekt. Man ska borra olja i de mycket känsliga marinområdena i arktis. Nu använder förvisso VD:n Carl Henric Svanberg termen ”utforska”, men vi vet alla vad han menar. För att detta prospekteringsprojekt ska kunna gå i hamn har man slagit ihop sig med ryska staten och dess oljebolag Rosneft. The Independet:

BP:s utforskande riskerar nog att associeras med annat än den Fritjof-Nansen-anda man vill framkalla. För en sak är säker – när BP och ryska staten slår sina påsar ihop för att borra olja i känsloga naturområden, då hamnar miljön på avbytarbänken.

Björn Fridén

Det här är bara för sjukt. Bloomberg rapporterar om att vapenförsäljningen i Arizona har skjutit i höjden sedan lördagens massaker som lämnade fem döda och elva skadade, däribland den kongressledamot som var måltavlan. Även i resten av landet ökade vapenförsäljningen med i genomsnitt 5%, som trots att det är en påtaglig ökning är långt ifrån Arizonas ökning på 60%.
Den politiska situationen i USA är onekligen infekterad. Den republikanska kongressledamoten Louie Gohmert har sin lösning – han är i full färd att lämna in en motion som tillåter kongressledamöterna att ständigt bära vapen, däribland inne i själva kammaren.
Lösningen på det ökade våldet har i en fantastisk logisk kullerbytta blivit ökad beväpning.
Jon Stewart höll här om dagen en lång skämtfri monolog på sitt program The Daily Show, och satte där fingret på hela problemet:

”You can’t outsmart crazy.”

Den närmaste tidens utveckling kommer att ha enorm inverkan på USA:s politiska inriktning.

Björn Fridén

För den som följt svensk fackföreningsrörelse är det inte någon nyhet att LO kommer att välja en ny ordförande på nästa års kongress. Wanja Lundby-Wedin fyller 60 och tänker gå i pension.

Fackliga företrädare i Sverige har haft generösa villkor på den punkten.

Att beskedet ändå skapar rubriker säger kanske något om tillståndet i Sverige just nu. När nästan alla ledare är ifrågasatta är det en sensation när någon sitter kvar till pension.

Men kommentarerna till beskedet säger också något annat, och kanske viktigare. Väldigt många tycks ha svårt att betrakta LO som en facklig centralorganisation. I stället är det politiskt tyckande som dominerar efter Lundby-Wedins besked.

Svensk borgerlighet har länge varit besatta av sambandet mellan LO och det socialdemokratiska partiet, det som brukar kallas fackligpolitiskt samarbete. Folkpartisten Carl B Hamillton gör till exempel alltid sina mest engagerade framträdanden när saken kommer på tal.

Numer tycks dessutom många socialdemokrater tänka ungefär likadant. På något annat sätt är det svårt att tolka en del av synpunkterna i AMF-affären för snart två år sedan.

Ändå är LO faktiskt först och sist en facklig centralorganisation. Inför valet av en ny ordförande borde den saken kanske tillmätas ett visst utrymme.

LO:s förhållande till politiken och Socialdemokratin kommer att förändras. Precis på vilket sätt är nog svårt att säga, men det är varken Carl B Hamillton eller Svenska Dagbladet som bestämmer. Det kommer LO:s medlemmar att göra.

Frågan vilken roll LO kommer att kunna spela som riktkarl i det fackliga arbetet, framför allt lönebildningen, är mer öppen.

Under Wanja Lundby Wedin har samordningen mellan LO-förbunden varit en av hörnpelarna i ett lönebildningssystem som givit reallöneökningar och stärkt konkurrenskraft för den svenska ekonomin. LO har till och med kunnat räkna hem försiktiga framgångar i kampen för mer jämställda löner.

Nu ligger hela det systemet i stöpsleven. Industrins parter försöker enligt tidningen Dagens Arbete just nu rädda grundtankarna bakom industriavtalet, som varit basen för hela den svenska lönebildningen.

Det kan lyckas. Ett besked är utlovat den här veckan.

För LO:s del återstår arbetet med att samordna lönekraven på resten av arbetsmarknaden, och det kommer inte att bli lätt. Erfarenheten från förra året gör att knappast någon vill ha de detaljerade föreskrifter som då utgjorde förbundens gemensamma plattform. Frågan är bara hur alternativet ser ut?

Svaret kommer att vara med och definiera LO:s roll i samhällsdebatten för lång tid framåt.

Det är nog det, snarare än pensioneringen, som just nu upptar Wanja Lundby Wedins tankar.

Socialdemokraterna i Stockholm skickar frågan om uteslutning av Niklas Nordström och de andra socialdemokraterna i Primegate till partistyrelsen. Det bestämde arbetarekommunen på ett möte i går.

Det är nog inte ett vidare klokt beslut.

Prime-skandalen, där några ledande socialdemokrater för PR-byråns räkning tagit emot miljoner från Svenskt näringsliv för att förändra partiets politik, är ett lågvattenmärke. Den ifrågasätter inte bara de inbladades omdöme. Den gränsar faktiskt till korruption.

Det är klart att Niklas Nordström och de andra förbrukat det mesta av det förtroende de eventuellt arbetat samman under sina år i politiken. I fortsättningen kommer de alltid att mötas av frågor om vem som betalar för dagen.

Men de kommer inte att uteslutas. Sådan är inte socialdemokratins tradition.

En socialdemokrat kan tycka nästan vad som helst, och hon eller han kan dessutom göra nästan vad som helst. Det är en förklaring till att partiet kunnat bli så stort som det är.

Det är egentligen bara en sak som är absolut förbjudet, och det är att ställa upp på ett annat partis lista i ett allmänt val. Då åker du nämligen ut, utan pardon.

Uteslutnigsprocessen blir däremot bara ett skådespel, och ett inslag i de allt djupare socialdemokratiska fraktionsstriderna. Den kommer att skymma den mycket viktigare debatten om hur politiken i allmänhet, och socialdemokratin i synnerhet, ska värja sig mot pr-konsulternas inflytande.

Att omvandla ekonomiska resurser till politiskt inflytande. Det är ju vad lobbying ytterst handlar om. Motsatsen till demokratins idé, på det hela taget.

Dessutom kan kraven på uteslutning få en oväntad effekt. Om socialdemokraterna i Prime får vara kvar i partiet, och de får de antagligen, kan det tolkas som ett slags godkännande av deras agerande. Stockholms arbetarekommun kan med andra ord öppna dörren för den som vill kunna ta betalt för att utnyttja sitt inflytande i partiet.

Det kan ändå inte ha varit meningen.

Ingvar Persson

Andra som skriver: Röda Berget är kritiska till Niklas Nordström och även Lena Mellin. Mats Engström är kritisk till Nilkas Nordström. Robert Noord tycker Stockholm är en lekstuga och uppmanar i stället de inblandade att tänka på framtiden.

Statsminister Fredrik Reinfeldt vill genomföra fler jobbskatteavdrag. En kurs han tycks vilja hålla ända in i evigheten.
Borgerliga ledarsidor rasar. Inte över skattesänkningarna, utan över att de inte i tillräcklig utsträckning går till landets rikaste. Sänk marginalskatten i stället, uppmanas statsministern.
Det är väl bara Göran Hägglund som säger det uppenbara, att ytterligare skattesänkningar utöver de redan beslutade går ut över resurserna i vård, skola och omsorg. Och att det är välfärden som borde gå först.
I brist på en fungerande opposition får Sverige nöja sig med Kristdemokraterna.

Ingvar Persson

Det är inte utan att man undrar hur det är ställt med politiken när bostadsminister Stefan Attefall (KD) kommer med ytterst kreativa förslag för att få bukt med den väldiga bostadsbristen bland ungdomar:

”Ungdomar som vill bo enkelt och därmed billigt bör kunna göra så kallade frånval, alltså till exempel välja att ha en något lägre standard på tapeter eller vitvaror. Det ska vi möjliggöra genom ny lagstiftning under 2011.”

Även byggkostnaden står för en hel del av hyran, men det faller uppenbarligen bort i bostadsministerns analys. Men det är inget ovanligt när alliansen ska kapa hörn i bostadsbristens Sverige – att faktiskt investera pengar har aldrig varit aktuellt.

Från högerhåll har man kommit med många förslag på senare år för att få nya bostäder. Man har föreslagit omvandling av hyresrätter till kommersiella fastigheter, vräka folk som bor svart, bygga mindre handikappvälnligt, bygga sämre bostäder, bo kvar hos föräldrarna, höja hyrorna och hyra ut vindsförråd. I regeringsförklaringen [pdf] bestod bostadspolitiken i sin helhet av att bostadstillfällena ska öka – inte bostäderna.

Ni får helt enkelt tränga ihop er. Och fula tapeter ska ni ha.

Björn Fridén

För precis ett år sedan, när debatten om den första svenska licensjakten på varg rasade som värst, lät miljöminister Andreas Carlgren mest förvirrad. Trots att jakten faktiskt genomfördes enligt hans direktiv lyckades han trassla in sig i resonemang om vilka vargar som skjutits och hur.

Med spårsnö och god organisation var jakten i stort sett över på några timmar.

Nu är det dags igen. På lördag inleds årets licensjakt, nu på 20 vargar.

Den här gången tycks ministern ha insett att han måste läsa på i förväg. Nu säger han både att det kommer att behövas fler vargar – en signal till vargens försvarare – och att antalet beror på hur det går med inaveln – en varning till de jägare som tror att de kan stoppa inplanteringen av varg.

För det är ju så det är. Vargfrågan är politik, antigen vi vill det eller inte.

Den handlar om biologi och miljön, men lika mycket om människorna på landsbygden och om vanmakt.

Hittills har både den nuvarande och de tidigare regeringarna valt att försöka smita från ansvaret i frågan. Och resultatet är ett politiskt kaos som i längden kanske mest går ut över den svenska vargstammen.

Frågan är vad som händer efter helgen. Det är inte omöjligt att det blir spårsnö igen.

Ingvar Persson