Som vi skriver på ledarsidan i dag var det hög tid för paus i det rödgröna samarbetet. Det är bra att de rödgröna partierna är fria att utveckla politiken på var sitt håll. 

Dagens besked från Mona Sahlin skapar bättre möjligheter att utveckla politiken. 

Socialdemokratin går nu in i en period av självrannsakan och omdaning, organisatoriskt och politiskt. Ingen vet ännu var den processen kommer landa. Den interna debatten börjar precis ta fart.

Historien lär oss att politiska rörelser vid valförluster ofta brukar vända sig inåt, mot sin ideologiskt renläriga bas. Som moderaterna 1998, eller Labour på 80-talet. Ibland gör man motsatsen, och orkar dra slutsatser om de grupper man inte nådde fram till. Som moderaterna 2002.

Socialdemokratin måste hitta ett sätt att återupprätta det valvinnande förbundet mellan arbetarklass och medelklass, och framför allt vinna tillbaka dem som jobbar. Det betyder inte att utgångspunkten i politiken ska vara medelklassens plånboksfrågor (läs RUT och förmögenhetsskatt). Men att vända sig inåt, och enbart fokusera på frågor där man känner sig trygg – som sjukförsäkring och a-kassa – räcker inte för att vinna matchen om jobben eller framtiden.

Jag tror inte att Socialdemokraterna måste formulera alla svar omedelbart. Det man däremot måste göra är att signalera krismedvetenhet, och orka agera utifrån det.

Framför allt tror jag att Socialdemokratin nu behöver visa väljarna att man förstått att världen förändrats, och att den politik man nu ska forma är ett svar på helt nya frågor, helt ny oro. Folk är inte dummare än att de ser att globalisering, klimatförändringarna och finanskris förändrat förutsättningarna för jobb, utveckling och jämlikhet. Då måste politikerna visa kunskap om och nyfikenhet inför dessa förändringar för att bli trovärdiga.

Socialdemokratin har i sina bästa stunder orkat förena just nyfikenhet och framtidsoptimism med trovärdighet och regeringsduglighet. Det måste göras igen, om man ska ha en chans att vinna tillbaka väljarnas förtroende.

Riksbanken höjde idag räntan (Sveriges går bra) men sänkte samtidigt prognosen för den framtida räntan (oron i omvärlden är stor). 

De internationella stimulanspaketen och de låga räntorna räddade världsekonomin men verkar ha fått slut på ånga. Affärspressen skriker om valutakrig och risk för protektionism.

Tillväxten var något starkare än förväntat under första halvan av 2010 men förväntas bromsa in. De grundläggande problemen i världsekonomin finns kvar:

Den rikaste 1 procenten av USA:s befolkning hade i slutet av 1970-talet åtta procent av inkomsterna. Idag har siffran ökat till 24 procent. I Kina (som förstås är en helt annan typ av ekonomi) händer något liknande. 

För att världsekonomin ska kunna återhämta sig måste efterfrågan ta fart. Frågan är om den kan göra det i USA (som trots allt fortfarande är världsekonomins motor) om den hisnande ojämlikheten består. Vanligt folk har helt enkelt inte råd att spendera pengar. 

Med så mycket av inkomsterna koncentrerade i toppen måste man skapa efterfrågan i ekonomin på andra sätt: med extremt låga räntor, vilda subprimelån och att människor uppmuntras att leva med åtta kreditkort i varje byxficka (som var fallet i USA innan krisen). Eller lägga allt fokus på exportmarknader, som i Kina.

Skälet var det samma: ojämlikheten. Vanliga kineser vågar inte spendera pengar i brist på utbyggda trygghetssystem. De spar av rädsla för vad som ska hända om de blir sjuka. Landets inhemska efterfrågan är oerhört låg. 

Problemen i världsekonomin är ingen opolitisk väderlek: i grund och botten handlar det om ojämlikhet. 

Det är klart att det finns något uppgivet över oppositionens budgetpresentation direkt efter ett val. Det handlar trots allt om precis den politik som väljarna förkastat.

Dagens föreställning av de rödgröna utgör inget undantag. Förslagen från valrörelsen kommer inte att genomföras. De kan glömmas som en fotnot i riksdagstrycket. Sådan är minoritetens lott.

Ändå är förslagen viktiga. Precis som en gång Carl Bildt har Fredrik Reinfeldt gjort allt för att framställa sin och Anders Borgs politik som den enda möjliga, den enda vägen.

Oppositionens uppgift är att ställa ställa sig på den vägen och peka åt ett annat håll. Och framför allt handlar det om konkreta frågor.

Som utförsäljningen av sjukhusen och den fortsatta privatiseringen av sjukvården. Räkna med att det kan bli en av framtidens stora stridsämnen när klyftorna växer.

Som sjukförsäkringen, där regeringen försöker trixa sig förbi konsekvenserna men där grunden – utförsäkringen av sjuka – finns kvar.

Som resurserna till välfärden, där regeringens skattesänkningar till sist kommer att urholka möjligheterna att driva vård, skola och omsorg.

Det finns trots allt fler vägar att gå.

Ingvar Persson

När de norska haveriutredarna började tala om spruckna hjul efter att ett svenskt tåg spårat ur den första oktober minns jag att jag tänkte, nu är bristen på underhåll av tåget inte bara irriterande och dyrt. Nu har det blivit farligt.

Nästan exakt två veckor efter att det urspårade tåget lämnat Oslos station drog SJ samma slutsats.

För det är ju så det är. Dagens kaos i tågtrafiken beror inte på tillfälligheter. Det är resultatet av åratals missgrepp, och av krav på att tågtrafiken ska leverera överskott.

I förra veckan fick tågministern sparken. Fråga är hur länge ledningen för SJ kan sitta kvar.

Ingvar Persson

Thomas Bodström har bestämt sig. Han stannar med familjen i USA och lämnar riksdagen.

Det är säkert ett alldeles riktigt val. För familjen Bodström, för det socialdemokratiska partiet och för svensk politik.

Problemet, för det finns ett problem, är att han inte bestämde sig innan riksdagsvalet. De väljare som gav honom sitt förtroende har anledning att känna sig lurade.

Socialdemokratin kan leva med att Bodström tar ett steg tillbaka på den politiska scenen.

Just nu har partiet nämligen större problem att hantera. Det handlar om att ge svaren på frågor om full sysselsättning, ekonomisk tillväxt och en anständig fördelningspolitik. Och det handlar om att göra svaren till ett trovärdigt alternativ till firma Reinfeldt och Borgs nedmontering av välfärdssamhället.

Ett stort hål kommer Bodström dock genast att lämna.

Oppositionens lag i riksdagens årliga fotbollsmatch kommer inte att vara sig likt.

Ingvar Persson

Det har gått 70 dagar sedan San José-gruvan i Chile kollapsade. Då trodde ingen att de 33 gruvarbetarna som stängdes in 600 meter ner i berget skulle se ljuset igen.

I dag hissa de upp till ytan, om den specialkonstruerade hissen fungerar och det nya borrschaktet håller. Där väntar familjer och anhöriga, men också en nation och en hel värld.

Ett mirakel, om sådana förekommer i vår tid.

Det finns andra fantastiska berättelser om räddningsaktioner. Som när 120 instängda kinesiska gruvarbetare i april kunde befrias ur en översvämmad gruva i Wangjialing.

Men den gången handlade det om dagar, inte månader.

Det är omöjligt att inte gripas av berättelsen om gruvarbetarna som suttit instängda, dömda att bli kvar i berget.

Det är oundvikligt att fångas av den sammanhållning och moral som fått arbetarna att klara månaderna där nere, eller att dela glädjen med anhöriga och den chilenska nationen.

För faktum är ju att det är räddningen, inte olyckan, som gör att San José-gruvan i dag skapar rubriker världen över. Olyckor där arbetare – inte sällan i gruvor – dödas tillhör dessvärre den vardag som för det mesta passerar som notiser.

Så var det i mars när Reuter kunde rapportera om hundratals döda i en olaglig guldgruva i Sierra Leone. Så var det i april när den allvarligaste gruvolyckan i USA på 25 år dödade 29 gruvarbetare, och i juni när 70 arbetare fångades efter en explosion i en colombiansk kolgruva.

Och så är det nästan alltid när någon av de tusentals årliga olyckorna i den kinesiska gruvindustrin blir kända för omvärlden. Enligt officiella siffror dödas årligen omkring 3000 arbetare i kinesiska gruvor.

Notiser alltså, precis som andra berättelser om arbetsvillkor i andra delar av världen. Berättelser om förtyck av fackligt aktiva i Latinamerika, om giftiga arbetsprocesser och barnarbete i Sydasien eller om rovdrift på människor i Kina eller Vietnam.

Notiser, som det blir när händelser inträffar långt bort utan att riktigt beröra oss. Det är som om globaliseringen inte inträffat på riktigt.

Men just i dag är ändå väldens blickar riktade mot 33 chilenska gruvarbetare, och mot deras familjer. Och glädjen över miraklet i San José-gruvan har inga gränser.

Ingvar Persson

Det är något som inte stämmer med Anders Borgs bild av världen.

Redan i den mening som inleder dagens budget slår finansministern fast att regeringens främsta mål är att ”föra Sverige till full sysselsättning”. Det är jobben som räknas.

För övrigt andas Borgs budget optimism. Det går bra för Sverige, bättre än för andra länder. Återhämtningen är både bredare och kraftigare än förväntat, och i prognoserna tangerar tillväxten fem procent.

Samtidigt talar siffrorna i tabellen för arbetslöshet ett annat språk. Nästa år beräknas den bli åtta procent. Massarbetslöshet enligt alla klassiska sätt att räkna.

Det går bra för Sverige, men inte på den punkt regeringen säger är den viktigaste…

Borgs budget borde med andra ord vara en kraftfull fältplan för aktiv arbetsmarknadspolitik, nya insatser och resolut politik för att skapa jobb.

Av detta finns mycket lite.

Anslaget till arbetspraktik höjs något, även om till och med arbetsmarknadsdepartementet medger att det är svårt att veta vad åtgärden ger.

Ett särskilt anställningsstöd för långtidsarbetslösa får mer pengar, framför all med argumentet att de långtidsarbetslösa blivit fler. Unga som hoppat av grundskole- eller gymnasieutbildningen får bättre villkor och yrkesvux fler platser.

Dessutom fick den nya arbetsmarknadsministern – Hillevi Engström – i måndags göra ett slags debut när hon som sitt första egna utspel kunde presentera ännu ett program för coachning, den här gången ända in på arbetsplatsen.

Vällovligt, men knappast ett åtgärdspaket för full sysselsättning i en tid av massarbetslöshet.

Det är knappast någon tillfällighet. För Anders Borg och regeringen handlar jobbpolitik nämligen inte om aktiva åtgärder eller nya möjligheter att lära. Det handlar om ”sökfriktioner”, för att citera motiveringen bakom måndagens ekonomipris till Nobels minne.

I klartext, sänkt ersättning till sjuka och arbetslösa ska tvinga ner lönerna – inte bara för de arbetslösa – och öka fliten bland de arbetssökande.

Resultatet ska – enligt modellen – bli fler jobb, färre arbetslösa och större klyftor.

De senaste fyra åren visar att i alla fall den sista punkten fungerar.

Det är därför Anders Borg ser så belåten ut, massarbetslösheten till trots.

Ingvar Persson

Det är tydligt att ledarbloggens läsare har synpunkter på Sverigedemokraterna, eller möjligen på Svenska Kyrkan. Gårdagens blogginlägg om Jimmy Åkessons utmarsch från Storkyrkan har i alla fall väckt känslor.

Låt mig därför göra några kommentarer.

Somliga är upprörda över att inte hela biskop Eva Brunnes predikan fanns med i inlägget. Var inte det. För alla som inte räknat ut det kan jag avslöja en hemlighet. Så är det ofta, både i tidningstexter och i TV-inslag.

Naturligtvis kan metoden missbrukas. Citat kan ryckas ur sitt sammanhang och få en annan betydelse. Så tycker jag inte att det är i det här fallet.

I onsdagens demonstrationer såg biskop Brunne en mäktig manifestation av kristen människokärlek. I samma demonstrationer såg Jimmy Åkesson och Erik Almqvist ett angrepp på Sverigedemokraterna.

Jag förmodar att båda har rätt.

När det sedan kommer till frågan om etiketten vid nationella ceremonier kan man naturligtvis ha olika åsikter. Personligen är jag inte så upprörd över att Åkesson upproriskt reste sig medan kungen satt kvar. Men riktigt moget verkar det ju inte. Åkesson byggde knappast på bilden av en ansvarskännande politiker bland andra.

Jag kan också tänka mig att övriga riksdagsledamöter, och statsministern, kände sig lite lurade.

”Vi tycker det här är vår dag”, sa Fredrik Reinfeldt till Svenska Dagbladet.

En uppfattning det går att invända mot. Riksdagens öppnande är nog trots allt riksdagens, inte regeringens, dag.

Men riksdagen är ju inte bara Sverigedemokraterna, även om en del av kommentarerna i bloggen lutar åt den uppfattningen.

Framför allt visar alla reaktioner att gårdagens slutsats står sig. Demonstrationen i Storkyrkan visar att grundläggande värden i det svenska samhället nu verkligen är kontroversiella.

Ingvar Persson

I knappt ett dygn lyckades Jimmy Åkesson och hans Sverigedemokrater bevara det upphöjda överseende som varit partiets lösen sedan inträdet i riksdagen. Sedan stack biskop Eva Brunnes hål på ballongen.

”Det är inte värdigt en demokrati som vår att göra skillnad på människor”, sa biskopen.

En kärnfull tolkning av det kristna kärleksbudskapet.

Hos Sverigedemokraterna föll det dock inte i god jord.

Partiets lite skrämmande pressekreterare, riksdagsledamoten Erik Almkvist, avfärdade prompt biskop Brunner predikan som ett ställningstagande för ”vänsterextremister”. Partiledaren själv valde att marschera ut ur kyrkan med partiets övriga riksdagsledamöter i släptåg.

”Ett av de största etikettsbrott jag varit med om”, säger Folkpartiets Johan Pehrson. Det låter som han levt ett lugnt liv.

Sverigedemokraternas uttåg ur Storkyrkan är knappast i första hand en fråga om olämpligt uppförande. Snarare avslöjar det att grundläggande värden i det svenska samhället plötsligt blivit kontroversiella på allvar.

Och att Sverigedemokraternas polerade yta trots allt inte är tjockare än nattgammal is.

Ingvar Persson

Så har då den nyvalda riksdagen fattat sina första beslut. Moderaten Per Westerberg får fortsätta som talman, med stöd av Sverigedemokraterna.

Röstsiffrorna, 194 för Westerberg, 153 för socialdemokraten Kent Härstedt, talar sitt tydliga språk. När det kom till kritan valde högerextremisterna att stödja Reinfeldts kandidat.

Så kommer det dock inte att låta på landets liberala och konservativa ledarsidor. Där har oppositionen de senaste dagarna hudflängts för fräckheten att lansera en kandidat till jobbet.

Att riksdagsarbetet leds av en person som välkomnat Sverigedemokraterna med mer än nödvändig hjärtlighet tycks däremot vara i sin ordning.

En spegel av en borgerlighet som inte riktigt insett att de nu måste hantera en situation med en minoritetsregering.

Ändå är den avgörande erfarenheten av dagens omröstningar en annan. Sverigedemokraternas försök att tvinga fram eftergifter och kompromisser har misslyckats. Deras kandidat till posten som andre vice talman, Mikael Jansson, fick bara stöd av de 20 Sverigedemokraterna.

Röster för Per Westerberg kunde inte köpa extremisterna en plats i talmanspresidiet.

Låt oss hoppas att den nya riksdagen fortsätter på det sättet.

Ingvar Persson