En lätt saknad dröjer sig kvar efter den första av slutdebatterna i årets valrörelse. Var tog den borgerliga vreden med det ”sossefierade” Sverige egentligen vägen? Var har det blivit av den politiska dådkraften och de tvärsäkra kraven på förändring?

För inte kan väl Reinfeldt, Olofsson, Björklund och Hägglund tycka att de på fyra år förvandlat Sverige från ett land av ”inlärd hjälplöshet” och ”fackvälde” till ett färdig, borgerlig, idealsamhälle?

För fyra år sedan framstod den dåvarande oppositionen som engagerad och otålig. Det gällde inte minst jobben och utanförskapet.

Några av oss misstänkte att det där skulle stanna vid ord, att en borgerlig politik skulle betyda sänkta skatter och sämre trygghet, men knappast fler jobb. Men ingen kunde ifrågasätta att de faktiskt hade ett program.

Och det är där något hänt, och det kändes i kvällens TV-debatt.

Oppositionen opponerar, precis som man skulle förvänta sig. Under ett drygt år har de tillsammans lagt fram konkreta politisk förslag, och nu vill de se dem genomförda.

De fyra borgerliga partiledarna lät däremot som om svenskarna levde i den bästa av världar. Jobbpolitiken är riktig, trots massarbetslöshet. Skolpolitiken är riktig, trots försämrade resultat. Miljöpolitiken är världsledande, trots att Sverige sjunker som en sten på viktiga miljöindex. Och sjuka får numer rehabilitering, trots alla rapporter om utförsäkring och utanförskap.

Det låter som socialdemokratin när den blivit som mest sammanväxt med staten och den egna politiken. Ofta efter årtionden av obrutet maktinnehav.

Socialdemokratins bästa gren har annars ofta varit att kunna gå i opposition mot missförhållanden, också när partiet regerat.

För dagens ministrar tycks det bara ha tagit fyra år att bli så belåtna med resultatet av sitt arbete att de förlorar förmågan att erkänna att det finns fel att åtgärda.

Det borde oroa de borgerliga valstrategerna. För en trött regering förlorar förr eller senare väljarnas förtroende.

Fråga Göran Persson.

Ingvar Persson

Svenska Dagbladets näringslivssidor kan i dag avslöja att det ligger svenska intressen bakom det bemanningsföretag som rekryterat bärplockare från Bangladesh till de jämtländska skogarna.

Det kan knappast förvåna någon. Naturligtvis finns det svenska intressen bakom en affärsidé som bygger på att värva människor – ofta utblottade – från ett av världens fattigaste länder till ett osäkert arbete som blåbärs- och lingonplockare. Det är en cynisk hantering, där människors värde lätt hamnar under noll.

Allt det där har svenska myndigheter vetat länge, liksom svenska politiker. Ändå har det hela fått fortgå, eftersom bärbranschens behov av billig arbetskraft fått gå före. De verkliga reaktionerna kom först för ett drygt år sedan, när utnyttjade människor krävde sin rätt.

I år skulle reglerna följas. Att det inte fungerat är bara alltför uppenbart.

Nu fråga Svenska Dagbladet partierna vad de är beredda att göra för att undvika att årets skamliga scener ska upprepas. Inte mycket visar det sig, i alla fall om man frågar regeringspartierna.

Moderaterna anser att regelverket är tydligt, och att ursprungsländerna har ett ansvar. Det är med andra ord den bangladeshiska staten som ska förhindra svenska svindlare med papper från svenska myndigheter från att plundra människor i byar runt om i deltalandskapet.

Folkpartiet tycker att Migrationsverket kan skicka med en broschyr på det språk plockarna talar och Kristdemokraterna vill erbjuda tolkhjälp. Centerpartiet, som antagligen uppfattar sig som bärföretagarnas politiska hamn, vill se en dialog mellan branschen och myndigheterna.

Det är samma visa som tidigare. Moraliteter och fromma förhoppningar, men inte en stavelse om att skapa förutsättningar för att människor ska behandlas anständigt.

De rödgröna är en smula mer realistiska. Socialdemokraterna vill att bemanningsföretagen ska ha en ansvarig på plats i Sverige och Miljöpartiet att Migrationsverket ska få mer resurser. Vänsterpartiet tycker dessutom att de svenska bärföretagen, som till sist är de som tjänar pengar på verksamheten, ska tvingas ta ansvar för de människor som rekryteras.

Då, men bara då, skulle svenska fackförbund kunna göra verklig skillnad.

Hur Sverige behandlar utländska bärplockare lär inte bli någon stor fråga i valet, men det borde den vara. Det handlar nämligen både om moral, och om att det cyniska utnyttjandet av människor inte kommer att stanna i skogen.

En regering som inte förmår reagera på det som händer med bärplockarna kommer inte att försvara svenska löntagares rätt att ställa krav på rimliga villkor och anständigt betalt.

Ingvar Persson

Alliansens partiledare hävdade många saker i gårdagens utfrågning i TV4. Här är en liten genomgång gjord av Alliansfritt Sverige.

I dag valspurtar socialdemokraterna på Stockholms central. Och det är inte vilken laguppställning som helst Mona Sahlin anför. Tillsammans med partiledaren finns LO:s ordförande Wanja Lundby Wedin vars svaga genomslag i valrörelsen skapat frågor om förhållandet mellan arbetarrörelsens två grenar.

Där finns dessutom Sahlins företrädare, Göran Persson, som ju hittills skapat fler problem än han löst för kampanjledningen på Sveavägen.

Men det är inte nog med det. Vid sidan av Sahlin, Lundby Wedin och Persson kommer den ännu tidigare partiledaren Ingvar Carlsson och – hör och häpna – förre LO-ordföranden Bertil Jonsson att finnas på plats för att värva röster.

Det är inte svårt att genomskåda symboliken. Så här i elfte timmen finns det inte längre plats för en massa prat om förnyelse och förändring. Nu är det grunderna som gäller, och den socialdemokratiska grunden handlar om att partiet framgångsrikt fört Sverige genom större delen av 1900-talet.

Det välfärdssamhälle vi svenskar älskar är en socialdemokratis skapelse, som moderaterna alltid velat riva ner.

Det är ett enkelt budskap, men inte dåligt. För hur illa moderaterna än tycker om att det sägs så handlar valet om framtiden för just det välfärdssamhället.

Om det behövs ett veteranlag för att förklara den saken må det vara hänt.

Ingvar Persson

Fredrik Reinfeldt stod i TV4 nyss och hävdade att klyftorna inte har ökat under hans tid vid makten. Statsministern hänvisade till ginikoefficienten (ett mått på inkomstspridning) och hävdade att den har minskat under hans tid vid makten: alltså har klyftorna inte ökat!

Så här ser det i själva verket ut:

Inkomstskillnaderna har ökat under hela 1990-talet. Efter år 2000 vände de tillbaka för att åren 2004-2007 åter bli större. Inkomstskillnaderna 2007 var de högsta som uppmätts sedan SCB påbörjade sina mätningar. 2008 minskade dock inkomstspridningen precis som Fredrik Reinfeldt påpekade. Världen drabbades av den värsta finanskrisen sedan 1930-talet. I Sverige krympte exempelvis de 100 rikastes förmögenhetssumma med nästan en tredjedel år 2008. Inkomstspridningena minskade men det berodde på börsen – inte på Reinfeldt.

Så, vad har regeringen Reinfeldt själva gjort? De har ökat klyftorna. De nedersta 25 procenten fortsatte bli reellt sett fattigare mellan 2006 och 2008. Andelen med låg ekonomisk standard har ökat i alla typer av hushåll, men mest för ensamstående med barn.

De 20 procent av befolkningen som har den allra lägsta disponibla inkomsten, deras inkomster har minskat de senaste åren, (även i absoluta tal). Alla andras inkomster har ökat och ökningarna är procentuellt sett större ju högre inkomst man har (för alla utom de allra rikaste 10 procenten). Pengar har alltså tagits ur fickan på de 20 procent fattigaste och gått till alla oss andra, enligt SCB:s beräkningar.

För den som vill se det diagrammet och några till på ett överskådligt sätt rekommenderas den här sammanställningen.

Två frågor stör mig under hela partiledarutfrågningen med Maud Olofsson. Den ena är hur många mål det svenska landslaget hinner göra medan jag ser Olofsson pratar på?

Den andra, vem i hela världen behöver egentligen Centerpartiet?

Knappast landsbygdens människor i alla fall. Maud Olofsson blickar ut över landet och ser den bästa av världar. Grön energiproduktion och stöd till enskilda vägar är framtiden.

Inte miljövännerna heller. ”Vi klarar oss med de åtgärder vi gjort”, sa Olofsson. Kärnkraften är inte längre en fråga för politiker. ”Det är inte vi som ska räkna”, säger Centerledaren och hoppas att ingen ska se att hon är överkörd.

Definitivt inte landets anställda, i alla fall om man värdesätter sin trygghet. Vill chefen bli av med dig är det bara att packa, men Olofsson skyndar sig att påpeka att kraven på saklig grund för uppsägning kommer att finnas kvar.

Frågan är om näringsministern vet att ”arbetsbrist” är saklig grund, och att det alltid är arbetsgivaren som bestämmer när det råder arbetsbrist?

Centerpartiet är Sveriges mest öppet löntagarfientliga parti.

Olofsson ville antaglige nå ungdomen. Det är svårt att tro att hon lyckades. Lägre lön, ännu sämre anställningstrygghet och en och annan moralkaka. Men knappast några jobb.

Centern är inte heller svaret för den som oroas av högerextremismen. Frågor om Sverigedemokraterna viftade Olofsson bort med ett slängigt påhopp på Lars Ohly. Viktigare är uppenbarligen inte rågången mot främlingsfientligheten.

Kanske kom det mest avslöjande svaret redan när programledarna i början av programmet försökte reda ut var Centerkravet om ursprungsmärkning av maten tagit vägen.

”Allting vi skriver i valplattformar behöver ju inte betyda politiska beslut”, förklarade Olofsson för en häpen TV publik.

Frågan om vem som behöver Centern fick inget svar.

Men Sverige gjorde i alla fall 3 mål, redan i första halvlek.

Ingvar Persson

Utrikesminister Carl Bildt reser i en egen sfär, i privatplan med extra mycket plats för benen. När han väl landar står en ambassadbil på pass nedanför flygplanstrappan för att ta honom till den ena gratismåltiden efter den andra.

Korta stunder är han hemma och hinner blogga lite från sin vita salong.

Han är en mycket upptagen man.

Det är klart att han inte har tid att prata med väljarna. Visst är det många som pockar på uppmärksamhet och vill veta vad Moderaterna tycker i utrikespolitiken: Utrikespolitiska institutet, Folk och Försvar, Sveriges Radio. De vill ordna debatter mellan Carl Bildt och representanter för de andra partierna. Men utrikesministern debatterar inte med vem som helst.

Först måste de rödgröna samordna sig, meddelar han genom sin pressekreterare.

När utrikesministern kommer hem är det han som ställer upp villkoren för vad väljarna ska få veta. Och om han inte får som han vill reser han igen – upp i de högre sfärerna varifrån den svenska valmanskåren säkert kan te sig både liten och fjuttig.

 Eva Franchell

Vad vet du om din städerskas barn? Det frågade SVT:s Uppdrag granskning igår och visade ett reportage om hur det välbärgade Europa utnyttjar det fattiga. Västs livspussel mot Östs ekonomiska tvärbroms och höga arbetslöshet.

Tiotusen kronor får en lettisk städerska ut i månaden för att städa i svenska hem. Tvåtusen av dessa drar företaget för delboendet i en lägenhet i en förort. Dessa villkor delas av tusentals kvinnor som för sin och sin familjs försörjning  tvingas överge hem och barn i Lettland, Polen eller Rumänien för att ta ett jobb i till exempel ett till hälften RUT-finansierat städbolag i Sverige.

En av kvinnorna i reportaget berättade at hon inte längre kan få sin tidigare regelbundna ledighet och åka hem – därför att kunderna, de som får sin städning till hälften betald med skattepengar, begärt att ledigheten ska dras in.

Det är säkert skönt att få ett handtag i hemmet och kunna öka sin egen ”livskvalitet”. Men i det Europa som nu är och rakt genom EU:s vackra gemenskapstanke drar en iskall vind av ett slags inre kolonialism. Och RUT:s livspussel läggs inte sällan på socialt snusk.

Ibland är det som om någon faktiskt lyssnade på det man säger. I dagen krönika i Aftonbladet efterlyser jag ett engagemang för industrins framtid i valrörelsen. Hittills har det varit tunt med den saken. Mycket om småföretag, arbetsgivaravgifter och tjänstemoms, men desto mindre om de exportbranscher som fortfarande utgör ryggraden i den svenska ekonomin.

Men knappt hade tidningen hunnit komma från trycket förrän oppositionen till sist presenterade sin valplattform, och där – mitt bland sänkta momssatser och satsningar på knattefotbollen – finns faktiskt ett klart löfte om en nystart för näringspolitiken.

Peter Eriksson stod för presentationen, men det låter som klassisk socialdemokratisk politik.

Det är inte det enda som borde kunna göra att socialdemokratiska väljare känner igen sig. Valplattformen lovar att försvara anställningstryggheten och den svenska modellen, och det är inte en dag för tidigt.

Avgifterna till a-kassan ska vara lika höga oavsett yrke. Pensionärerna ska inte betala högre skatt än löntagare. Kända besked, men viktiga.

Valplattformen kommer knappast att vända valtrenden, men nu kan i alla fall valrörelsen starta på allvar.

Ingvar Persson