Under den ekonomiska krisen har banker och andra finansinstitut kunnat ta del av ett omfattande offentligt stöd. Bland annat ligger fortfarande omkring 700 miljarder kronor ute som förmånliga lån. Frågan är nu om bank- och finanssektorn skall betala tillbaka till skattebetalarna de medel som de gynnats av.

Moderate finansministern Anders Borg anser det. På ett möte i Bryssel med EU:s övriga finansministrar på tisdagen föreslog Borg, inspirerad av Barack Obamas initiativ i USA, en särskild skatt på den europeiska finanssektorn. Förslaget kommer att stöta på hårt motstånd. Det kommer att leda till ökade marginaler mellan ut- och inlåningsräntor , kommer det att heta.

I samband med 90-talskrisen stöttade skattebetalarna bankväsendet med cirka 65 miljarder. De har aldrig betalats tillbaka, trots mycket goda bankår under en lång rad av år. Ett avskräckande exempel på hur lätt en stor näring har för att lägga kostnaderna på det allmänna och privatisera vinsterna. 

Årets första väljarmätning från Demoskop möblerar om rejält i det politiska landskapet. Riksdagen hade inte bara blivit ett parti fattigare, utan tre, om Demoskops mätning skulle stå sig över valdagen i september.

Kristdemokraterna, som brukar dväljas kring fyraprocentsspärren, får nu 3,9 procent och skulle alltså hamna ute i kylan. Detsamma gäller centern, som störtdyker till 3,1 procent.

Men även det andra blocket får vidkännas en förlust: vänsterpartiet hade med sina 3,8 procent inte fått vara med om att bilda regering.

Med å ena sidan 10,3 procent för Miljöpartiet och å andra sidan 7,4 procent för folkpartiet kan vem som helst lätt räkna ut att det hade blivit regeringsskifte. Och detta utan att Sverigedemokraterna med 5,0 procent hade haft minsta chans att agera tungan på vågen.

Det kan man kalla två flugor i en smäll.

Justitieminister Beatrice Ask (M) försenar den nya lagen om skuldsanering. Regeringspartierna är osams om hur länge de skuldsatta ska tvingas leva på existensminimum.  

En halv miljon svenskar kan inte betala sina räkningar vid månadsskiftet. Tanken var att det nya lagen skulle underlätta för de allra mest skuldtyngda. Det handlar om dem som har så mycket skulder att de i princip aldrig skulle bli skuldfria.

Orsakerna kan vara många, arbetslöshet, skilsmässa, sjukdom eller dödsfall. 

Den nya skuldsaneringslagen skulle hjälpa de skuldtyngda att snabbare komma på fötter. Bland annat skulle tiden på existensminimum minskas från fem till tre år.

Lagen skulle ha införts vid årsskiftet, men enligt Dagens Nyheter är det där Beatrice Ask och hennes parti säger stopp.  De vill att saneringsperioden ska vara längre än tre år.

De vill att det ska svida.

Eva Franchell

Den statliga myndigheten Inspektionen för socialförsäkringen har undersökt resultatet av de nya hårdare reglerna i sjukförsäkringen. Och resultatet är, inte överraskande, att människor gått tillbaka till jobbet.

”Det är glädjande”, utbrister en sprudlande socialförsäkringsministern Cristina Husmark Pehrsson i ett pressmeddelande.

Och inte förvånande, frestas men lägga till.

Den som riskerar att förlora sin försörjning därför att ersättning dras in försöker antagligen ta sig tillbaka till jobbet, antingen man är frisk eller inte.

Ändå är effekten knappast imponerande. I genomsnitt har reglerna, vars effekter visat sig i Aftonbladets rapportering om ”det nya tuffa Sverige”, resulterat i tre timmars kortare sjukskrivningar. Priset som många sjuka fått betala har varit högt.

Husmark Pehrsson nöjer sig inte med att jubla över att människor kastats ut ur försäkringar. Hon hävdar dessutom att de minskade sjuktalen är resultatet av ”rätt stöd, vård och rehabilitering”.

Det är taget rakt ur luften. Vad studien från Inspektionen för socialförsäkringar faktiskt visar är tvärt om att det är just ”prövningen” – risken att förlora sin försörjning – som har effekt. Det gäller i synnerhet efter ett halvår, när den som är sjukskriven kan tvingas byta arbetsgivare, och i större städer, där jobben antagligen är fler.

Husmark Pehrsson har förkortat sjukskrivningarna, med tre timmar. Men hennes ”rehabiliteringskedja” har knappast gjort någon sjuk friskare. Och den har inte skapat ett arbetsliv med mindre utslagning.

Kanske tycker ministern att ändå att resultatet är värt att jubla över? Det är, som hon själv säger, en fråga om ”synen på människan”.

Ingvar Persson

Det har beskrivits som en såpa, och som ett förhandlingsspel. Men i verkligheten är cirkusen kring Saab och företagets anställda varken ett skådespel eller ett spel. Det handlar om framtiden för människor och om en viktig del av svensk industri.

I går tog den av allt att döma slut.

”Vi lägger ned Saab” sa GM chefen Whitacre till Reuters.

Mycket tyder på att GM i verkligheten aldrig velat ge Saab chansen att få nya ägare. Fabriken på Stallbacka, och de anställda på Saab, finns alldeles för långt bort från makten i Detroit och Washington. Rösterna från Trollhättan har inte nått fram, Saab:s framtid har överlämnats åt ett ovärdigt schackrande.

Lite mer förstärkning från den svenska regeringen hade kanske kunnat hjälpa.

Om nu nedläggningen, som det tycks, faktiskt genomförs är naturligtvis Saab:s anställda förlorare. Det kommer att krävas betydligt mer än de pliktskyldiga insatser regeringen hittills utlovat för att stödja Trollhättan.

Förlorarna finns också hos underleverantörer och deras anställda. Företagen som säljer till Saab varslar redan, och fler kommer att följa.

Men framför allt är det svenska samhället, och den svenska ekonomin, förlorare. För trots alla beskrivningar av industriproduktion som något från gårdagen är verkstadsindustrin avgörande för välfärd och välstånd i landet.

Det är inte – för att använda statsminister Reinfeldts ord – ”ett varumärke i en varumärkesportfölj” som läggs ner. Det är en exportindustri som levererat skatteintäkter och exportinkomster.

Ett Sverige utan Saab blir ett fattigare land.

Ingvar Persson

Statsministerns pressekreterare Edvard Unsgaard skrev så här på sin Facebook igår:

Aftonbladets och Svenska dagbladets ledarredaktioner har under året sänt det uppmärksammade webb-tvprogrammet Korseld. Katrine Kielos (Aftonbladet) och Sanna Rayman (Svenska dagbladet) har grillat makthavare och debatterat med varandra.

Här kan du se godbitarna från årets sändningar plus nya kommentarer av Kielos och Rayman.

Nästa år kommer Korseld tillbaka – så klart!

Nya uppgifter visar att de fem flyktingpojkarna i Sävsjö kom med tåg, men eftersom de saknade biljett blev de avkastade i Sävsjö. Det är uppenbarligen så SJ behandlar tjuvåkande barn. Kastar av dem och ringer polisen.

Pojkarna är nu placerade på ungdomshem och flyktingförläggning. Frågan är fortfarande om det finns någon kommun som vill ta hand om dem?

Hur de än kom hit så är de ju uppenbarligen barn på flykt.

Eva Franchell

Den svenska Socialdemokratin har traditionellt tillämpat sitt eget recept för framgång. Inför valen har partiet – hur statsbärande det än varit – lyckats gå i opposition mot sig själv. Stolt, men inte nöjd, som det brukar heta.

Statsminister Fredrik Reinfeldt driver nu, till exempel i sitt jultal, konceptet ett steg längre. Som regeringschef väljer han att gå i opposition mot – oppositionen.

I Reinfeldts värld är det, drygt tre år efter regeringsskiftet, socialdemokraterna som bär ansvaret för det mesta som är fel. Och ansvaret tycks inte vara en ännu obetalt skuld.

Reinfeldts missnöje verkar beror på att oppositionen har en annan uppfattning. Att den opponerar, kort sagt.

Ingvar Persson

Det har gått ett och ett halvt år sedan migrationsminister Tobias Billström tycktes acceptera att utreda vård av papperslösa. Sedan dess har regeringspartierna försökt enas om direktiven till en sådan utredning, utan framgång.

Under tiden har Sverige fått ytterligare internationell kritik för behandlingen av papperslösa flyktingar. I juni i år slog till exempel FN:s barnrättskommitté fast att dagens ordning är ett brott mot barnkonventionen.

”Vi håller på att processa direktiven till papperslösas rätt till sjukvård”, sa socialministerns statssekreterare då.

Den processen fortsätter, utan påtagliga resultat.

Nu har landets frivilligorganisationer gjort jobbet åt regeringen. I förra veckan överlämnade 31 organisationer, bland dem Röda Korset, Rädda Barnen och Svenska Läkarförbundet ett förslag till utredningsuppdrag till socialdepartementet.

Organisationerna, som representerar landet samlade kunskap när det gäller sjukvård och hjälpverksamhet, ställde dessutom sin kompetens till en kommande utrednings förfogande.

Kraven är enkla. Utredningen måste tillsättas omedelbart, den måste handla om vården för alla papperslösa och den måste utgå från mänsklig värdighet.

Det låter inte så orimligt. Ändå är det alltså detta fyra regeringspartier med ett helt regeringskansli till sitt förfogande misslyckats med i 19 månader.

Att 31 frivilligorganisationer lyckas göra jobbet visar att det inte är utredningsdirektiven som skapar problem. Problemet är bristen på politisk vilja.

Ingvar Persson