Idag kritiserar jag Hanif Bali och Moderaterna för att de ordnar ett seminarium i Sveriges riksdag med en av den israeliska bosättarrörelsen ideologer.  Det är en rejäl skandal i nivå med om exempelvis en av Hamas ideologer skulle bjudas in till riksdagen.

På Twitter försöker Hanif Bali nu blanda bort korten och säga att ”LO/S alltså bjudit in samma talare”. Hans uppgifter är enkla att kontrollera med Jens Orback, generalsekreterare i Palmecentret.

– Palmecentret har inte bjudit in Itamar Marcus. Däremot har vi fått en fråga från Israels ambassad om att träffa honom medan han är i Sverige. Han vill berätta om en undersökning om antisemitism i Palestina och det får han naturligtvis, säger Jens Orback.

Uppgiften Hanif Bali sprider på Twitter är alltså inte sann.

Itamar Marcus kommer för övrigt att medverka på ett utåtriktat seminarium på Timbro. Det kan man självklart ha synpunkter på men det är betydligt mindre problematiskt än att Sveriges ledande oppositionsparti bjuder in till möte i Sveriges riksdag.

– Ambassaden ville att vi skulle hålla ett utåtriktat seminarium om detta och det tackade vi nej till, säger Jens Orback.

Jag tycker Hanif Bali ska sluta sprida felaktiga uppgifter och istället ta åt sig av kritiken.

Anders Lindberg

Så här 30 år efter att Olof Palme mördades oroas Dalarnas Tidningars politiske redaktör Jens Runnberg för dagens unga i allt för stor utsträckning ska lockas av Palmes politiska arv.

Vet de inte att det fanns en statlig restaurangkedja i början av 1970-talet?

Det är Göran Persson – inte Olof Palme! – som socialdemokratin bör hålla fram, menar Runnberg. Persson stängde inte ned piratradiokanaler och drev inga restauranger. Däremot hyllade han Kina, stängde ned webbplatser och under hans regim sände stats-tv dokusåpor där folk tog livet av sig efter att ha medverkat.

Nej, så där skriver ingen seriöst om Göran Perssons tid som politiker. Det är inte det där som definierar honom. Att binda ihop allt som pågick och skedde under en viss tid med den dåvarande statsministerns politik och person låter sig bara göras om vi talar om Olof Palme. Det är rätt fascinerande.

Jag var bara två år gammal när Olof Palme mördades och jag har inga minnen om hur samhällsklimatet var när han var statsminister. Och jag har den djupaste respekt för att Jens Runnbergs 70- och 80-tal var tråkiga.

Men jag kan ändå säga något litet om vad det är med Palmes socialdemokrati som lockar för någon som inte var med då.
Här är några reformer som drevs igenom under Palmes första fem år som statsminister:

• Bostadstillägg för barnfamiljer
• Enhetliga låga avgifter vid läkarbesök i den offentliga sjukvården.
• 40 timmars arbetsvecka
• Särbeskattningen infördes
• Garantibelopp för pensionärer på ålderdomshem
• Allmän tandvårdsförsäkring och utbyggd folktandvård
• Allmän förskola för alla sexåringar
• Lagen om anställningsskydd

Och här är ytterligare några från åren 1974-1976:

• Sjukpenningsreform som gav 90 procent av inkomsten i sjuklön
• Fri abort och kostnadsfri preventivrådgivning
• Föräldraförsäkringen infördes
• Bättre folkpension, sänkt pensionsålder
• Lagen om medbestämmande i arbetslivet, MBL
• Ny lag om barnomsorgsutbyggnad
• Handikappersättningen infördes

Totalt sju års reformer och mycket med det där lever vi med fortfarande, betraktar som helt väsentliga delar i vårt samhällsbygge.

Det finns något hisnande i det. Utan några jämförelser i övrigt kanske man kan se den där förändringslustan hos regeringen Bildt. Hastigheten på de politiska förändringarna, inriktningen. Politiker som vill och gör något annorlunda, som har en plan och en idé. Även om man som ung moderat levt hela sitt liv med skolpeng och fritt skolval kan man säkert ändå imponeras av dådkraften.

I Kjell Östbergs Palme-biografi ”När vinden vände” beskrivs hur en ung Bo Ringholm intervjuar Olof Palme 1971. Man pratar om reformtakten och Ringholm hisnar till: Herregud, vi håller ju på att bygga ett helt nytt samhälle! Palme svarar undvikande. Nytt samhälle? Det var ju det här socialdemokraterna strävat mot sedan 1920-talet.

Göran Persson och offentliga budgetar som går ihop i all ära, men det Palmes – och för all del Tage Erlanders – socialdemokrati representerar är ju också en politisk rörelse med viljan, kraften och självförtroende nog att säga att de vill förändra samhället.

Så här skrev min då blivande chef Karin Pettersson på 25-årsdagen för Palmemordet:

Kanske är det ironins fel. Kanske budgetsaneringens. Men den politiska retoriken har efter 90-talet aldrig hittat tillbaka till Palmes moraliska anslag. Göran Persson var förvaltare, Fredrik Reinfeldt lågmält bekymrad. Anders Borg är teknokrat, Carl Bildt handelsresande i kommentarer. Samhällsproblem beskrivs på hittepåspråk i termer av incitamentsstrukturer, drivkrafter och andra floskler.

Drömmen om Olof Palme är en längtan efter allvar. Eftersom politik handlar om allvarliga saker. Eftersom det är på riktigt, på liv och död.
Intressen som står mot varandra – kapitalägare mot de som jobbar, besuttna mot förtryckta, demokratikämpar mot diktatorer. Barnfattigdom och sjukförsäkringshaveri är inte samhällsproblem, utan människor som berövas sin frihet.

Vi behöver politiker som säger det, så att det känns.
Drömmen om Olof Palme är också en längtan efter glädje och framtidstro. Den svenska politiken är så förtvivlat fylld av oro, rädsla och nostalgi.

Ungefär så ja.

Vi vill inte äta på Clock i Borlänge. Vi vill ha politiker som säger vad de tycker är rätt och vågar ta strid för det de sagt är rätt.

Etableringsersättningen – pengar man som nyanländ får om man har en etableringsplan hos arbetsförmedlingen – ska sänkas för flyktingar som inte klarar ett prov i samhällsorientering.

Det tycker Moderaterna.

Först några ord om etableringsersättningen.

Det var den förra regeringen som införde ersättningen och syftet var att få in nyanlända på arbetsmarknaden. I skarven mellan uppehållstillstånd och en första kontakt med arbetsförmedlingen står man som nyanländ utan ersättning i ungefär tre veckor. Sedan kommer en startperiod där man i två månader får 75 procent av etableringsersättningen – 5 082 kronor i månaden.

Sedan ska man ut på en arbetspraktik som kan vara i upp till två år. Då får man 308 kronor per dag – om man arbetar heltid. Kan man på grund av sjukdom, trauman eller annat bara delta till hälften sjunker dagbeloppet till 154 konor. Vi pratar då om en ersättning på 3 388 konor per månad.

För att få full ersättning – 6468 kronor i månaden – ska man plugga svenska och samhällsorientering samt delta i utbildningar eller arbetsmarknadsåtgärder under 40 timmar i veckan.

Den ersättningen vill M nu sänka, om man inte klarar ett examensprov i kursen i samhällsorientering som kommunerna erbjuder nyanlända.

– Bara en tredjedel har genomgått samhällsorienteringen efter mer än 18 månader. Det betyder att väldigt många inte får del av den viktiga informationen som handlar om rättigheter och skyldigheter för att man ska kunna vara en del av svenskt samhällsliv, säger Elisabeth Svantesson, arbetsmarknadspolitisk och integrationspolitisk talesperson till TT.

Att M vill att fler ska gå samhällsorienterade kurser (kanske borde partiledaren Anna Kinberg Batra och tidigare partisekreteraren Sofia Arkelsten erbjudas sådana) är inget att anmärka på.

Men går det verkligen att använda indragen etableringsersättning som incitament?

Om man läser Länsstyrelsernas senaste gemensamma redovisning av samhällsorienteringen så får man en liten annan bild. Först något om varför det dröjer om att få plats på samhällsorienteringen:

Deltagare som omfattas av etableringslagen ska få samhällsorientering så snart som möjligt efter att etableringsplanen upprättats. Normalt ska deltagarna ha hunnit avsluta insatsen inom ett år från denna tidpunkt.

Enligt Arbetsförmedlingens rapportering brister kommunerna i skyldigheten att ge samhällsorientering inom den angivna tidsperioden. Enligt deras uppgifter är det endast 37 procent av dem som haft en etableringsplan i mer än ett år som deltagit i samhällsorientering

[…]

Det finns ingen annan aktör än Arbetsförmedlingen som har uppgifter om hur många som avslutar samhällsorienteringen inom ett år från att etableringsplanen upprättades. Kommunerna saknar ofta kännedom om datumet för etableringsplanens upprättande.

[…]

En majoritet av kommunerna (ca 70 procent) anger att den genomsnittliga väntetiden från anmälan är 10 veckor eller mindre. Endast tio kommuner anger att den genomsnittliga väntetiden är 21 veckor eller mer.

[…]

Den vanligaste orsaken till att nyanlända får vänta på att få påbörja samhällsorienteringen är att kommunen väntar in fler deltagare som talar samma språk innan en ny grupp startas. Detta eftersom det inte är särskilt kostnadseffektivt med små grupper.

[…]

Tillgången till barnomsorg fortsätter också att påverka väntetiderna, men även här syns en minskning gentemot förra året. Förra året angav 40 procent av kommunerna att barnom-sorgen påverkade kvinnors väntetid, i år anger 31 procent samma orsakssamband. Det är framförallt kvinnors möjlighet att påbörja samhällsorientering som påverkas av tillgången till barnomsorg.

Och varför hoppar man av samhällsorienteringen, enligt Länsstyrelsens redovisning?

Kommunernas uppgifter tyder dock på att en klar majoritet av alla deltagare slutför samhällsorienteringen utan avbrott. I 72 procent av kommunerna uppges 0-20 procent av del- tagarna göra avbrott innan samhällsorienteringen slutförts. I 21 procent av kommunerna saknas uppgifter om hur många som avbryter.

De vanligaste orsakerna till avbrott tycks vara att deltagare flyttar till annan kommun, går på föräldraledighet eller får arbete. Även deltagande i andra insatser bidrar till av brott. Att andra insatser prioriteras före samhällsorienteringen, eller att samhällsorienteringen krockar med andra insatser anges bidra till avbrott i 30 procent av kommunerna.

Det verkar finnas en hel del saker man kan åtgärda med samhällsorienteringen, alltså. Och Länsstyrelserna kommer mycket riktigt med en hel del förslag på hur den kan bli bättre. Det handlar bland annat om få reda på hur många som faktiskt har rätt till samhällsorientering, samordna insatserna bättre och göra samhällsorienteringen mer flexibel.

Att sänka etableringsersättningen – som skulle underlätta vägen in i arbete – för människor som inte kan gå på samhällsorienteringen för att de fått praktik är inte ett sådant förslag.

I fjol upplevde Sverige sitt bästa år någonsin när det gällde utländska turisters övernattningar i Sverige. Det blir tydligt när SCB och Tillväxtverket just summerat 2015. Internationella övernattningar på hotell, vandrarhem och campingplatser och i stugor och lägenheter ökade med 10,5 procent. Starkast ökning kommer från Norge, Tyskland och Danmark.

I Västra Götaland gick det jättebra. Under sommarmånaderna i fjol ökade antalet turister med 176 750 – hela  3,8 procent fler jämfört med året innan. Under både september och november ökade antalet besökare, och oktober 2015 blev den bästa oktobermånaden för turism någonsin.

– Det leder till ökande intäkter och fler trygga anställningar, och gör stor skillnad för många entreprenörer som har turismrelaterad verksamhet, säger John Armbrecht, föreståndare för Centrum för turism vid Göteborgs Universitet, till Göteborgs-Posten.

Och allt detta trots att Dagens Industri i somras slog fast att det mest anstötliga med att utfattiga människor tigger på våra gator är att de skrämmer bort turister.

PARIS
På vägen in mot centrum måste taxin göra en sväng runt Stade de France. Arenan lyser i februarinatten.
Precis här inleddes terrorattacken den 13 november. Klockan 21.20 lät den första självmordsbombaren sin väst explodera. Tjugo minuter senare stormade fyra beväpnade män konsertlokalen Bataclan. Efter ytterligare några timmar hade 139 människor mist livet.
Det finns gott om plats på restaurangerna längst Boulevard Saint-German, och längst Seines västra strand är det inte mycket folk i rörelse. Pariserhjulet vid Place de la Concorde på andra sidan floden badar vackert men lite övergivet i rött, vitt och blått.
Paris bjuder inte på något sprudlande folkliv, men det har nog snarare med februarivädret än med rädslan för terror att göra. Vardagen har återvänt, som den alltid måste göra.

Har inte glömt
Det betyder inte att Frankrike har glömt. Frågan om terrorn och den dragkraft som IS, eller Daesh som man säger här, har på franska ungdomar tycks sysselsätta alla.
Några siffror återkommer. Franska myndigheter hade i november identifierat över 8 200 personer som radikaliserade islamister. Det betyder att de kan vara beredda att resa till Syrien eller Irak för att ansluta sig till IS.
Över 600 finns redan där. Flera hundra har dött.
Extrem och våldsbejakande islamism är inte längre ett hot som kommer utifrån. Det finns mitt i det franska samhället. Och för varje ung fransman eller fransyska som reser till Syrien eller Irak blir hotet större.
De flesta är mycket unga, en allt större del är kvinnor och många har inte ens en muslimsk bakgrund. Den extrema islamismen lockar inte bara unga arga män från storstädernas eländiga förorter. Nu rekryteras ungdomar från stabila socioekonomiska förhållanden.

Propaganda
Via avancerad nätpropaganda kan IS komma med ett skräddarsytt erbjudande – det är en beskrivning som återkommer – som lovar både spänning, hjältestatus och ett slags mening i en meningslös värld. Som en grotesk version av Hemingway. Livet som jihadist i en av världens mest brutala våldskulter har blivit ett lockande alternativ för många franska ungdomar – och för svenska.
Säpo uppskattar att det finns drygt 120 svenskar i konfliktområdet. Ungefär lika många har kommit hem, men 40 är döda. De exakta uppgifterna har säkerhetspolisen efter lång tvekan och påtryckningar från regeringens samordnare Mona Sahlin nu bestämt sig för att dela med den lokala polisen.

Ingen tvekan
Den sortens tveksamhet finns inte i Frankrike. Siffran på radikaliserade franska ungdomar som upprepas i möten med politiker och tjänstemän från olika departement kommer från säkerhetstjänsten. Till största delen bygger den på samtal till den statliga telefonjour dit oroliga vänner, släktingar eller lärare kan ringa. Uppgifterna går raka vägen till polisen, och sedan vidare till andra myndigheter.
Och ja, Mona Sahlin besökte nyligen Paris för att diskutera radikalisering.
Den franska regeringens informationskontor mobiliserar för ett informationskrig med IS på nätet, parlamentet diskuterar att göra dömda terrorister statslösa och olika myndigheter planerar särskilda anläggningar för “avradikalisering”, frivilligt eller med tvång.
Den franska reaktionen på insikten om den extrema islamismens dragningskraft har hittills handlat mycket om tvång, och mycket om övervakning. Och – naturligtvis – om militärt våld i andra länder.
Alla är inte övertygade om att det varit effektivt.

Fundamenten skakar
Terroristexperten Anne Giudicelli menar till och med att polisens insatser har bidragit till terroristernas styrka. Reaktionen har varit repressiv, men inte preventiv.
Det går inte att föra krig där för att skapa fred här, eller att byta minskad frihet mot ökad säkerhet. Själva fundamenten för den europeiska politiken vittrar.
Forskare och personer från myndigheterna talar nu om behovet av individuella program för de som återvänder eller som dragits in i kulten kring IS. Det krävs psykologiska och sociala resurser, utbildning och hjälp med återanpassning.
Motsatsen, att spärra in alla tillsammans, är idioti enligt forskningsdirektören och sociologen Farhad Khosrokhvar som bland annat forskat på radikalisering i fängelser.
Men vem lyssnar på en sociolog?
Bland experterna är Århus i Danmark föredömet. Samtidigt är alla medvetna om att kraven på hårdare tag kommer att finnas där, från allmänheten och från politiker som inte vill stöta sig med opinionen.
Och så är det förstås. De franska experterna skulle ju kunna fråga lokalpolitikerna i Örebro.

PS: En riktig närläsning avslöjar att delar av texten använts i dagens huvudledare. Sådant händer.