Just nu fylls cityterminalen i Stockholm av långfärdsbussar från hela Mellansverige. Bussar från Örebro, Uppsala och Katrineholm går i skytteltrafik för att flytta tågresenärer till Bålsta norr om stan.

Det är faktiskt inte ett exempel på tågkaos. För en gångs skull handlar det om planerat underhåll och upprustning av en järnvägssträcka som tillhör landets hårdast trafikerade. Den sortens störningar måste vi antagligen vänja oss vid när järnvägsunderhållet nu får mer pengar.
Svårare blir det att bringa reda i den röra järnvägspolitiken tillåtigts bli.
Det handlar som sagt om pengar, och den saken tycks till sist politiker från båda sidorna om blockgränsen vara villiga att erkänna. Regeringens löfte om ytterligare miljarder till järnvägsunderhållet är välkomna, men det kommer inte alls att räcka om Anna Johansson ska få någon ordning på spåren.
För det första handlar problemet nog faktiskt om myndighetsstruktur och myndighetskultur. För någon månad sedan gick chefen för Trafikverket, Gunnar Malm, till sist i pension. Efter sig lämnar han en myndighet som inte kan redovisa hur anslag på miljardbelopp egentligen använts och där det tycks ha blivit accepterat att dölja problem i fixade siffror.
Statistiken som visade att Sverige skulle ha ett av Europas punktligaste tågsystem är klassisk, och senast i dag rapporterar Svenska Dagbladet hur planeringsmissar döljs bakom påstådda banarbeten.
Underhållet av järnvägen har dessutom blivit en djungel där underentreprenörer och beställare skyller misstag och dåligt underhåll på varandra. Senast i går slets en kontaktledning av utanför Stockholm, och i förra veckan var det en växel som havererade.
Men inte ens om Anna Johansson lyckas få ordning på Trafikverket kommer vi att kunna lita på att tågen går i tid. Nästa problem är nämligen att Sverige i dag genomför ett fullskaleexperiment med vad som antagligen är världens mest avreglerade järnvägstrafik.
Tågbolagen ska konkurrera med varandra och köra allt fler tåg på samma allt mer slitna anläggning.
De praktiska problemen handlar om sådant som att skaffa sig en giltig biljett när tåg som går nästan samtidigt, på samma sträcka, drivs av olika företag. En mardröm, och ändå antagligen en liten sak i förhållande till frågor som säkerheten eller vem som har ansvaret om något går sönder.
Om en vecka ska bussarna i Stockholms city vara tillbaka i Örebro, Uppsala och Katrineholm för att åter köra pensionärsgrupper och skolklasser. Tågen till Bålsta ska gå som vanligt och Magdalena Andersson ska föreslå drygt 600 extra miljoner till järnvägsunderhåll.
Men för Anna Johansson kommer arbetet bara att ha börjat.

När Svenska Dagbladets näringslivsbilaga berättade om hur SCA-direktörerna åkte helikopter och privatjet till älgjakten skrev jag att det fick mig att tänka på Gordon Gekko och ryska oligarker.
Vad säger man då efter dagens avslöjande om att samma direktörer också åkt på tyska vildsvinsjakter med tillhörande smisk på rumpan?
Historien har väl egentligen allt man kan tänka sig. Det mäktiga 1700-talsslottet Schloss Löwenstein mitt i Tyskland. Slottets ägare, prins Alois Konstantin Löwenstein, som arrangerar några av Europas mest exklusiva vildsvinsjakter. Samt alltså seden att den som fäller sin första gris får smisk på baken av jaktledaren.

“En mångårig tysk tradition” hävdar SCA:s informationschef i Svenska Dagbladet.
Smisk på rumpan. Jag antar att det får direktörerna att känna sig som medlemmar i något slags överklassig pennalistkultur. Det är lite oroväckande om det är sådant beslutsfattare i näringslivet drömmer om.
Naturligtvis är den stora skandalen pengarna. Vildsvinsjakten i Tyskland bör ha kostat SCA en halv miljon om året, resorna oräknade. Och man kan fråga sig varför ett bolag som äger två och en halv miljon hektar skog i Sverige behöver hyra en slottspark i Tyskland för att direktörerna ska få döda en gris?

Själv måste jag dock erkänna att jag också känner mig provocerad av den bild av den svenska jägarkåren som dessa direktörer målar upp.
Förra året löstes det drygt 300 000 jaktkort i Sverige. De allra flesta av kvinnor och män som betraktar jakten som en del av ett sätt att leva, som ägnar massor av tid åt viltvård och åt att röja pass eller uppfostra hundar. Allmogejakt, med ett lite ålderdomligt ord.
Och i allmogejakten finns varken plats för kristallkronor, tyska prinsar eller smisk på rumpan.

Flera opinionsbildare har på senare tid pratat om att Sverige borde återupprepa ”Luciabeslutet” 1989 om att tillfälligt begränsa flyktinginvandringen.

Denna idé har länge cirkulerat på högerextrema sidor och därför har väl ingen tagit den på allvar.

Men alltihop bygger på ett missförstånd.

Själva beslutet fattades 13 december 1989 av regeringen Ingvar Carlsson och innebar att:

Asyl kommer endast att ges till de asylsökande som uppfyller kraven enligt FN:s flyktingkonvention och till dem som i övrigt har särskilt starka skyddsbehov.

Louis Dane, doktorand i offentlig rätt vid Stockholms universitet går igenom det juridiska här.

Luciabeslutet upphävdes av regeringen Carl Bildt 1991 och sedan Sverige gick med i EU 1995 gäller helt andra regler för vad Sverige som enskilt land kan besluta. Vi kan idag enbart ändra på de beslut vi själva nationellt förfogar över.

Louis Dane har gått igenom siffrorna för i år. Sverige har gett 6734 personer uppehållstillstånd på grund av skyddsbehov. 15 av dessa är så kallade ”övriga skyddsbehövande” som får stanna enligt nationellt fattade beslut,  364 fick stanna av ”humanitära skäl” som vi också teoretiskt inte behöver låta stanna.

Hon skriver:

Så visst, om man med ropen efter ett nytt Luciabeslut är ute efter att hindra 15 personer av 6734 att få uppehållstillstånd i Sverige så är det fullt möjligt.

Ropen på ”Luciabeslut” handlar återigen om vårt behov av enkla lösningar på svåra problem. Sanningen är dock: dessa är aldrig så enkla som de ser ut.

Bortsett från att ett ”Luciabeslut” idag inte är juridiskt möjligt är ju den verkliga frågan vad som skulle hända med alla de människor vi skulle kasta ut.

Folk flyr ju inte från terrorsekten Islamiska staten för att de tycker det är roligt, de fler för att alternativet är förföljelse och död.

Och vad är egentligen meningen med en asylrätt som ”tillfälligt avskaffas” när människor måste fly?

Anders Lindberg

Om samhället ställer krav på att de pengar medborgarna betalar för välfärd verkligen går till välfärden så kommer kanske 100 000 jobb i Stockholmsregionen försvinna. Det kunde mörkblåa lobbyorganisationen Stockholms Handelskammare meddela i veckan.

Det handlar förstås om regeringens utredning för att ta fram ett regelverk kring hur man begränsa möjligheterna för välfärdskapitalister att dela ut vinst, se till att överskottet återinvesteras i verksamheten, att vi får insyn i välfärdsbolagen och att sann mångfald kan värnas.

– Det finns ännu ingen lagtext om vinster i välfärden, men att regeringen har tillsatt en utredning och gör uttalanden påverkar företagens beslut, säger vd:n Maria Rankka till Svenska Dagbladet.

Så där kan det låta om man låtsas att de undersköterskor, förskollärare och speciallärare inte skulle behövas någon annanstans om skatteläckaget stoppades upp och de värsta avarterna i välfärdsbranschen försvann.

I dag kan man läsa att ägarbolagen för tio grundskolor och fyra gymnasieskolor i Sydsverige har så dålig ekonomi att de nu är under rekonstruktion. Mer än 2 300 barn och ungdomar berörs och riskerar att bli utan skola. Ett av bolagen som berörs heter Karl-Oskar Utbildning och tog över några av John Bauer-koncernens skolor när det bolaget under buller och bång gick i konkurs år 2013.

Det bör inte komma som någon överraskning, egentligen. De ungdomskullar som ska börja gymnasiet är små, och antalet gymnasiefriskolor har ökat snabbt de senaste åren. Överetablering råder och alla har vetat att det skulle leda till nedläggningar, och att eleverna kommer emellan. Redan 2013 skrev Dagens industri att var fjärde friskola med tillstånd att bedriva gymnasium går med förlust.

I verkligheten är det här vad bristen på regler för välfärdsbolagen innebär.

Igår beslutade Byggnads- och räddningsnämnden i Mjölby att Bernth Uhnos gula hus i Skänninge måste målas om.

– Den färgsättningen är inte svensk, säger Anders Steen (C), ordförande i byggnads- och räddningsnämnden i Mjölby.

Nu har en Facebook-grupp startats för att rädda den ”osvenska” gula färg huset målats med.

Historien började med att Bernth Uhno köpte ett hus som varit obebott sedan 1981 och målade om det. Han målade huset i olika nyanser av gult vilket tydligt syns på bilder i lokaltidningen Corren som kallar det ”illgula huset”.

Sedan kontaktade någon medlem av den bekymrade allmänheten kommunen och hade åsikter om färgen.

Där kunde historien ha slutat – folk har ofta en massa synpunkter på vad andra människor gör.

Men kommunens tjänstemän engagerade sig i ärendet och Byggnads- och räddningsnämnden har nu behandlat ärendet vid två tillfällen samt genomfört så kallad ”syn” på platsen, alltså besökt Bernth Uhnos hus.

Man undrar ju hur kommunen tänkte.

Tycker kommunen att det vore bättre om huset inte renoverats och istället fortsatt förfalla?  

”Den gula färgen var solblekt i olika nyanser och flagorna hängde som cornflakes på väggarna.” enligt Sveriges radio om hur huset såg ut innan.

Vad är en ”svensk” färg egentligen?

Det finns rätt många hus i Sverige och de ser faktiskt ganska olika ut. Och även om Byggnads- och räddningsnämnden kanske misstycker så ändras faktiskt både arkitektur, färg, material och utformning av hus med tiden.

Det kallas ”utveckling”.

Något Mjölbys kommunpolitiker möjligen skulle jobba lite mer med.

Och det viktigaste frågan är nog trots allt: om nu inte politikerna tänkte bo i huset, varför ska de över huvudtaget ha synpunkt på färgen?

Stig Malm, tidigare LO-ordförande sa 1986:

”Man måste flytta över dem som i dag skickar bruna fönsterkuvert till mig och talar om vilken färg jag ska ha på mitt staket vid sommarstugan till långvården.”

Ett litet tips till väljarna i Mjölby.

Anders Lindberg

När Carl Bildt försvarade Lundins oljeutvinning med hjälp av barnsoldater gick det i alla fall att förstå hans motiv. Han blev trots allt förmögen på kuppen.

Varför han nu, som i kvällens Agenda, försvarar vapensamarbete med Saudiarabien är lite svårare att förstå, liksom hur redaktionen kommit på idén att tussa ihop Bildt med Mona Sahlin.

Visst, Bildt tycker säkert att det är roligt att hacka på sin efterträdare i Arvfurstens palats och förmodligen uppskattar en och annan direktör föreställningen. Men nog måste väl bilden av Bildt samtidigt få sig en törn när han så uppenbart försöker sitta på två stolar samtidigt.

Å ena sidan den rakryggade sanningssägaren. Visst, Saudiarabien är medeltida och det bör gärna uttalas.

Å den andra den pragmatiske statsmannen som inte tycker att ett militärt samarbetsavtal kan skada, även om det råkar gälla en av världens hårdaste diktaturer. Avtal är ju avtal, och diskreta diplomatiska signaler går ju alltid att skicka ändå.

Ändå satt ju Bildt i den regering som fick skicka hem en försvarsminister på grund av just det här avtalet, bulvanföretag och planerna på en vapenfabrik. Om det skulle man kunna skriva hur mycket som helst.

Att Bildt tvärsäkert avfärdar saudiernas egen förklaring till vreden, alltså att kritiken mot rättssystemet  anses vara riktad mot islam som religion, är också en smula märkligt. Men Bildt inser kanske att han skulle stå sig lite slätt i ett samtal om diplomatins ordval.

På en punkt hade Carl Bildt ändå rätt. Det som gäller nu måste vara att komma vidare. Det är ett nationellt intresse.

Problemet är förstås att så länge den nyss avgångne utrikesministern sitter i TV och muttrar om sin efterträdare skickar det förstås signalen till Riyadh att påtryckningarna fungerar. Det hjälper inte Sverige eller svenska företag.

Det vet förstås Carl Bildt.

En statlig utredare – miljöpartisten Karin Svensson-Smith – har haft i uppdrag att ta reda på vad som händer med de miljarder Trafikverket får för att underhålla järnvägen. SVT kan dock berätta att det inte gått så bra.
Enligt Svensson-Smith är ordningen på Trafikverket så dåliga att det inte går att få ett svar på frågan om var pengarna tar vägen.
Karin Svensson-Smith och regeringen tvingas alltså sluta sig till de tiotusentals tågresenärer som varenda dag frågar sig vart resurserna till järnvägsunderhåll tagit vägen.