I Svenska Dagbladet konstaterar Göran Eriksson att den svenska regeringen hamnat i ett dilemma när det gäller Saudiarabien.

Å ena sidan har ju kritiken mot kroppsstraff, kvinnodiskriminering och ofrihet varit alldeles riktig. Något för övrigt utländska medier konstaterat.

Å den andra var det förstås aldrig meningen att saudierna skulle bli så arga att de slutade handla lastbilar eller kartongpapper. Tvärt om, för bara några veckor sedan pekade Mikael Damberg ut Saudiarabien som en viktig marknad för svensk handel.

Äta kakan och ha den kvar, kort sagt.

Det finns dock en sak som Eriksson inte kommenterar, men som i alla fall borde vara en tröst för regeringen.

Oppositionen befinner sig i precis samma dilemma, vilket demonstreras av Anna Kinberg Batras och Karin Enströms debattinlägg i Göran Erikssons tidning.

Att anklaga regeringen för att förstöra svensk handel utan att samtidigt försvara spöstraff, halshuggningar och omyndigförklarande av kvinnor är inte det lättaste.

Redaktionens kolumnist Katrine Marçal har i dagarna lanserat sin bok ”Det enda könet” i Storbritannien. Där heter boken ”Who cooked Adam Smiths’s dinner?” och har mötts av finfina recensioner i bland annat New Statesman och Prospect Magazine.

I veckan har Katrine också medverkat i BBC Radio 4:s program ”Woman’s hour” och tidningen The Guardians podd om böcker.

Lyssna gärna!

Dessutom kan du, förstås, läsa Katrine på söndag här på Aftonbladets ledarsida.

I fredag skrev jag en liten betraktelse över välfärdskapitalisternas kampanjmetoder. Tydligen trampade jag på en eller annan öm tå. De vanliga ilskan mailen kom förstås, men dessutom låg det ett fint kuvert i posten när jag kom till jobbet.

Direkt från Åsiktspolisen – förlåt, Mytpolisen – skulle det visa sig.

Jag tackar förstås, och kan inte låta bli att dela med mig av brevet.

Och som jag skrev i fredags, granskningen av det som skrivs om välfärdskapitalisterna fungerar.

Vad är klass och vad spelar den för roll?

En titt på en karta över Stockholms tunnelbanenät kan faktiskt vara till hjälp om man vill formulera ett svar.

I dag berättar Dagens Nyheter om landstingets Centrum för epidemiologi och samhällsmedicin.

På deras hemsida finns det bland annat uppgifter om stockholmarnas utbildning, inkomst, socialbidrag, arbetslöshet, sjukdomar, dödsorsaker, alkoholkonsumtion, rökning, fetma och hur många som har avstått från att gå till tandläkaren för att de inte har råd. Och följer man tunnelbanelinjerna ser man plötsligt ett mönster.

– Gröna linjen är tydligast, utbildningsnivån stiger och antalet ohälso­dagar sjunker när man åker från Hässelby in mot stan, och tvärtom på väg ut mot Farsta, säger Nils Larsson på centrumet till Dagens Nyheter.

I ett Stockholm som generellt blir allt rikare och allt friskare finns det en utveckling som pekar åt motsatt håll, särskilt om man studerar de stockholmska bostadsområden som ingick i den så kallade storstadssatsningen – Alby, Fittja, Hallunda-Norsborg, Jordbro, Flemingsberg, Vårby, Västra Skogås, Husby, Rinkeby, Rågsved, Skärholmen, Tensta, Fornhöjden, Geneta, Hovsjö och Ronna på 90- och 00-talen.

39 procent av barnen i Rinkeby-Kista lever i familjer som är ekonomiskt utsatta. I Täby är det 4 procent. Medellivslängden ökar för alla grupper i Stockholms län utom för lågutbildade kvinnor. En högutbildad Danderydsbo lever 18 år längre än en lågutbildad person i Vårby. Dubbelt så många kvinnor får hjärtinfarkt i Rinkeby som i Vaxholm. Sex procent av kvinnorna i storstadssatsningens områden får diabetes innan de fyller 50 år.

Klyftorna mellan stockholmarna är nu så vida att Bo Burström, enhetschefen Centrum för epidemiologi och samhällsmedicin, hävdar att det är lika illa som mellan väst och öst när Tyskland återförenades 1990.

Det här är klass, det här är vad det spelar för roll.

Halva Sony Mobiles verksamhet i Lund försvinner. Det står klart sedan företaget i dag meddelat att 1 000 tjänster – både konsulter och anställda – får gå hem. Att just Lund drabbas så hårt sägs bero på att ett allt mer pressat Sony Mobile satsar på Japan och Östasien.

Motiven – som de anges i pressmeddelandet från företagsledningen – känner vi igen. Organisationen ska bli operationellt effektiv och snabbrörlig. Långsiktig lönsamhet ska skapas.

Personal är en belastning, de kostar pengar och det är förstås bättre att göra sig av med personal förr hellre än senare.

Sådan är kvartalskapitalismen, kan man ju säga.

– Det handlar inte om Lund, det handlar inte om regionen, det handlar om hur Sverige ska hävda sig som industrination, säger det socialdemokratiska kommunalrådet Anders Almgren.

Och så är det förstås.

När 1 000 människor mister sina jobb i Lund så försvagas oundvikligen Sveriges ställning som kunskapsnation inom mobilteknologin.

Seved Andersson, vice ordförande i Sveriges Ingenjörer säger i en TT-intervju att han inte tror att de medlemmar som nu förlorar jobben kommer att hitta nya arbeten i Lund.

– Nu krävs samarbete och krafttag så att det inte blir som när Astra Zeneca lade ner i Lund. I dag har ju Danmark gått om oss i life science-branschen, en bransch som tidigare tillmättes stora framtidsförhoppningar, säger Peter Larsson, samhällspolitisk direktör på Sveriges Ingenjörer i ett pressmeddelande.

I Stockholm har vi en statsminister som arbetat hårt på bilden på sig själv som en person som förstår och bryr sig om industrins och näringslivets villkor. I slutet av februari tillsatte han ett råd vars uppgift det är att ”utveckla Sverige som innovationsnation och stärka Sveriges konkurrenskraft”

Stefan Löfvens första stora utmaning är här nu.

Storvarslet i Lund bevisar att Sverige behöver en näringspolitik som förmår leverera trygghet och styrka.

Satirprogrammet Tankesmedjan i P3 har en del som kallas ”Veckans boss” där de driver med olika makthavare.

I Fredags var rubriken ”Alice Teodorescu – fuck off-kapitalets ansikte”.

Teodorescu blev 1 mars politisk redaktör för Göteborgsposten vilket vi skrivit om här. I och med detta byter även tidningen politisk linje från att ha legat till vänster inom borgerligheten till att troligen ligga längst åt höger.

I ”Veckans boss” kallas Teodorescu ”husblatte” vilket Sveriges radio fått förödande kritik för. Idag svarade programmets ansvarige utgivare Anne Sseruwagi på kritiken.

Det blev inte särskilt mycket bättre.

Anne Sseruwagi skriver utifrån någon slags maktanalys att de ”sparkar uppåt” och:

”Samtidigt måste det vara möjligt att göra bitande satir även om oss invandrade svenskar – både kvinnor och män – som nått maktpositioner, driva med de klassresor vi gjort, de bakgrunder och åsikter vi har.”

Självklart får man göra satir om allt men det är inte mycket till maktanalys om man tror rasistiska tillmälen ”sparkar uppåt”. Begreppet ”husblatte” är faktiskt väldigt olyckligt, det syftar på att det skulle finns någon slags nedärvd åsikt som kommer med hudfärg eller ursprung som personen ifråga sviker.

Egentligen borde det inte vara så svårt.

Nedsättande uttryck om folks bakgrund, hudfärg, religion, sexualitet och liknande bör man vara försiktig med, även om man försöker vara rolig.

Från vänster har det kommit en kritik om att liberaler är inkonsekventa som försvarar Charlie Hebdos eller Lars Vilks teckningar men kritiserar satiren mot Teodorescu.

Jag tycker den kritiken skjuter bredvid målet. Om andra är inkonsekventa är det inget argument för att själv vara det.

Tvärtom borde svaret från vänster vara att alltid problematisera rasistiska stereotyper oavsett vem som drabbas.

Anders Lindberg

I dag publicerade LO sin andra jämställdhetsbarometer. En av författarna, Joa Bergold, berättar här om de viktigaste delarna av rapporten. Det handlar om ojämställda löner, men också om hur framför allt arbetarkvinnor fastnar i ett deltidsträsk som i genomsnitt kommer att kosta kvinnor i Sverige över tre miljoner kronor under ett arbetsliv. Det ska löna sig att arbeta, brukar det heta. Frågan är när det också ska gälla för kvinnor i klassiska LO-yrken.

Hillary Clinton har lyckats trassla in sig i en skandal där hon använt sin privata e-post för officiella brev. För att klara ut det har hennes rådgivare nu överlämnat 55 000 sidor mejlutskrifter till utrikesdepartementet.

Många mail blir det.

Amerikanarna verkar vara ena petiga typer. Carl Bildt använde sin iPad och kommunicerade med hela utrikesförvaltningen via gmail.

Han fick förödande kritik från folk som tyckte det var en dålig idé att skylta helt okrypterat och öppet med just utrikesministerns korrespondens.

– Klantpelle, sa it-säkerhetsexperten Joakim von Braun.

– Då pratar de i nattmössan, sa Bildt.

Sen hände… ingenting.

Bildt kanske skulle knäcka extra som PR-konsult åt Clintons kampanj.

Anders Lindberg