Så var det dags igen.

En borgerlig företrädare rasar i radio mot att regeringen inte följer riksdagens beslut.

I dag är det Emma Henriksson från Kristdemokraterna som är arg på att regeringen vill lägga förslag till riksdagen om att ta bort vårdnadsbidraget.

”…regeringen går emot riksdagens beslut : Regeringen provocerar!” skriver hennes pressekreterare upprört på Twitter.

Men gör regeringen verkligen det?

– Det är inte att visa respekt för den lagstiftande makten, säger Emma Henriksson till Sveriges radio.

Jasså?

Emma Henriksson grundar sin ilska på att riksdagen antagit ett så kallat ”tillkännagivande” om att ha kvar vårdnadsbidraget.

Ett tillkännagivande är en politisk markering från riksdagen och är inte rättsligt bindande för regeringen. I förra grundlagsutredningen prövades frågan om att ändra detta men man valde att inte göra det.

Det vet Kristdemokraterna mycket väl, de satt nämligen med i grundlagsutredningen – ändå denna retorik.

Faktum är att ett tillkännagivande är en ganska märklig form av beslut. De är en del av riksdagens praxis och varje år antas ett stort antal, men de saknar konstitutionell reglering.

I sak får regeringen alltså göra precis vad den gör, lägga förslag till riksdagen.

I just frågan om vårdnadsbidrag är det viktigt att man gör det eftersom Folkpartiet nyss gått till storms mot vårdnadsbidraget inom ramen för sin nya integrationspolitik.

Man får självklart tycka vad man vill om vårdnadsbidrag.

Men sluta låtsas att vi har en annan konstitution än den vi har.

Anders Lindberg

Uppdrag granskning har i två program granskat först antisemitismen och sedan islamofobin.

Det är ett lovvärt initiativ och de har satt en viktig diskussion på dagordningen. Men samtidigt använder de sig av dramatiska stilgrepp som döljer en större diskussion som behöver föras.

En berättelse om två städer

Programmet om antisemitism handlar om Malmö. Vi får höra skakande berättelser om situationen för judar och när Uppdrag gransknings reporter går runt i kippa och med synlig Davidstjärna kastar folk både glåpord och ägg efter honom.

Vi får veta att det är ungdomar, muslimer, med rötter i Mellanöstern som står för antisemitismen och att den samvarierar med konflikten mellan Israel och Palestina.

Myndigheterna står i princip handfallna.

Programmet om islamofobi tar sin utgångspunkt bland annat i Södertälje. Attackerna mot muslimer är återkommande, lokaler angrips och flera vittnar om hur de råkat illa ut.

Vi får veta att ungdomar med rötter i Mellanöstern, kristna assyrier, som står för islamofobin och att den samvarierar med terrorsekten Islamiska statens brott mot mänskligheten.

Myndigheterna står möjligen inte lika handfallna som i Malmö, men åtgärderna verkar inte hjälpa.

Urgamla rötter

Båda programmen utgår ifrån att dessa två former av rasism, antisemitism och islamofobi, kan förklaras av händelser i andra länder och det är människor med rötter i andra länder som till stor del är gärningsmän.

Den verkliga bilden är betydligt mer komplicerad vilket illustreras väl av de synpunkter från läsare jag fått när jag skrivit om programmen.

Samma personer (de presenterar sig alltid som ”svenskar”) som skriver antisemitiska eller islamofoba saker berättar sedan ofta att antisemitism och islamofobi är ”importerade” från Mellanöstern.

Detta är inte menat som ironi.

Sanningen är att både judehat och hat mot muslimer har urgamla rötter i vårt land. De fanns långt innan staten Israel eller terrorsekten Islamiska staten ens grundades och bygger på rasistiska föreställningar om människor, inte på utrikespolitik.

Gå till botten

Jag tror Uppdrag granskning hade vunnit på att gå till botten med de verkliga drivkrafterna bakom rasismen i samhället.

Berättelserna från Malmö behöver kompletteras med den bredare historia som finns av svenskt judehat. Under kriget fanns en livaktig nazistisk rörelse som efter att nazismen besegrades inte försvann utan gick upp i det svenska etablissemanget. Vårt språk och vår kultur är nedlusad med antijudiska stereotyper.

För några år sedan blev det, som någon kanske minns, ett himla liv när Walt Disney Company klippte bort just en sådan figur ur julaftonsprogrammet.

När både regeringen och Malmö kommun under många år struntat i den oro judiska församlingen gett uttryck för beror det kanske inte på antisemitism men nog finns där en föreställning om att folk får klara sig själv och ibland även skylla sig själva.

Även berättelserna från Södertälje måste sättas in i större en politisk kontext. Som jag skrev igår kan inte svensk islamofobi förstås utan det faktum att Sveriges tredje största parti har hat mot muslimer som politisk affärsidé.

Precis som med antisemitismen går hatet mot muslimer hundratals år bakåt i tiden och finns invävt i vår kultur.

Kollektiv skuldbeläggning

Det gemensamma draget när man försöker motivera judehat med staten Israels politik eller hat mot muslimer med terrorsekten Islamiska staten är den kollektiva skuldbeläggningen.

Människor i Sverige är naturligtvis inte ansvariga för vad stater eller terrorgrupper i andra länder gör. Hela det det tänkandet måste synas och köras på porten.

Men det är segt – för metoden är urgammal. Förr fick judarna skulden för kapitalismen, kommunismen, ekonomiska kriser, förgiftade brunnar, Mongolernas anfall på Europa, digerdöden, missväxt och så vidare.

Den kollektiva skuldbeläggningen gör att man inte ser människor som individer utan tillskriver dem en massa egenskaper (ofta helt påhittade).

Det räcker att öppna ett gammalt exemplar av Nordisk familjebok och läsa om judar, romer, samer eller andra grupper för att inse att vår egen historia är ganska problematisk.

Skavsår

Självklart kan man inte få med allt i två korta TV-program. Men vi måste börja titta oss själva i spegeln och göra upp med Sveriges historia och samhällsliv på dessa punkter.

Antisemitism och islamofobi kommer inte ”utifrån”. Det är inte en konflikt mellan ”oss” och ”de andra”.

Det handlar istället om att vi alla måste vara självkritiska. Vilket är en trist insikt.

Det är fortfarande kontroversiellt att prata om Sveriges historiska erfarenheter av antisemitism, det visar inte minst ståhejet i veckan när SVT vågade fråga Kronprinsessan om hennes familjs historia.

Motsvarande debatt om Sveriges hantering av islamofobin går inte ens att föra eftersom ett av riksdagens partier är öppet islamofobiskt. Men tids nog kommer väl även det.

Dock inte i Uppdrag granskning. Denna gång.

Anders Lindberg

En del politiska svar återkommer alltid, som mygg på försommaren. Frågorna som ska besvaras skiftar, men lösningarna är som sagt alltid de samma.
Så där är det med Almega, SMS-arbetsgivarnas egen organisation. Tillsammans med sina politiska ombud i Centern och Folkpartiet upprepar organisationen med en papegojas envishet samma recept på hur den svenska tillväxten ska öka, ungdomsarbetslösheten bekämpas och pensionerna tryggas.
Privatisera, avreglera och se till att lönerna – särskilt de lägsta – sänks ordentligt.

Nu har Almega hittat ännu en fråga till sina svar. I en rapport som presenterades i går återanvände de sina klassiska förslag, den här gången för att lösa integrationen. I 11 punkter skissar organisationen en ny politik mot segregationen och utanförskap.
Det fungerar, försäkrar Almega redan i rapportens titel “11 reformer som fungerar”.
Bland kraven hittar vi förstås de vanliga önskemålen på ännu mer privatisering, den här gången av flyktingmottagningen och vuxenutbildningen. Almega vill inte ha några sociala krav i offentliga upphandlingar och dessutom vill organisationen behålla sänkningen av restaurangmomsen och skatterabatterna på hushållsnära tjänster.
Dokumenterat ineffektivt och korkat, men helt i linje med hur det brukar låta.
Det stora problemet är att Almega nu också tar invandrare och flyktingar till intäkt för att också upprepa sina krav på lägre löner – eller fler på lägstalön – och uppluckring av anställningstryggheten.
Flyktingar och invandrare görs alltså ansvariga för att det ska bli lättare att ge människor sparken och för att betala dem lägre löner. Det är svårt att föreställa sig ett bättre argument i händerna på de krafter som vill stänga landets gränser.
Att hävda att välfärdssamhället måste bort på grund av invandringen är inte bara dumt. Det är farligt, i alla fall om vi vill undvika större sociala motsättningar och ännu mer främlingsfientlighet.

I dag berättar Expressen i en notis att Staffan Erfors – som tidigare var chefredaktör för Expressens sydliga edition Kvällsposten – blir ny kommunikationschef för Moderaterna i landstinget i Stockholms län.
En topposition och en valvinnarpost, enligt Expressen.
– Det är ett hedrande och roligt uppdrag och även ansvarsfullt med tanke på det politiska läget, säger han.

Erfors var tidigare USA-korrespondent på Expressen och tvingades bort från tidningen efter att det avslöjats att han haft ett nära samröre med det kriminella mc-gänget Hells angels förre president.
Erfors ska vid två tillfällen ha lånat ut sin lägenhet till Hells angels-presidenten. Den förre Hells angels-presidenten ska också ha hävdat att han kunde styra Expressen.

Det där nämner inte Expressen i sin lilla notis i dag.
Man kanske förstås bara misstänka att om Erfors haft ett annat parti som arbetsgivare – och inte skrivit så här fina saker om Expressens chefredaktör – så hade tidningen skrivit lite mer om vad det är för person som nu fått en ”topposition” och ”valvinnarpost”.

Med hjälp av en egen hemsida – eller ska det heta sajt – försöker Fredrik Reinfeldt ragga jobb som talare och rådgivare. Själv talar han förstås lite självmärkvärdigt om att vara ”verksam i en samhällsgärning”, men det ändrar inte budskapet.
Den förre statsministern vill ha uppdrag.
Dessutom visar han bilder – i svartvitt – på statsmän som han träffat och passar på att göra lite reklam för sin kommande bok.

För oss som kommer ihåg hur Mona Sahlin beskrev sina planer sedan hon första gången tvingats bort från toppolitiken låter det märkvärdigt bekant.
Det är lite beklämmande.
Visserligen har vi vant oss vid att tidigare toppolitiker plötsligt dyker upp som festtalare och konsulter, men kanske inte att de tvingas ragga jobb via högstämda hemsidor.
Det är egentligen bara prislistan som fattas.
Dessutom är det ju svårt att inte slås av kontrasten mot hur Reinfeldts vapendragare, Anders Borg, presenterat sitt nya liv.

Efter valförlusten har Anders Borg föreslagits till flera tunga bolagsstyrelser. Han har dessutom fått World Economic Forums uppdrag att utreda ett ”nytt ramverk för globala finansiella system”.
Det är liksom lite annorlunda än att ragga föreläsaruppdrag på nätet.
Låt oss ändå hoppas att det går bra för Fredrik Reinfeldt, både med föreläsningarna och med den nya hemsidan.

Fattigdomen minskar kraftigt i världen. Ja, faktum är att vi lyckades nå FN:s millenniemål om en halvering av den extrema fattigdomen. Och det fem år i förväg.
Mellan 1990 och 2010 sjönk antalet människor i världen som lever på 1,20 dollar om dagen från 47 procent till 22 procent.
Det rör sig om cirka 700 miljoner människor – främst i Indien, Brasilien och Kina – som inte längre lever i extrem fattigdom.
Under samma period har den genomsnittliga livslängden ökat med sex år.

Samtidigt sjunker hungern i världen dramatiskt. På 10 år har antalet kroniskt undernärda minskat med mer än 100 miljoner människor, enligt FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation FAO.
Man kan, med visst fog, säga att vår bästa tid är nu och att det blir bättre och bättre dag för dag.
Samtidigt: Var nionde person på planeten kan fortfarande inte äta sig mätt varje dag. Det finns fortfarande över en miljard människor – främst Afrika och Asien – som lever i extrem fattigdom.

I dag kan dessutom den internationella biståndsorganisationen Oxfam berätta att de globala orättvisorna blir allt värre.
Under fem år har de 80 rikaste personerna i världen fått in dubbelt så mycket pengar som tidigare. Deras samlade förmögenhet är nu större än allt den fattigaste hälften av jordens befolkning äger tillsammans.
Nästa år, tror Oxfam, kommer världens rikaste procent på den här planeten att äga mer än alla andra tillsammans.
Det är hisnande.

I spåren av finans- och valutakriser har vi fått se åtstramningar, minskad export, lägre råvarupriser, minskade skatteintäkter och sänkta inkomster för vanliga löntagare. I länder där en livaktig medelklass kunnat växa fram på kort tid saknas nu pengar till fattigdomsbekämpning.
Det har påverkat de västliga ekonomierna och det har påverkat utvecklingsländernas ekonomier.
Det finns fler förklaringar till att klyftorna ökar.
Låt oss titta på Sverige, till exempel.

Här finns det 147 miljardärer, enligt tidningen Veckans affärer. Det är åtta fler än 2013 och en fördubbling på tio år. Tillsammans har de en samlad förmögenhet på 1 120 miljarder.
I Sverige är vi duktiga på att producera rikedom. Sverige har fler dollarmiljardärer per capita än USA, trots att de ekonomiska klyftorna generellt är större i Amerika.
I andra änden rapporteras det att Sverige är ett av de rika länder där klyftorna ökar som snabbast och där andelen fattiga ökar som mest.
På 20 år har den rikaste promillen i Sverige tredubblat sin andel av landet samlade inkomster, enligt The World Top Income Database.
Politiskt har utvecklingen understötts av slopade gåvo- och arvsskatter. Bolagsskatten har sänkts. Fastighetsskatten har avskaffats.

Nu kräver Oxfam att världens ledare agerar.
Organisationen uppmanar till hårdare tag mot skattesmitande företag och höginkomsttagare. De vill se investeringar i välfärden och satsningar på avgiftsfria skol- och vårdsystem. Trygghetssystemen måste få mer pengar.
Skattesystemen måste göras mer progressiva, skatter på arbete och konsumtion bör sänkas och i stället höjas på kapital och rikedom. Minimilöner – så att man klarar vardagen – måste införas och lagar om lika lön för lika arbete bör skapas.
Och slutligen: ett gemensamt internationellt åtagande för att minska ojämlikheten.

Allt det där fungerar förstås inte överallt – att lagstifta om löner fungerar inte i partsmodellens Sverige – men vi bör lyssna på Oxfam.
Vi vet att FN:s millenniemål har spelat en viktig roll i kampen mot fattigdomen.
Om vi vill minska klyftorna är det hög tid att vi sätter upp mål och använder politiska styrmedel för att bekämpa ojämlikhet och orättvisor.