En 46-årig kvinna vårdas för svåra skallskador på Karolinska sjukhuset.

I går eftermiddag rammades hon av en vattenskoter när hon simmade 40 meter ut i vattnet vid Blackeberg i Stockholm. Vittnen har berättat hur föraren bara fortsatte, att han kanske inte ens märkte att han kört på en människa.

Polisen söker nu efter föraren som misstänks för grovt vållande till kroppsskada, vårdslöshet i sjötrafik samt smitning från sjöolycka.
Sjölagstiftningen gäller även för de som kör skoter. Enligt den särskilda vattenskoterförordningen måste vattenskotrar dessutom köras i allmän farled eller på platser som länsstyrelsen anvisat. I Stockholms gäller regeln ”inte närmare stranden än hundra meter”.

Man får inte köra var som helst bara för att man kan.

Men där båtar går på grund kan skoterförarna ta sig fram – och många gör det. Polisen har tröttnat, boende, badande och naturälskande människor protesterar. Ändå blir antalet vattenskotrar bara fler. I Stockholm finns dessutom ett flertal uthyrningsfirmor som hyr ut per timme.

Ni kan se – och höra – dem på fjärdarna mitt inne i huvudstaden. I annonser och på uthyrningssajter beskrivs vattenskotrarna som ”leksaker” som gör 120 kilometer i timmen. Men till skillnad från mopeder och motorcyklar finns inga krav på ålder, körkort eller hjälm. Det är vilda västern fast på vatten.

EU:s regler hindrar Sverige från att förbjuda vattenskotrar till exempel inne i Stockholm. Ändå finns det mycket som kan begränsa framfarten, som åldersgräns och ökad poliskontroll.

Det kan inte råda en ordning på land och en helt annan på vatten.

Eva Franchell

Det är trångt i bussen, det är trångt i tunnelbanan och det är trångt på tågen.

Hur ska man egentligen komma till rätta med det där? Bygga fler tunnelbane- och järnvägssträckor? Lägga nya bussfiler?

Nej, om du frågar Moderaterna är lösningen enkel: trängselskatter!

I dag berättar infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd (M) att hon är sugen på att ta ut högre avgifter från tågoperatörer om de envisas med att köra tåg när många människor behöver resa.

– Det snabbaste sättet att få ut mer kapacitet, utan att behöva bygga om eller bygga nytt, är att få ut styrmedlen bättre. Vi kan tänka oss att använda differentierade banavgifter som styrmedel om syftet är att öka kapaciteten.
Om du behöver tågpendla till jobbet under rusningstid, ja då kommer det kosta lite extra.

Nå, idén är inte ny.

När knasliberala Reforminsitutet föreslog att man skulle införa trängselskatter i tunnelbanan – göra detdyrare att resa under högtrafik – gav Stockholms trafiklandstingsråd Christer G Wennerholm (M) tummen upp.

Eftersom antalet SL-resenärer i fjol ökade snabbare än befolkningen i Stockholms län är det nödvändigt att hitta nya lösningar, sa Wennerholm till SvD.

I början av maj dök ytterligare en ”ny lösning” upp: SL undersöker nu möjligheten att göra det dyrare att åka tunnelbana ju längre man åker. En tur mellan innerstadshållplatserna Östermalmstorg till Gamla stan (tre stationer) skulle kunna bli dyrare än en resa från förorten Hässelby gård till T-centralen (20 stationer).

– Vi vill undersöka möjligheten att differentiera taxan, beroende på hur lång resan är, sa finanslandstingsrådet Torbjörn Rosdahl (M).

Det finns en hel del saker jag känner att Moderaterna borde undersöka först, men partiet ska ändå ha en guldstjärna för att man nu ställt sig bakom vartenda förslag på hur man ska minska trängseln i kollektivtrafiken – alla, utom det mest uppenbara.

Daniel Swedin

Just nu är Annie Lööf i min hemort Ludvika. Om jag förstår saken rätt ska hon inviga ABB:s senaste storsatsning, ett rent representationsuppdrag.

Jag hoppas dock att näringsministern också passar på att prata lite näringspolitik när hon nu ändå tagit sig till det Sverige som producerar exportinkomster och handelsöverskott. ABB:s fabrik i Ludvika är världsledande när det gäller överföring av högspänning.

Tog Lööf tåget till Ludvika förstår hon antagligen varför industrin kräver satsningar på infrastrukturen.

Dessutom är Ludvika centrum för planerna på en återstart av Bergslagens gruvindustri. Två bolag på att förbereder återstarten av flera nedlagda järnmalmsgruvor.

Annie Lööfs besök sker dessutom samma dag som Folksam, Metso, LKAB och Peab meddelar att de tillsammans investerar 665 miljoner för att rädda Kaunisvaaragruvan i Pajala.

Det borde intressera en näringsminister.

Krisen i Pajala har naturligtvis skapat nya frågor om gruvindustrins framtid. Obetalda räkningar och stoppad produktion rimmar illa med de senaste årens optimism.

Ändå handlar krisen inte om produktionen, den har precis startat. Den handlar inte heller om efterfrågan på malmen, även om tiderna inte är lika ljusa som för några år sedan. Det som bryts kan också säljas, till rimliga priser.

Krisen tycks mer bero på bristande finansiering och ägare som inte haft tillräcklig kraft att fullfölja projektet.

Möjligen handlar det också om att Northland faktiskt är ett internationellt företag med basen i Luxemburg och Kanada.

Det är precis därför det är så viktigt att fyra tunga nordiska företag nu går in i projektet. Det kommer inte att rädda småspararnas pengar, men det betyder förhoppningsvis att jobben och produktionen i Pajala kan räddas.

Frågan är bara vilka slutsatser Annie Lööf drar av affären. Hon är trots allt näringsminister, och i februari presenterade hon en hel ”mineralstrategi” för gruvnäringen. Dessutom är det bara en vecka sedan hon mycket representativt – i brun dräkt och vit hjälm – invigde den nya huvudnivån i Kiruna.

Vi vet redan att kommunikationerna, utbildningen, miljöskyddet och samhällsplaneringen är utmaningar för näringspolitiken om gruvindustrin ska kunna göra Sverige rikare.

Själv undrar jag om inte Lööf nu dessutom måste lägga till ytterligare en punkt. Frågan om startkapital och långsiktiga ägare.

Staten äger trots allt ett av väldens mest framgångsrika och välkapitaliserade gruvföretag, och nu finns de med i satsningen på Pajala.
Det borde näringsministern fundera på under vägen tillbaka till Stockholm.

1. Är detta ett prioriterat budskap?

2. Hur tänkte man kring matchningen målgrupp/innehåll?

3. Vem fan har skrivit den?

4. Allting annat.

Daniel Swedin

I dag skriver jag några rader om de danska Socialdemokraterna, deras integrationsminister Karen Hækkerup och hennes rasistiska idéer.

När det tyska socialdemokratiska partiet SPD firade 150 år nyligen föddes också ett helt nytt socialdemokratiskt samarbete: Progressive Alliance.

I Leipzig, där Progressive Alliance bildades, fanns Stefan Löfven på plats för att markera att de svenska socialdemokraterna stödjer samarbetet. Utöver de svenska och tyska socialisterna finns över 80 andra partier från hela världen som också backar denna nya progressiva organisation.

I Progressive Alliances portalparagraf beskriver man de partier som varit med och bildat organisationen så här:

”Den progressiva, demokratiska, socialdemokratiska, socialistiska arbetarrörelsen bygger på ett gemensamt engagemang för mänskliga rättigheter och en gemensam strävan efter frihet, rättvisa, social jämlikhet och jämställdhet, hållbarhet och internationell solidaritet.”

Det där låter ju bra, men orden stockar sig i halsen när man ser att det danska socialdemokratiska partiet står med som undertecknare.

I dag har de svenska socialdemokraternas arbetsmarknadspolitiska talesperson, Ylva Johnansson, kraftigt markerat mot den danska partikamraten: ”Jag reagerar väldigt starkt på att man gör en uppdelning av människor utifrån etnicitet eller bakgrund. Det tycker jag är helt oacceptabelt”, säger hon till Expo.

Fler medlemmar i Progressive Alliance borde göra som svenskarna.

Ny undersökning om upploppen i Stockholms förorter från Demoskop:

En undersökning som Demoskop genomfört den senaste veckan (23-27 maj) visar att en majoritet (69%) anser att satsningar på skola och utbildning är den viktigaste åtgärden för att förhindra händelser som i Husby . Därefter följer dialog med de boende (60%) och satsningar på fritidsgårdar och annan ungdomsverksamhet (57%)

Daniel Swedin

Finansinspektionen kritiserar bankerna för att de gör övervinster på vanliga bostadslån. Dessutom är bankerna dåliga på att berätta hur de egentligen kommer fram till sina räntesatser.

Finansmarknadsminister Peter Norman – Anders Borgs gamle kompis – har i alla fall analysen klar. Konkurrensen mellan bankerna är för dålig.

Det har Norman antagligen rätt i. Bristande konkurrens och oligopol ska enligt läroboken leda till höjda priser. Men frågan är om den dåliga konkurrensen är hela förklaringen till att bankerna kan passa på att skinna sina kunder.

Riksbankschefen Stefan Ingves pekade i går på ett annat lärobokssamband, att högre efterfrågan också höjer priset.

– Om man kombinerar ett lågt bostadsbyggande med god tillgång på finansiering, ja, då stiger priserna, sa han i går.

Och priset, ja det gäller förstås köpeskillingen för bostäder, men också priset för lån. Alltså räntan.

Vill folk låna allt mer till allt dyrare bostäder kan också de som erbjuder lån, alltså bankerna, ta bättre betalt.

Norman borde med andra ord inte bara skälla på bankerna, utan dessutom ta sin kollega Stefan Attefall i örat. Bostäderna är trotts allt hans ansvar.
Men då blir det kanske dålig stämning på regeringsluncherna.

Bättre då att göra som Anders Borg brukar, skälla ut bankerna i några intervjuer och sedan låta allt fortsätta som förut.

Nu är strejken i Fränsta slut. Vi skriver om det på ledarsidan i dag. De strejkande, som höll ut i 66 dagar, är värda all beundran. Deras kamp för värdiga villkor och ett kollektivavtal har alla ingredienser vi känner igen från historien om kampen för demokrati och föreningsfrihet.

Dessvärre känner vi också igen arbetsgivarens arrogans.

Hur som helst har konflikten också lämnat spår på annat sätt. Jag kan inte låta bli att dela med mig av en riksdagsdebatt  från förra veckan där Annie Lööf det kallar de strejkande modiga, dels hävdar att hon varit medlem i sitt fackförbund i tio år.

Där ser man värdet av att låta studenter organisera dig.

Jag vill förstås också dela med mig av de strejkandes egen kampsång. En blivande klassiker:

Att ledarsidorna på Stockholms morgontidningar rasar efter Miljöpartiets kongressbeslut om vinster i välfärden är ingen överraskning. Svenska Dagbladet väljer en överlägset road ton, Dagens Nyheter är mer förorättad.
Det ingår i spelet. Konstigare är att också vanliga journalister låter bestörta när de ska pressa språkrören i frågan. Det låter likadant i Rapport, Agenda och P1-morgon.

”Hur ska det gå nu? Betyder det här slutet för Miljöpartiets trovärdighet som regeringsparti?”

Hur har det blivit så här? Hur har det blivit en nästan skamlig åsikt att förvänta sig att skattepengar ska användas till välfärd, inte till privata vinster?

Faktum är ju att Miljöpartiets kongressombud inte alls röstat för något extremt förslag. I stället har de röstat precis som en majoritet av svenska folket skulle ha gjort, om vi ska tro opinionsundersökningarna. I SOM-institutets studie som genomfördes förra året svarar 62 procent att det är en bra att inte tillåta vinstutdelning i välfärdsföretag, och stödet finns i alla partier.

Internationellt sticker det svenska systemet av genom sin brist på reglering, inte tvärtom.

Och ändå låter alltså journalisternas frågor som om Miljöpartiet gjort sig skyldig till något nästan otänkbart, som att förorda planhushållning eller enpartistat.

Varför?

Jag kan bara komma på en förklaring. Den massiva insatsen av lobbying har faktiskt haft effekt. Vi fick ett exempel så sent som i torsdags, när den tidigare miljöpartisten Mikaela Valtersson försökte framställa friskolekommitténs försiktiga förslag som rena kommunismen.

De före detta politiker som mot betalning tjatar in sitt budskap påverkar tydligen redaktionerna och det politiska samtalet.

Det är illa för journalistiken, men det är faktiskt ännu värre för politiken och demokratin.

Ibland blir man överraskad. I går var ett sådant ”ibland”. Den brittiska prestigetidningen Financial Times, som på ledarplats sällan framstår som en progressiv kraft, skriver om upploppen i Stockholm under rubriken ”The challenges of the Swedish model”.

Det är som sagt en överraskande – och intressant läsning. Det börjar redan vid nedyckaren, som kan få vilken mörkblå svensk ledarsida som helst att sätta i halsen: Stockholmupploppen handlar mer om ekonomi än om invandring.

Jag citerar lite:

As for the welfare state, it is almost 20 years since Sweden turned from being the Nordic country that took social democracy the furthest to the one that experimented most radically with market liberalisation. Swedes must consider whether the pendulum that swung too far in one direction may now be overcompensating in the other.

[…]

The challenge of integration is economic, not ethnic or even cultural. The streets of Husby and other Stockholm suburbs are filled with inhabitants for whom cultural diversity is a source of pride, not tension, and who are determined to succeed individually and prosper together.

The solutions must in part be of the workhorse policy-making variety. That includes better understanding and countering of the causes of Sweden’s slipping egalitarianism in terms both of income and of access to public services. The quality of schooling, for which the private sector and municipalities have been given responsibility, is especially vulnerable in the already most deprived areas. 

Jaha, så där kan man också skriva. Nu får Dagens Nyheters ledarsida ta och skälla ut Financial Times-skribenternas föräldrar.

Daniel Swedin