När Gustav Fridolin i dag avslutade Miljöpartiets kongress i Västerås pratade han om ett parti som inte längre är en enfrågerörelse. Det handlade om miljö, men också om arbetslöshet, fattigdom och växande klyftor.

I kvällens Agenda dömde också Åsa Romson ut regeringens ”arbetslinje”, grunden för dagens regeringssamarbete.

I förhållande till dagens regeringssamarbete har Miljöpartiet valt väg. Partiet kan inte bli ännu ett ”alliansparti”.

Det kommer att bli mycket prat om regeringsfrågan det kommande året, och just den lurade också under frågorna till Romson i Agenda.

En stor del av ansvaret har faktiskt de gröna själva. Inte minst det märkliga beslutet att ställa upp bakom arbetsgivaravgiftsrabatten för unga signalerade en anpassning till regeringen.

Just det beslutet rev partikongressen upp, men bilden har ändå varit att Fridolin och Romson till varje pris velat föra in sitt parti i en kommande regering. Ett politiskt läggspel där det mesta tyckts möjligt.

Partistyrelsens nederlag i symboliskt viktiga frågor som välfärdsbolagens vinstutdelning, ungdomsrabatten på arbetsgivaravgiften och kanske också arbetstidsförkortning visar att partimedlemmarna har en annan syn på saken.

Åsa Romson nästan som en vänsterpartist när hon i kväll pratade om välfärdsföretagens vinster, trots att partiledningen faktiskt velat ha en svagare skrivning än kongressombuden. Hon vill förstås se kongressbesluten som en seger för demokratin.

Det går att tolka kongressbesluten som en vänstersväng, men det finns också en annan och rimligare tolkning. Miljöpartiets kongressombud har satt sakfrågorna före taktiken. Då hamnar partiet till vänster.

Det är bra att miljöpartisterna nu talar politik, och inte bara miljöpolitik. De gröna väljarnas problem med regeringen handlar nämligen inte om politiska positioner eller blockgränser.

Det handlar om alldeles grundläggande samhällsfrågor, som arbetslöshet, fattigdom och växande klyftor. Och det är precis de sakerna som är kärnan i regeringens nedrustning av sjukförsäkringen och passivitet i arbetslöshetsfrågan. Det är därför vi har fått läx-rut, jobbskatteavdrag och fas 3.

Ett rent enfrågeparti kan bortse från allt sådant där, om bara priset i form av framgångar i hjärtefrågorna är det rätta. Men Miljöpartiet är alltså inte något enfrågeparti, och det är därför partiet inte kan bli ett stödparti till Moderaterna.

Det borde märkas i spekulationerna om kommande regeringar, och efter helgens kongress i Västerås kanske det faktiskt blir så.

Länsstyrelsen i Skåne har bestämt sig för att sätta in lamadjur för att skydda får mot vargangrepp. Just nu marknadsförs experimentet under klang och jubel i alla medier, också Aftonbladet.

Meningen är att de sydamerikanska kamelsläktingarna ska kunna skrämma bort vargarna med sitt spottande och sitt allmänt aggressiva uppträdande. Om jag förstår Anna Jung, en lamauppfödare som Sveriges Radio har talat med, rätt ska lamadjuren oförskräckt hoppa på vargarna med sina framben.

Problemet med vargdödad tamboskap skulle alltså ha fått sin lösning, utan dyra kostnader för rovdjurssäkra stängsel.

Jag hoppas förstås att försöket ska lyckas, men jag är inte riktigt övertygad.

Älgar som angrips av varg – eller jakthundar – går inte så sällan till motattack. Det händer att jakthundar dödas. En älg som sparkar är inte att leka med, och den är definitivt större än ett lamadjur. Ändå fäller vargar älgar, och älghundar brukar kunna hålla sig undan till husse eller matte anländer för att hjälpa till.

Dessutom är det bara en månad sedan Värmlandsnytt kunde berätta hur fem alpackor – en nära släkting till lamadjuret – dödades av varg. Men det var förstås i Värmland och inte i Skåne.

Ingvar Persson

I några av de texter Aftonbladets ledarsida publicerat om upploppen i Husby har vi tagit upp den sociala nedrustning som pågår i stadsdelen.

Vi har – med stöd i bland annat Svenska Dagbladets mycket ambitiösa granskning av det så kallade Järvalyftet – skrivit om hur postombud, vårdcentral, barnmorskemottagning, folktandvård, ungdomsgårdar och mötesplatser försvunnit under de senaste åren.

Det här gillar inte svensk höger, och har via bloggar och Twitter-konton gjort sitt bästa för att banka in att Svenska Dagbladets – och i förlängningen våra – uppgifter är felaktiga. Samhällsservicen lever och frodas i Husby, är signalen.

Okej, låt oss titta närmare på det där.

• På Postens hemsida blir det tydligt att det inte finns något postombud i Husby. Paketutlämningen som fanns på ICA finns inte kvar. (källa: posten.se)
• Vårvintern 2011 lades den landstingsdrivna vårdcentralen ner och patienterna flyttades till Akalla. (källa: sverigesradio.se)
• Barnmorskemottagningen flyttade från Husby 2008. Samtidigt drog landstinget in familjerådgivningen. (källa: Mitt i Tensta-Rinkeby)
• Träffpunkten Husby träff fick flytta till betydligt mindre och sämre lokaler, under stora protester från lokalbefolkningen. (källa: Mitt i Kista och sverigesradio.se)
• I juli 2008 lade kvartersgården Gula gården ned. (källa: Mitt i Kista)

Att Husby är helt avlövat på samhällsservice är det ingen som har påstått. Det finns fortfarande verksamhet kvar, men den sociala nedrustning som faktiskt har drabbat stadsdelen är svår att blunda för.Varenda neddragning och försämring har mötts av protester av Husbyborna. Så har man historiskt lyckats rädda badhus och bibliotek från nedläggning. Liknande protester såg vi i Dorotea och i Åsele när landstinget drog in ambulanser och akutvårdsavdelningar.

I Husby har man – trots protesterna – oftast blivit överkörd av politikerna. Det är förgörande för känslan av egenmakt och deltagande. Att offentlig verksamhet försvunnit från närområdet och i viss mån ersatts av privat, vinstdrivande verksamhet i andra stadsdelar är inte samma sak som att den offentliga verksamheten aldrig dragits in.

Det här vet rimligen svensk höger, men de vevar vidare.

Nå, motståndet mot desintegrationen i Husby och andra socialt utsatta stadsdelar har knappats haft några vänner i de högerpersoner som nu påstår att Aftonbladets ledarsida och Svenska Dagbladet bluffar.

Ingen är väl heller förvånad att DN:s Hanne Kjöller i dag rusar in i debatten om situationen i Husby. Hennes budskap tycks vara att Husbyborna inte ska klaga på nedrustningen eftersom det är så nära till Akalla och Kista.

Tänkvärt. Ingen skulle bli mindre förvånad än jag om förslaget att lägga ner tunnelbanan i Husby snart lanseras av landets råaste ledarskribent. Gärna med konstaterandet att några kilometers extra promenad varje dag bara är hälsosamt.

Stockholms borgerliga politiker och DN:s ledarsida har ju redan förklarat för Husbyborna hur nära det är till Akalla eller Kista.

Daniel Swedin

Läs också SvD:s granskning av Järvalyftet: Lyftet ett luftslott för Järvaborna, Förortsfiasko för flera miljoner, ”Det här har varit en lekstuga för M”, Husby ger inte upp kampen, Skolans misslyckande skapar utanförskapet, Vem vill bo på Järvafältet?

I dag fattar Göteborgs kommun beslut i trängselskattsfrågan. Ska det bli folkomröstning eller inte?

Den aktivistiska lokaltidningen G-T försöker få det hela att bli något av en folkfest och har nyss publicerat en spellista med ”härliga billåtar för den som behöver peppas lite extra inför det stora beslutet”.

Vi vill inte vara sämre! Här kommer en spellista från en stad som haft trängelskatt sedan 2007.

Daniel Swedin

Hösten 2010 dominerades tidningarna av historier om asiatiska bärplockare som lurats till Sverige med löften om snabba pengar och massor av bär. Verkligheten handlade ofta om usla boendeförhållanden, mygg och rena svältlöner.

Ett resultat av arbetsgivarnas nya makt över arbetskraftsinvandringen. Så såg förstås inte regeringen på saken. Sven-Otto Littorin hade ju redan ett år tidigare slagit fast att ansvaret var LO:s.

I Särna gjorde vietnamesiska arbetare uppror och låste in en förman, i Storuman fick kommunen ge kinesiska arbetare mat och i Jämtland fick bärplockare från Bangladesh kläder och sängkläder av hjälporganisationer.
Frågan är ändå om inte thailändarna i Åsele var de som råkade värst ut. Deras arbetsgivare, bärhandlaren Ari Hallikainen, försvann helt sonika med både företagets pengar och deras löner.

Arbetarna fick sedan vänta hela hösten på pengar från den statliga lönegarantin för att alls kunna åka hem.

I slutet av februari i år greps Hallikainen – av thailändsk polis. I dag har han dömts till ett och ett halvt års fängelse av Hudiksvalls tingsrätt. Men inte för att han lurat människor att resa över halva världen eller för att han stulit utblottades pengar.

Den svenska domstolen ger Hallikainen fängelse för att han fuskat med bokföringen och för att den svenska staten inte fått sina skattepengar.

Skattebrott är allvarliga saker, men frågan är om det inte är ännu värre att bedra och handla med utblottade människor?

Vit rök över Vatikanen, eller i alla fall ett ceremoniellt besked om enighet i Riksbanksfullmäktige från Sven-Erik Österberg och Johan Gernadt. Sverige har fått två nya riksbanksdirektörer, och de heter Martin Flodén och Cecilia Skingsley.

Tidningarnas ekonomisidor och intresseorganisationernas ekonomer kan avsluta de senaste veckornas spekulationer om namn. I stället har spekulationerna om vad de båda direktörerna tycker om räntan redan satt i gång.

För det är ju Riksbankens räntepolitik – och därmed arbetslösheten och tillväxten – det handlar om. Det är den som gör valet av riksbanksdirektörer så viktigt.

Och här vet vi alltså inte vad Flodén och Skingsley tycker.
Vi vet förstås att de är högt kvalificerade. Det har nämligen Sven-Erik Österberg sagt.

Flodén är professor. Någon gissar att han kommer att driva räntesänkningar precis som professor Lars E.O. Svensson gjort under sin tid på banken. Vi vet också att Skingsley – som bland annat har en bakgrund som pressekreterare åt Bo Lundgren och arbetskamrat med Anders Borg – under sin tid på Swedbank ofta sagt att räntan skulle kunna sänkas.

Vi tror kanske att de båda nya ska fortsätta att påpeka att de höga svenska räntorna bekämpar en inflation som inte finns, och att de skapar onödig arbetslöshet.

Men det vet vi inte. Riksbanksdirektörerna svarar nämligen inte inför någon, och de behöver inte redovisa något program innan de väljs.

Det går att förstå tanken bakom den ordningen. Politiker ska inte frestas till kortsiktiga åtgärder som skapar inflation och urholkar vardagen för vanliga människor. Det var så det var tänkt när Riksbanken under 1990-talet fick en självständig roll.

Problemet är bara att det faktiskt inte fungerar. Lars E.O. Svensson säger rakt ut att det är därför han slutar.

Dagens riksbanksdirektörer har nämligen struntat i sitt uppdrag, som är att hålla inflationen på ungefär 2 procent årligen. Riksbanken ska inte bedriva bostadspolitik. Den ska inte jaga en inflation som inte finns, eller bekymra sig om bankernas utlåning.

Det är inte oberoende, det är trolöshet mot huvudman.

Och ändå är det precis det Riksbankens direktion ägnar sig åt. Vi kan bara hoppas att de två nya direktörerna kan ändra på det.

Klang- och jubeltid! I dag, ja på dagen faktiskt, fyller den svenska pensionen 100 år. 21 maj 1913 tog riksdagens beslut om det första pensionssystemet.
För att uppmärksamma detta bjuder socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (M) i dag på en liten krönika över den svenska pensionen.

Det är en intressant läsning, eftersom det så tydligt är del i det nymoderta historieskrivningsprojektet – förtjänstfullt åskådliggjort av Sofia Arkelsten.
Redan i fjol uppmärksammades hur Kristerssons departement dragit i gång en seminarieserie inom ramen för socialförsäkringsutredningen. Huvudtesen för Kristersson är att högern och vänster utvecklade den svenska välfärdsmodellen tillsammans och i bästa samförstånd.
Det har han – med rätta – fått en del kritik för. Och han har också fått backa på det.

Nå. I dagens krönika över pensionssystemet är Kristersson på’t igen: pensionerna infördes i bred enighet 1913 och pensionssystemet har i huvudsak förändrats genom breda politiska överenskommelser.

Förvisso tillstår ministern att det var lite stridigheter kring ATP-frågan, men han berättar inte vad det egna partiet stod för. Inte så konstigt. Det här är ju vara Moderaterna gör – att kirurgiskt avlägsna det rent reaktionära i partiets historia och låtsas som om partiet och dess företrädare bara stått för sunt förnuft.

Men vi kan ju sluta med ett litet historiskt citat. 1990 var Ulf Kristersson MUF-ordförande och var drivande i att förnya ungdomsförbundets idéprogram. Samma år skrev han följande i Svensk Tidskrift:

”Som moderater och förkämpar för individuell frihet och marknadsekonomi har vi ett uppdrag att bekämpa och avveckla välfärdsstaten.”

Ack detta samförstånd.

Daniel Swedin

Mitt i rapporterna från Husby finns en fråga som ändå måste ställas. Hur blev kravallerna en fråga för Erik Ullenhag, och bara för honom?

Brinnande bilar, en massiv polisinsats och rökfyllda lägenheter. Stenkastning, tjutande sirener och vandalisering. Poliser som talar om rädsla och invånare som vittnar om övervåld och rasistiska tillmälen.

Bilderna från västra Stockholm beskriver ett samhälle som faller sönder. Även om vi sett dem förut – från Rosengård, Gottröra och Angered – är det fortfarande lättare att förknippa dem med platser långt borta. Los Angeles, Paris förorter eller södra London.

Då har inte svenska medier svårt att tala om bakomliggande orsaker. Om fattigdom, rasism eller främlingskap inför polisen och samhället. Men när det händer i Stockholm är allt det där plötsligt borta. Och politiskt blir det en ”integrationsfråga”. ”Invandrare” som inte passats in i samhället.

Regeringskansliets väloljade samordningskansli skickar fram Erik Ullenhag.
Antagligen anses han vara den som har minst att förlora, och som politisk taktik är det kanske rimligt. Men det är inte ett rimligt sätt att förhålla sig till politiskt ansvar.

Hur vi än ser på de senaste nätternas händelser så handlar lösningen om nya samhällsinsatser. Justitieministern borde engagera sig i polisens arbete, utbildningsministern i skolorna och arbetsmarknadsministern i arbetslösheten och hopplösheten.

Varken Beatrice Ask, Jan Björklund eller Hillevi Engström har dock hörts av.
Men framför allt har inte statsministern hörts av. Medan bilar brunnit och polisen slagits med ungdomar har Fredrik Reinfeldt – som är den enda som kan ta ansvar för helheten – hållit sig undan.

Nu utlovar regeringskansliet en kommentar efter dagens EU-nämnd. Kanske en reaktion på tidningskommentarer om skillnaden mellan statsministerns engagemang mot huliganismen i Djurgårdens IF och dagens passivitet.

Det är förstås bra att Fredrik Reinfeldt till sist väljer att kommentera händelserna i Husby. Nu återstår att se vad han har att säga.

Att hoppas att han skulle erkänna att en av förklaringarna finns i en politik som fördjupat klyftorna i det svenska samhället är nog för mycket.

Minns ni Stig Orustfjord, Försäkringskassans gamla överdirektör?
Inte det? Då kan det vara lägligt att fräscha upp minnet.

Under valrörelsen 2010 dök Orustfjord upp och kommenterade olika så kallade ”enskilda fall” som teoretiskt kunde bli jobbiga för regeringen.
Det gällde bland annat fallet med den sjuke läkaren Jörg Teichert – som trots gravt nedsatt arbetsförmåga skulle sättas i arbete på Samhall. Då ryckte Orustfjord ut och påstod Teichers fall skulle omprovas igen.
Det gjorde det aldrig.

Mer känd blev Orustfjord kanske när han kommenterade fallet med utförsäkrade och akromegali-sjuka Annica Holmquist. När hennes livsöde blev känt under valrörelsens sista dagar förklarade Stig Orustfjord att det framkommit ”nya omständigheter” och att Holmqvist skulle få sin ersättning på ett eller annat sätt.

För detta JO-anmäldes Orustfjord helt riktigt och bara någon dag efter riksdagsvalet meddelade Orustfjords dåvarande chef – Försäkringskassans generaldirektör Adriana Lender – att beslutet låg fast och att det inte gjorts några fel. Om Homquist ville ha några pengar skulle hon inställa sig på Arbetsförmedlingen snarast.

Sedan dess har man ju inte hört så mycket om Orustfjord.

I dag listar dock den till Carema närstående publikationen Dagens Samhälle landets 50 mäktigaste lobbyister (ja, var ska sleven vara o inte i grytan…) och där är han ju!

Tydligen är Stig Orustfjord i dag Sveriges sextonde mäktigaste påtryckare
och jobbar som projektledare på arbetsgivarorganisationen Almega. Vad lobbar då lobbyisten Orustfjord för? Privata välfärdslösningar, enligt Dagens Samhälle.

Se där ja. Undrar om han ringt några säljsamtal till Teichler och Holmquist än.

Daniel Swedin

Uppdatering: Stig Orustfjord har inkommit med synpunkter på texten ovan

Brukar med intresse följa dina ledare. När du skrev Om lydige Orustfjord, tycker jag inte att du behandlar mig på ett juste vis. Jag tål att kritiseras om jag har gjort något fel. I kontakter med media har jag också försökt att ge raka svar så länge det inte riskerar att lämna ut sekretesskyddad information om medborgaren.
När det gäller Dr Teicherts fall, har du länkat till Dalarnas tidningar där det framgår att hans ärende blev omprövat, ändå skriver du att det inte skedde.
När det gäller Annika Holmqvist så fick hon sin ersättning som hon önskat om man vågar tro vad som skrevs i aftonbladet http://www.aftonbladet.se/nyheter/article12683793.ab.
När det gäller JO-anmälan så vill jag för din information berätta att den avskrevs och jag har aldrig under min karriär fått kritik från JO. Det är dock sant att jag som statstjänsteman är lydig genom att följa lagstiftningen. Jag tror att vi får ett ganska hemskt samhälle när enskilda tjänstemän väljer vilka lagar de vill tillämpa och inte. Tyvärr måste jag säga att din ledare känns som ett personangrepp som saknar stöd i verkligheten, och jag förväntar mig därför en rättelse.

Daniel Swedin svarar: 

Lobbyisten Stig Orustfjord vill för mig och bloggens läsare meddela att han inte fälldes av JO. Det har jag inte heller påstått, men låt gå för det.

På två punkter har han poänger. Annica Holmqvist fick mycket riktigt rätt till ersättning från Försäkringskassan – efter att ha levt med osäkerheten i ytterligare några månader och efter att hon än en gång fått veta att hon inte skulle få några pengar.
Ytterligare några månaders mediegranskning och folklig vrede mot den stelbenta myndighet Orustfjord representerade gjorde kanske susen.

Och så till Jörg Teichert. För en före detta superbyråkrat kanske ”omprövning” betyder ”återupprepat nej”, men för de flesta andra betyder det att man tar sitt förnuft till fånga.

I dagens tidning skriver jag om den OECD-rapport som visar hur klyftorna i Sverige har vuxit de senaste 15 åren. Jag hade räknat med två borgerliga reaktioner.

Dels hade jag förstås väntat mig att någon – precis Göteborgs Posten – skulle våga sticka ut hakan och förklara att det är bra när skillnaderna mellan de som har och de som inte har blir större. Det är trots allt kring den tanken den borgerliga samhällsanalysen brukar kretsa.

Jag hade också väntat mig kritik mot OECD:s mått. Det handlar nämligen om ett relativt fattigdomsbegrepp. OECD:s siffror beskriver hur stor andel av befolkningen som har mindre än hälften av medianinkomsten.

Resultatet blir förstås att den som anses fattig i Sverige antagligen inte skulle ha varit det i Egypten, eller ens i Grekland, och sådant brukar reta upp somliga.

Inte heller på den punkten behövde jag bli besviken. Ystads Allehanda håller linjen och hoppar på det relativa fattigdomsbegreppet med en energi värdig statsministern eller Janne Josefsson.

Vad jag däremot inte hade räknat med var att det skulle gå att helt strunta i hur siffrorna faktiskt ser ut. Ändå är det precis vad ledarredaktionen på vår största morgontidning väljer att göra.

Under rubriken ”Myten om klyftorna” avfärdar Dagens Nyheter prompt alla OECD-siffror. Om jag förstår det rätt lutar sig i stället tidningen mot den tolkning som Anders Borgs finanspolitiska råd under ledning av Lars Jonung – en gång ekonomisk rådgivare till Carl Bildt – gör.

Visst, under Göran Persson ökade klyftorna, men sedan 2006 har ginikoefficienten knappt rört sig alls enligt Dagens Nyheter.

Alltså är det en myt att regeringens politik skulle ”gå ut på ständigt ökande klyftor”.

Jag nöjer mig med att redovisa både Jonungs siffror och siffrorna från OECD. Sedan kan var och en få avgöra vad som är myter och vad som är fakta.