Så har det då kommit, det första numret av Arbetsförmedlingens nya interna tidning ”På Jobbet”.

Den nya publikationen ska ersätta Arbetsförmedlingens klassiska tidning ”Arbetsmarknaden”, som sedan 1989 självständigt bevakat utvecklingen på svenska arbetsplatser. Men nu är det alltså nya tider.

På Arbetsmarknaden hade chefredaktören det publicistiska ansvaret, i På Jobbet är det Arbetsförmedlingens kommunikationsdirektör som har sista ordet. Det har förstås skapat oro för att tidningen i stället för oberoende journalistik ska få ägna sig åt att föra ut de åsikter som passar myndighetens chefer.

Hur det blir med den saken återstår kanske att se. I vilket fall är det generaldirektören själv, Angeles Bermudez Svankvist, som inleder med att berätta ungdomsminnen från sin tid tolvårig bagare på Mallorca.
Vi får också veta att Bermudez Svankvist är lite bekymrad för den ekonomiska oron i världen.

Själv faller jag dock för en liten ingress till en artikel om arbetsmiljön på arbetsförmedlingen. Det är trots allt ett känsligt område för vilken interntidning som helst, till och med om inte de senaste medarbetarundersökningarna pekat på att förtroendet för ledningen rasat genom golvet.

På Jobbet väjer dock inte, och ingressen till artikeln ”Orden som skrämmer” förtjänar som sagt att återges i sin helhet. Så här står det:

Omkullvräkta bord, pappersbuntar som slängs på golvet, hårda ord och knuffar. Så kan hotet och våldet se ut på arbetsförmedlingarna runt om i landet. Men rätt möblering, tillräckligt med personal och rätt bemötande kan hjälpa.

Den naturliga frågan är väl om den nya redaktionen redan fått en överdos av coachning i positivt tänkande?

Ingvar Persson

Om politik handlade om att retas skulle med sina motståndare skulle jag ge Socialdemokraternas Ylva Johansson högsta betyg. Förslaget att lämna över mer av arbetsförmedlandet till privata intressen måste nämligen reta gallfeber på Moderaterna.

Det är ju nämligen så här de tycker, egentligen.

Dessutom är det precis så regeringens småpartier argumenterar när de vill framstå som de sanna försvararna av klassiska borgerliga värden.

Moderaterna och arbetsmarknadsminister Hillevi Engström har dock två problem.

För det första att Fredrik Reinfeldt och Anders Borg gärna vill framstå som gammaldags landsfäder. Då duger det inte att komma dragande med liberala experiment från Nya Zeeland.

För det andra – och antagligen viktigare – är att Arbetsförmedlingen under Angeles Bermudez-Svankvist utvecklats till en viktig del av regeringens tuffa linje mot de arbetslösa.

Alltså inte mot arbetslösheten, utan just mot de arbetslösa.

Det ska helt enkelt inte vara så roligt att gå och dra benen efter sig i Moderaternas Sverige. Och det är Arbetsförmedlingen som står för både kontroll och bestraffningar.

Numer ska förmedlingen inte bara rapportera till a-kassorna om en arbetslös missköter sig. Nu ska förmedlingen dessutom skicka sina rapporter till socialförvaltningen så att också socialbidragen kan dras in.

Den sjunkande andelen försäkrade bland de arbetslösa, och den växande andelen som lever på socialbidrag, har tydligen uppmuntrat till nytänkande.
Hur som helst behöver den moderata jobbpolitiken dagens Arbetsförmedling, även om den i allt mindre utsträckning förmedlar jobb.

Det förtjänar kritik. Problemet är att nya privatiseringar knappast skulle lösa problemet.

Privata arbetsförmedlare skulle definitivt inte bidra till en mer aktiv arbetsmarknadspolitik, eller till utbildningar för ett allt mer krävande arbetsliv. Och de skulle knappast förbättra det individuella stödet till den som har svårt att komma in på arbetsmarknaden.

Så även om Ylva Johansson säkert lyckas reta en eller annan moderat är det nog inte rätt sätt att angripa Arbetsförmedlingens förfall.

Ingvar Persson

Det verkar inte vara så trevlig stämning på Arbetsförmedlingen. I myndighetens egen arbetsmiljöenkät, som SVT berättade om i går, tecknas en mörk bild av läget.

Arbetsklimatet upplevs som allt mer stängt, stressen ökar och rekordhöga 22 procent av alla anställda är missnöjda med situationen på jobbet.
I fjolårets enkät hade även förtroendet för Arbetsförmedlingens generaldirektör Angeles Bermudez-Svankvist rasat: från 69 till 56 på en 100-gradig skala. Frågan om förtroendet för generaldirektören var i årets enkät bortplockad, för säkerhets skull.

Arbetsförmedlingens ledning ska nu upprätta en central handlingsplan tillsammans med de fackliga organisationerna för att komma till rätta med problemen. Fackförbundet ST nöjer sig inte med det och kräver i stället en kriskommission.

ST genomförde i fjol en egen arbetsmiljöenkät bland sina medlemmar på Arbetsförmedlingen. Enkätsvaren berättar om en kultur av rädsla och tystnad på myndigheten:

”Organisationen är mycket toppstyrd och ingen vågar säga emot”, ”GD hotar/skäller ut högre chefer och fackliga som försöker påverka”, ”Nu pekas med hela handen – piskan viner…”, ”Straffas med lägre lön och blir nedtryckt och tystad”, ”Ständigt nya orimliga krav uppifrån”, ”Gillar jobbet men uppdraget är omöjligt i förhållande till de förutsättningar som ges”.
– 44 procent av medarbetarna upplever att man inte törs säga vad man tycker. Och hälften tycker att det blivit sämre under senaste året, sa Fredrik Andersson på ST då.

Orsakerna till att personalen på Arbetsförmedlingen inte vågar säga vad de tycker är rädsla för repressalier, exempelvis utebliven löneökning eller omplacering. Många anställda vittnade om att den ökade detaljstyrningen och ständigt nya arbetsuppgifter tar tid från att sköta själva uppdraget: Att hjälpa människor att hitta ett jobb.

När ST presenterade resultatet av den arbetsmiljöundersökningen skickade generaldirektör Bermudez-Svankvist ut sin pressavdelning för att ifrågasätta statistiken. Inte för att berätta hur arbetsmiljön skulle förbättras.

Just det lär nog inte hända den här gången. Det är ju myndighetens egen undersökning vi talar om, gubevars.

I alla händelser är Arbetsförmedlingen är värd ett bättre öde än den nuvarande regimen.

Daniel Swedin 

Jobben där Arbetsförmedlingen står för en del av lönen har ökat sedan 2006, bland annat i restaurangbranschen. Nystartsjobben har ökat mest, enligt AF, och är nu drygt 4 300 på restaurangerna och över 40 000 totalt. (TT)

Daniel Swedin

Trots att uppmaningen kommer från Jonna Sima borde jag antagligen avstå från att kommentera Arbetsförmedlingschefens insatser som stjärna i Expressens Webb-TV. För allas skull.

Huvudbudskapet från Angeles Bermudez-Svankvist är trots allt att vi ska vara ”snälla mot varandra”, och jag har lite svårt för att vara ”snäll” mot Bermudez-Svankvist.

Det är absolut inget personligt.

Det handlar inte om att Sven-Otto Littorin när han rekryterade henne beskrev henne som en supervärvning.

”Störtskön” är tydligen ordet.

Det handlar inte om att Bermudez-Svankvist mitt under ett anställningsstopp passade på att bemanna myndighetens ledning med lojala medarbetare från tidigare uppdrag, eller att hon har infört en myndighetskultur där självständighet och ifrågasättande bestraffas.

När fackförbundet ST härom veckan redovisade resultatet av en medarbetarundersökning skickade Svankvist ut sin pressavdelning för att ifrågasätta statistiken, inte för att berätta hur arbetsmiljön skulle förbättras.

Nej, jag har svårt för Bermudez-Svankvist därför att hon så villigt gjort sin myndighet till ett redskap för alla regeringens tossiga idéer när det handlar om arbetsmarknadspolitik.

”Vi kämpar hårt” förklarar hon för Expressen.

Ska det vara fas 3? Visst då hyr vi in en jobbfabrik.

Ska det vara coachning? Inga problem, det kryllar av hokus pokus-människor där ute.

Och vill ministern ge de långtidssjuka lite drill och disciplin? Då är det klart att Bermudez-Svankvist står redo med ett eller annat program.

Så där skulle jag kunna fortsätta, men det skulle knappast vara någon mening.

Angeles Bermudez-Svankvist har kort sagt devalverat föreställningen om en svensk myndighetschef, och på kuppen gjort om Arbetsförmedlingen till något slags slutförvar.

Den som faktiskt söker ett arbete har i alla fall inget där att hämta. Det säger hon mer eller mindre rakt ut till Expressen.

Sedan kan man ju inte låta bli att fråga sig varför vi ska ha en arbetsförmedlingschef som – när arbetslösheten passerar 400 000 föreslår landets arbetssökande att de ska ”få ett arbete som man vill ha och som man är intresserad av”.

Det är kanske det Bermudez-Svankvist menar när hon säger att hon har en ”möjlighetsbaserad” syn på sitt jobb.

Vore det så enkelt kunde staten faktiskt spara in de pengar en generaldirektör på Arbetsförmedlingen kostar.

Kanske är mitt problem med AF-chefen ändå en smula personligt.

Ingvar Persson

Andreas Carlson är Kristdemokraternas talesperson i arbetsmarknadsfrågor. Om namnet är obekant är det inte så konstigt.

Arbetsmarknadsfrågor har aldrig riktigt varit Kristdemokraternas stora fråga.
Nu har i alla fall Carlson upptäckt att det står illa till med arbetsförmedlingen. Det låter han meddela via Svenska Dagbladet.

Pengar som riksdagen anslagit används inte, verksamheten är ineffektiv och medborgarnas förtroende sviktar. Arbetsförmedlingen gör helt enkelt inte sitt jobb, om vi ska tro Carlson. Och det ska vi nog göra.

Utanför kristdemokraternas skara är problemen på Arbetsförmedlingen knappast någon nyhet. De senaste åren har varit fulla av rapporter om hur arbetsförmedlingen misslyckats med att lotsa arbetslösa till de lediga jobb som trots allt funnits. Dessutom har vi kunnat läsa om märkliga coachprogram, förnedrande fas3-åtgärder och alla sorters konstigheter.

Carlsons slutsats är – inte överraskande – att arbetsförmedlingen ska privatiseras. Vi har hört receptet förut. Konkurrerande tjänsteleverantörer, valfrihet för konsumenten, nationella kvalitetsregister och kontrollerande myndigheter.

Som den privatiserade skolmarknaden eller riskkapitalbolagens vårdinbrytningar med andra ord. Eller kanske som Arbetsförmedlingens egna satsningar på jobbcoachning med kristallhealing och annat hokus pokus.
Det är just här Carlson och många av hans borgerliga kollegor går vilse. Orsakerna till att Arbetsförmedlingen tycks vara på väg att haverera är nämligen inte bristen på konkurrens.

I stället handlar det om att regeringar – också Socialdemokratiska – lagt på förmedlingen allt fler uppgifter som inte handlar om att förmedla arbete eller utbilda för arbetsmarknaden. De senaste åren har den utvecklingen exploderat.

När regeringen vill få människor att resa sig från sjuksängen och gå till jobbet kallas arbetsförmedlingen in. När integrationen inte löper som ministern vill flyttas ansvaret från kommunerna till Arbetsförmedlingen. Och när utanförskapet ska bekämpas är det Arbetsförmedlingen som får handla upp jobbcoacher och fas3-platser i rasande fart.

Det är inte så konstigt om verksamheten i allmänhetens ögon byter karaktär, från en förmedlare av arbetskraft till en del av statens kontroll- och bestraffningsapparat.

Arbetslösheten har blivit ett individuellt problem som de arbetslösa ska lösa själva. Och rekryteringen av arbetskraft har blivit något arbetsgivarna får lösa med hjälp av bemanningsföretag.

Om Carlson och hans vänner får som de vill skulle den utvecklingen ta ett jättesteg framåt. Det är svårt att tro att det faktiskt skulle lösa problemen på landets arbetsförmedlingar.

Ingvar Persson