Jag erkänner. Jag har varit med och konstruerat en åsiktskorridor. Jag har hånat och avfärdat människors djupt kända oro. Jag har inte tagit den på allvar.

Jag har de senaste veckorna gått igenom min mejlkorg och har nu konstaterat att ja, det finns en stor klyfta, ett slukhål mellan eliten och folket.

Sanningen är denna: svenska folket – eller i alla fall många av mina läsare – hatar kvinnor. Det verkar vara ett djupt känt hat, och det är dags att vi tar detta hat på allvar. Politikerna måste anpassa sin politik och retorik till hatet, och vi ledarskribenter måste ge hatet en röst. Det kanske även behövs ett parti som verkligen kanaliserar detta hat som tar sig så många uttryck.

Nej, jag menar självklart inte allvar. Jag tänker inte alls anpassa mig till kvinnohatet som levereras till mig via mejlkorgen dagligen. Jag försöker bara beskriva den metod som Expressens ledarskribent Ann-Charlotte Marteus börjat använda sig av i sitt värv.

Expressens ledarsida har de senaste åren envist drivit tesen att välfärdsstat och invandring inte går ihop. I detta grumliga resonemang får man uppenbarligen medhåll från många läsare, som flitigt mejlar Ann-Charlotte Marteus.

Marteus ångrar nu över att hon inte tidigare anpassat sina åsikter till dessa läsare. Hon talar om den avgrundsdjupa klyftan mellan ”politiker och medier” å ena sidan och ”vanliga medborgare” å andra sidan. Hon skäms och gråter ut.

Statsvetarna Daniele Albertazzi and Duncan McDonnell har definierat populism som ”en ideologi som ställer ett homogent och dygdigt folk mot en elit och farliga ”andra” som tillsammans försöker beröva detta folk dess rättigheter, värderingar, framgång, identitet och röst”.

Men ”folket” är inte alls någon homogen massa med gemensamma åsikter, som går att uttolka. ”Eliten” är inte automatiskt verklighetsfrånvänd.

Ändå är det i precis i denna djupt obehagliga tankefigur som Marteus texter bottnar.

Resonemanget lämnar mig dessutom med en radda frågor.

För det första: Vad fan är en ledarskribent till för? Är det att vara en megafon för ett snävt urval av mejlskribenter, eller är det att stå upp för egna värderingar?

För det andra: Vad är egentligen Marteus svar på denna oro hon nu börjat känna in så starkt? Stängda gränser? Höjda skatter? Sänkta löner? Det får man inget svar på. Det viktiga är att lufta oron, vidga åsiktskorridoren, krama rädslan.

För det tredje, och kanske viktigaste: I Marteus omsorg om sina bekymrade mejlare, glömmer hon något väsentligt.

Samma vecka som Marteus publicerar sin andra krönika om åsiktskorridoren, meddelar författaren och journalisten Alexandra Pascalidou att hon överväger att sluta sitt jobb på Ring P1. Hon gör det efter att ha tagit emot flodvågor av hot och rasistiska tillmälen.

Det är bara det senaste exemplet på det hat som nu ökar i vårt land. Mot judar, mot muslimer. Mot kvinnor och invandrare. Ord som inte hade kunnat sägas för ett par år sedan sägs hela tiden i dag.

Just nu går värderingsförskjutningen extremt snabbt, och detta är resultatet.

Som Malin Ullgren skrev i Dagens Nyheter i dag apropå Pascalidous framtvingade beslut:

”Det går inte längre att säga att det finns en grupp medborgare vars invandringsfientliga åsikter ’förtigs’, ’inte släpps fram’. Deras åsikter fyller redaktionernas mejlkorgar dagligen.”

Ullgren fortsätter:

”I stället har bilden etablerats: det finns ett abstrakt ’folk’ där ute någonstans, vars åsikter ’måste tas på allvar’. Även om detta folk lika gärna kan vara en organiserad och orkestrerad mejlbombning från en och samma högerextrema lilla grupp. Lik förbannat: bilden etableras. ’Folket’ har talat.”

Det är lätt att klaga på en åsiktskorridor när man själv slipper betala priset för vad som händer när den rasar.

Det Marteus avfärdar som åsiktskorridor är i själva verket civilisation. Den fernissa som får oss att undvika att bete oss som svin mot varandra. Och det ingår i allas vårt uppdrag – folkets, elitens, ledarskribenternas – att se till att vårt offentliga samtal bottnar i anständighet.

Det är lätt att ha humanistiska värderingar när tillväxten är god, arbetslösheten låg och det är fred i världen. Men det är ju nu det blåser.

Det är nu ditt motstånd hade behövts, Ann-Charlotte Marteus.

Inte dina krokodiltårar.

Ann-Charlotte Marteus på liberala Expressen har fördummat offentligheten, givit politiker moralfeber och bidragit till att tysta samhällsproblem.

Detta berättar hon i en självmärkvärdig ledarkrönika i dag.

Men hon gjorde det inte genom att i sina ledartexter argumentera för ökade klyftor, otrygghet på jobbet, sämre a-kassa och försämrade försäkringar.
Hon gjorde det genom att säga att vi inte ska skylla samhällets problem på invandrare.

”Jag var med och byggde den korridor som har förhindrat en konstruktiv debatt om migration och integration”, skriver hon förment självkritiskt.

Marteus menar att politiker och opinionsbildare i media under åtminstone två årtionden förtigit de problem som per automatik kommer med invandringen. Människor som har försökt ta upp sagda problem – Lars Leijonborg, Jimmie Åkesson, Marteus chef Anna Dahlberg – har kallats rasister eller anklagats för att fiska i grumliga vatten.

Och på Twitter är det, förstås, allra värst. Där får man inte tycka som man vill.

”Åsiktskorridoren” kallar folk ibland det där för.

Vi har hört det förut. Då och då dyker det upp påståenden om att man inte får diskutera vissa frågor offentligt och allt som oftast är det just invandringen som man inte får prata om.
Det är ju inte sant. I fjol publicerades över 20 000 texter svensk i dagspress som innehåll ordet ”invandring”, ”integration”, ”migration” och ”invandrare”.

Men det är ju inte allmänt prat om människor som kommer till landet som efterlyses. Det som efterfrågas – mellan raderna – är ett samtal där dessa människor lite mer ensidigt ska kunna beskrivas som problem utan att man får betala något pris för det.

Och ja, det går inte att prata om invandringen utan att man ifrågasätts. Det gäller förresten alla frågor.
Till del kanske detta kan förklaras med det förhatliga Twitter och andra sociala medier. Genom dem har det offentliga samtalet vidgats, öppnats för människors egna berättelser, ofilterat, på deras egna villkor, om arbetslöshet, sjukdom, sexuella övergrepp och rasism.

Det är inte längre bara sådana som jag och Ann-Charlotte Marteus som bestämmer vad vi ska prata om och hur vi ska prata om det. För människor som tidigare satte dagordningen har det här förstås gjort vardagen lite jobbigare.

Min bild är därför att den smala åsiktskorridor Ann-Charlotte Marteus pratar om faktiskt har vidgats: fler människor tycker offentligt om fler saker. Fler människor säger emot en. Fler människor håller med en. Nya frågor kommer upp på bordet.

Samtalet förändras och politiken kommer att följa efter.

Samtidigt ska vi inte glömma att ”åsiktskorridoren” ska läsas på samma sätt som PK, politiskt korrekt. Det är en bekväm term man kan slänga mot människor som tycker att jämlikhet, antirasism, jämställdhet och tolerans är bra värden.

Men vad som faktiskt är politiskt korrekt i ett samhälle förändras förstås också över tid.

När Ann Charlotte Marteus nu överger sin åsiktskorridor innebär det också att hon också öppnar dörren till en annan.

Vilka människor är det man kommer varna för och skälla ut där? Vilka argument är det man kommer slå ner på och attackera där?

I veckan var jag med i P1 morgon och diskuterade bland annat “samtalsklimatet” och “åsiktskorridoren” med Sanna Rayman från SvD.

Senast DN:s ledarsida idag tar upp samma sak på temat att man inte “får” prata om invandring.

För mig sönderfaller diskussionen om samtalsklimatet i två helt olika delar. Den ena handlar om det näthat som SD-sidor som Avpixlat och andra sprider. Det är avskyvärt och det är bra om alla tar avstånd.

Men den andra gäller den vanliga politiska diskussionen. Det har blivit något av en borgerlig snackis att “samtalsklimatet” är sämre i dag. “Åsiktskorridoren” är för smal. Lustigt nog sammanfaller detta med att borgerligheten börjat förlora både i debatten och i opinionen.

Jag tror inte att det är en slump.

Och stämmer det verkligen?

För två år sedan var Håkan Juholt S-ledare. Jag vill minnas att tonläget mot honom var ganska hårt. Det skämtades friskt om hans utseende. En av de mest hyllade borgerliga texterna jämförde honom med Marve Fleksnes. Det fullkomligt dröp av klassförakt.

Jag hörde inga borgerliga debattörer som klagade på “samtalsklimatet” då.

Eller under valrörelsen 2010 när Mona Sahlin fick löpa gatlopp på redaktionell plats. Bland annat i Expressen, en av de tidningar som nu klagar på “samtalsklimatet”.

Enligt Aron Etzler, skarp penna och partisekreterare i Vänsterpartiet, är detta ingen slump. I sin bok Reinfeldteffekten går han igenom hur Moderaterna och deras vänner skickligt och systematiskt besegrade S 2006 och 2010 genom att just krossa personerna.

Det “samtalsklimat” som lät dem göra det är nu borta. Även Moderaterna får kritiska frågor. Stefan Löfven är svår att skrämmas med. Och dag och natt plockar vanliga människor på Twitter sönder den spelplan och politiska karta borgerligheten vill spika fast.

Jag tycker borgerligheten just nu påminner om klacken till ett fotbollslag som håller på att förlora. Nyss satt de på läktaren och skrek goda råd, allt mer irriterade över att ingen på planen lyssnade. Sedan några veckor har de övergått till att ropa “domarjävel” istället.

Nästa steg är nog att de säger att matchen är tråkig och att de egentligen vill gå hem. Svensk politik är “ointressant”, kommer det att heta.

Men egentligen handlar det om sorgen efter en problemformuleringsmakt som gått förlorad.

Samma sak är det med “åsiktskorridoren”. Det är alltid så att vissa frågor diskuteras och andra inte gör det. Nu sägs det från flera håll att exempelvis invandringspolitik eller abort inte “får” diskuteras.

Detta är i sak inte sant, invandring och integration är frågor som kommer upp hela tiden. Rätten till abort är under attack från både konservativa och främlingsfientliga grupper.

Men det går idag inte att angripa exempelvis invandring och aborträtt utan att någon säger emot. Och detta är något bra.

Delvis är det en konsekvens av sociala medier. De stora mediernas tongivande personer är ofta vita, ofta medelålders, ofta med höga inkomster, ofta män och så vidare.

Sociala medier har öppnat det offentliga samtalet för människors egna berättelser, ofilterat, på deras egna villkor, om arbetslöshet, sjukdom, sexuella övergrepp och rasism. Resultatet blir ett annat samtal än tidigare, en ny “åsiktskorridor”.

Det är en förändring som gjort det jobbigare för de som tidigare satte dagordningen.

Jag tror egentligen “åsiktskorridoren” vidgats betydligt det senaste året, fler människor tycker offentligt om fler saker. Det har gynnat vänstern och de unga på bekostnad av etablerade strukturer.

Det har också ändrat politiken. Tidigare var det exempelvis omöjligt att ens diskutera skattehöjningar eller vinstuttag ur välfärden. Vänsterpartiet blev kallade kommunister och jämförda med Nordkorea när de ens andades om det. Nu står dessa frågor i centrum.

Frågor om antirasism och feminism tar allt större plats och i förlängningen tror jag vi kommer att se även klass, miljö och exempelvis djurrätt leta sig upp på den politiska dagordningen.

Samtalet förändras, och politiken kommer att följa efter. Som alltid.

Och någonstans uppe på läktaren sitter en handfull förgrymmade personer och ropar att allt är domarens fel.

Det är många som är bekymrade över svenskt debattklimat. Allt oftare ser jag att folk – företrädelsevis folk som jobbar med media – länkar till två texter i ämnet; forskaren Katarina Barrlings krönika ”Ohederliga debattekniker kortsluter debatt” och professorn Henrik Ekengren Oscarsson ”Väljare är inga dumbommar” (den sistnämnda texten har min kollega Anders Lindberg skrivit om här).

I dag kom Journalisten, de svenska journalisternas fackliga organ, ut med årets sista nummer. I ledaren önskar sig chefredaktören Helena Giertta ”lite respekt” och ”en mer sansad samtalston för 2014”.

Giertta hävdar att ”debattklimatet på nätet har blivit så uppskruvat att den sansade samtalstonen nästan försvunnit” och att svenska journalister är medskyldiga.

Ja, det där är väl ungefär vad Barrling och Ekengren Oscarsson skrivit, men Giertta bjuder på något som de två akademikerna inte bjöd på: exempel på vilka debattörer, journalister och tyckare det är som havererat samtalstonen.

Exempel ett: Någon ska ha – oklart vem när man läser Gierttas text – ska ha kallat DN:s Peter Wolodarski för Goebbels i samband med tidningens annons för en ljusskygg bok.

Exempel två: Expressens Karl-Johan Karlsson ska – efter att han skrivit en text om kvinnliga kroppsideal och att ”vi män” gillar tjejer med kurvor bättre än smala och långa tjejer – ha drabbats av ”en skitstorm”. Han har upplevt sig bli missförstådd och vantolkad, tydligen. ”Vem kommer nu att våga öppna munnen mot de sjuka idealen?”, frågar sig chefredaktör Giertta. Jag vet inte, men vi kan ju passa på att läsa det svar journalisten Julia Skott – som jag gissar också fick hem Journalisten i dag – skrev till Karlsson.

Exempel tre: En person som sade sig representera kontrajihadistiska Swedish Defence Leauge besökte tidningen GT:s redaktion i Göteborg och hotade medarbetarna. Mannen ska ha kastat ägg på redaktionsfönstren och hotat att återvända med kniv om tidningen inte slutade publicera texter om näthat.

Eh, jahaja.

Jag säger som Helena Giertta: ”En mer sansad samtalston för 2014 vore väl fint. Vi kan väl försöka?”

Statsvetarprofessorn Henrik Ekengren Oscarsson skriver i ett läsvärt inlägg på bloggen Polititologerna att väljare inte är dumbommar.

Han går sedan vidare och analyserar samhällsdebatten utifrån vilka minoritetsuppfattningar som får genomslag i debatten. Han konstaterar att exempelvis åsikter som att vara mot abort, för dödsstraff och för att begränsa invandringen finns i befolkningen men att de inte går att vädra offentligt. Väljarna hindras att uttrycka dessa åsikter av att de blir fördömda av opinionsbildare.

Väljarna är inte dumma, men samhällsdebatten är det, kan man sammanfatta.

Henrik Ekengren Oscarsson skriver:

”En mer modererad och respektfull hållning från opinionsbildare står alltså på min önskelista.”

Han efterlyser en samhällsdebatt som mer liknar det akademiska seminariet. Han är heller inte ensam, på senare tid har många etablerade debattörer börjat kräva just detta, DN:s ledarsida avfärdar det mesta som sägs med ”tonläget” och många skyller på Twitter.

Men man kan också vända på perspektivet. Sociala medier har ändrat samtalet, dess karaktär och dess deltagare. Fler är med och ständigt får nya röster höras. Man kan också se denna mer oborstade och ostyriga samhällsdebatt som något bra.

Men en konsekvens blir naturligtvis att vissa åsikter utsätts för hårt motstånd.

Abortmotståndare får det svårare i en debatt där allt fler unga feminister tar plats. De som kritiserar invandringen och kulturella influenser utifrån möts i dagens debatt av människor med egen erfarenhet av diskriminering och rasism. Det är inte självklart vem som går segrande ur den diskussionen, den unga arga feministen med sin blogg, eller Svenska Dagbladets ledarsida.

Väljarna är inte dumma, med dessa nya röster som fyller samtalet är inte heller dumma. Och framförallt, dagens debattklimat representerar allt större del av det Sverige vi faktiskt bor i.

Jag tror inte att en med ”modererad och respektfull hållning från opinionsbildare” riktigt är svaret, även om det naturlitvis vore trevligt.

Svaret är istället att lyssna, och att anpassa samtalet efter den tid vi lever i. Samhället är inget akademiskt seminarium och DN äger inte längre problemformuleringsprivilegiet, den svenska offentligheten är i förändring. Det kastar om maktrelationerna. Visst gör det ont när knoppar brister, men jag tror inte våren planerar att tveka. Den här gången heller.

Henrik Ekengren Oscarsson skriver att man inte bör föra samhällsdebatt med vuvuzelor. Självklart är det så.

Men.

Om ingen lyssnar, kan det faktiskt vara ganska effektivt att skruva upp volymen.

Anders Lindberg