När fackförbundet Byggnads vice ordförande Lars Hildingsson fick frågan om Stefan Löfven inte borde ha kollat upp att det byggföretag han anlitade hade kollektivavtal fanns det bara ett svar att ge.

“Man bör ju alltid ställa frågan om kollektivavtal” sa Hildingsson, och det har han förstås rätt i. Särskilt när det gäller en statsminister och före detta fackförbundsordförande. Men ska sanningen fram är det egentligen en annan fråga som Hildingsson och alla andra försvarare av den svenska modellen med kollektivavtal borde ställa sig. Varför har inte Hildingssons region i Mellannorrland frågat Löfvens byggare om kollektivavtal? Det är nämligen så systemet är tänkt att fungera. Kollektivavtalen är en frivillig – nå ja, konflikträtten är också en förutsättning för modellen – överenskommelse mellan fack och arbetsgivare, och den kommer inte till av sig själv.

Kollektivavtal är inget de anställda får, det är något man kämpar sig till genom sitt fackförbund. Problemet är att i många branscher fungerar det inte längre. Att kollektivavtalen fortfarande täcker en så stor del av arbetsmarknaden beror till stor del på att arbetsgivarorganisationerna inte tappat medlemmar på samma sätt som facken. Det ger schysta villkor för de flesta, men inte för alla och framför allt inte i alla branscher. Småskalig byggverksamhet är absolut en verksamhet där kollektivavtalen inte längre styr villkoren.

Redan när jag för snart tio år sedan pratade med företrädare för Byggettan i Stockholm medgav att de inte längre betraktade villkoren på privatmarknaden som deras ansvar. Egenföretagare och bolag från andra länder gjorde det i praktiken omöjligt att hävda att det borde slutas avtal. Men byggbranschen är inte ensam. Samma problem finns i transportnäringen, i skogsbruket och på restauranger. Det finns exempel på nytänkande, som Hotell- och restaurangfackets system med Schysta Villkor-märkning av restauranger med avtal.

Märkningen ska göra avtalet till ett försäljningsargument. Men Hotell- och restaurang är undantaget. Det typiska är nog snarare att fackliga företrädare knyter näven i fickan och försöker försvara den terräng man fortfarande behärskar. Samt alltså att man hoppas att någon annan – till exempel statsministern eller kommunens upphandlingsenhet – ska lösa problemet.

Man bör ju, som Hildingsson uttrycker saken, alltid ställa frågan om kollektivavtal. Men den strategiska frågan återstår alltså. Hur ska facken samla mod och organisatorisk styrka för att väga kräva kollektivavtal, också till ett byggföretag utanför Ö-vik? Det är trots all inte statsministerns privatkonsumtion som ska rädda den svenska modellen på arbetsmarknaden.

Vid tunnelbanehållplatsen i stockholmsförorten Råcksta ligger det ett kommunalt garage där pendlare parkerar sina bilar för att ta tåget vidare in till stan.

Just nu renoveras garaget och SVT:s lokalnyheter kan i dag berätta att de polska byggarbetarna som arbetar där bor på jobbet och tjänar 35 kronor i timmen.

På ett kommunalt garage, alltså. Kan det få gå till så?

Jo, det kan det.

Dagens byggbransch präglas av långa kedjor av underentreprenörer. Så när kommunala Stockholm Parkering har gett jobbet att renovera garaget till tyska Züblin så har tyskarna å sin sida lagt ut jobbet på ytterligare två underentreprenörer. Och de entreprenörerna har det kommunala bolaget inte haft någon koll på alls – och har heller inget ansvar.

I byggbranschen vet man att bolag att pressar kostnaderna för sitt arbete genom att anlita oseriösa underentreprenörer som dumpar löner – i Råcksta har arbetarna tjänat en femtedel av avtalsenlig lön – eller fuskar med skatten.

I årets avtalsrörelse drev fackförbundet Byggnads frågan om ett solidariskt ansvar vid användning av underentreprenörer – det vill säga att huvudentreprenören har ansvaret för att de underentreprenörer som finns på byggarbetsplatserna sköter sig och betalar ut avtalsenlig lön.

Liknande modeller finns redan i Norge och Tyskland, bland annat.

I våras beslutade arbetsgivarna och facket att tillsätta en arbetsgrupp som ska ta fram nya bestämmelser om solidariskt ansvar.

I februari lägger arbetsgruppen fram en skrivelse som ska innehålla förslag på hur man i kollektivavtalet kan reglera ansvaret för underentreprenörerna.

Skandalen i Råcksta visar att förslagen brådskar.