Fattigdomen minskar kraftigt i världen. Ja, faktum är att vi lyckades nå FN:s millenniemål om en halvering av den extrema fattigdomen. Och det fem år i förväg.
Mellan 1990 och 2010 sjönk antalet människor i världen som lever på 1,20 dollar om dagen från 47 procent till 22 procent.
Det rör sig om cirka 700 miljoner människor – främst i Indien, Brasilien och Kina – som inte längre lever i extrem fattigdom.
Under samma period har den genomsnittliga livslängden ökat med sex år.

Samtidigt sjunker hungern i världen dramatiskt. På 10 år har antalet kroniskt undernärda minskat med mer än 100 miljoner människor, enligt FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation FAO.
Man kan, med visst fog, säga att vår bästa tid är nu och att det blir bättre och bättre dag för dag.
Samtidigt: Var nionde person på planeten kan fortfarande inte äta sig mätt varje dag. Det finns fortfarande över en miljard människor – främst Afrika och Asien – som lever i extrem fattigdom.

I dag kan dessutom den internationella biståndsorganisationen Oxfam berätta att de globala orättvisorna blir allt värre.
Under fem år har de 80 rikaste personerna i världen fått in dubbelt så mycket pengar som tidigare. Deras samlade förmögenhet är nu större än allt den fattigaste hälften av jordens befolkning äger tillsammans.
Nästa år, tror Oxfam, kommer världens rikaste procent på den här planeten att äga mer än alla andra tillsammans.
Det är hisnande.

I spåren av finans- och valutakriser har vi fått se åtstramningar, minskad export, lägre råvarupriser, minskade skatteintäkter och sänkta inkomster för vanliga löntagare. I länder där en livaktig medelklass kunnat växa fram på kort tid saknas nu pengar till fattigdomsbekämpning.
Det har påverkat de västliga ekonomierna och det har påverkat utvecklingsländernas ekonomier.
Det finns fler förklaringar till att klyftorna ökar.
Låt oss titta på Sverige, till exempel.

Här finns det 147 miljardärer, enligt tidningen Veckans affärer. Det är åtta fler än 2013 och en fördubbling på tio år. Tillsammans har de en samlad förmögenhet på 1 120 miljarder.
I Sverige är vi duktiga på att producera rikedom. Sverige har fler dollarmiljardärer per capita än USA, trots att de ekonomiska klyftorna generellt är större i Amerika.
I andra änden rapporteras det att Sverige är ett av de rika länder där klyftorna ökar som snabbast och där andelen fattiga ökar som mest.
På 20 år har den rikaste promillen i Sverige tredubblat sin andel av landet samlade inkomster, enligt The World Top Income Database.
Politiskt har utvecklingen understötts av slopade gåvo- och arvsskatter. Bolagsskatten har sänkts. Fastighetsskatten har avskaffats.

Nu kräver Oxfam att världens ledare agerar.
Organisationen uppmanar till hårdare tag mot skattesmitande företag och höginkomsttagare. De vill se investeringar i välfärden och satsningar på avgiftsfria skol- och vårdsystem. Trygghetssystemen måste få mer pengar.
Skattesystemen måste göras mer progressiva, skatter på arbete och konsumtion bör sänkas och i stället höjas på kapital och rikedom. Minimilöner – så att man klarar vardagen – måste införas och lagar om lika lön för lika arbete bör skapas.
Och slutligen: ett gemensamt internationellt åtagande för att minska ojämlikheten.

Allt det där fungerar förstås inte överallt – att lagstifta om löner fungerar inte i partsmodellens Sverige – men vi bör lyssna på Oxfam.
Vi vet att FN:s millenniemål har spelat en viktig roll i kampen mot fattigdomen.
Om vi vill minska klyftorna är det hög tid att vi sätter upp mål och använder politiska styrmedel för att bekämpa ojämlikhet och orättvisor.

I en specialanalys av SCB:s  senaste inkomstfördelningsstudie visade det sig att antalet fattiga hade tredubblats under det senaste årtiondet.

– Under de senaste fem åren så är det faktiskt först nu som den lägsta tiondelens realinkomster uppnådde samma nivå som de hade 2007 , säger Markus Jäntti professor i nationalekonomi på Institutet för Social Forskning . De som klarat sig allra sämst är ensamförsörjande föräldrar.

Detta debatterade Malin Sahlen från Timbro och jag i SVT Aktuellt förra fredagen. Ökade inkomstskillnader har varit regeringens sätt att öka sysselsättningen. Genom att göra det mer lönsamt att arbeta och mindre lönsamt att vara sjuka och arbetslösa skulle fler komma i arbete i Sverige.

Också inom socialdemokratin fanns många som tidigare ansåg att denna politik skulle ge fler jobb, men att det sociala priset för att genomföra förändringen var för högt.

Vi har nu genomfört ett gigantiskt fullskaleexperiment. Resultatet är nedslående. Mellan 2006 och 2013 (årsmedeltal i AKU) har sysselsättningen bland de mellan 20 och 64 år ökat med 227 000 tusen personer. Nästan hela ökningen beror på att vi blivit fler invånare i Sverige och att antalet sysselsatta därför också har ökat. Andelen sysselsatta har bara ökat med en procent. År 2006 var 78,8 procent av denna åldersgrupp sysselsatta. Nu är det 79,8 procent som är sysselsatta.

Ett högt pris att betala för en enprocentig höjning, kan man tycka. Särskilt med tanke på att socialdemokraterna lyckades betydligt bättre med att öka sysselsättningen under sin tid i regeringsställning.

Snart ska Moderaternas riksdagslistor vara klara och det börjar bli dags att visa framfötterna.

I dag meddelar de moderata riksdagsmännen Ulf Berg och Lars Beckman att de vill förbjuda tiggeri i Sverige. Modellen de förespråkar – efter en utredning av Riksdagens utredningstjänst – är dansk och där döms människor till fängelse om blir påkomna med att tigga tre gånger.

Varför? I pressmeddelandet säger Beckman:

Människor ska inte kunna utnyttjas på det här viset utan det är viktigt att skapa verktyg, som bland annat efterfrågats av polisen, för att exempelvis kunna avvisa personer från vissa platser.

Enligt herrar Beckman och Berg tycks alltså veta att tiggeriet är förknippat med utnyttjande. I pressmeddelandet skriver de också mycket riktigt att man bör ”kriminalisera de som utnyttjar människor och organiserar det hela” (en formulering de lånat rakt av från Beatrice Ask).

Moderaterna vet tydligen mer än de flesta om kopplingen mellan människohandel och tiggeri. Det vet definitivt mer än polisen och de organisationer som jobbar ute bland tiggarna.

Frågar man stockholmspolisen om kopplingen blir svaret att inget tyder på att tiggeriet är kopplat till människohandel eller organiserad brottslighet.

Frågar man Aaron Israelson, chefredaktör för de hemlösas tidning Faktum, är ”tiggarligorna” romska storfamiljer, inte sällan från Balkan, som tigger för att överleva. En av vår kontinents mest förtalade folkgrupper har genom arbetsfördelning inom släkten lyckats överleva i århundraden, trots förtryck och förföljelse. Inom storfamiljen organiserar tiggarna sin försörjning.

Frågar man Räddningsmissionen i Göteborg blir svaret att de inte kunnat kartlägga, se eller bekräfta några ligor eller organiserad kriminalitet bland Göteborgs romer.

Däremot har Räddningsmissionen sett ”fattiga människor, familjer som far illa, men ändå har det bättre här än i sina hemländer”.

Om det skriver Berg och Beckman inga pressmeddelanden.

Det hade väl blivit svårare att få topplaceringar på partiets riksdagslistor då, kan man tänka.

Häromdagen bevärdigades jag faktiskt en skrapa av självaste Dagens Nyheter. Det gäller att hålla i sig så man inte blir mallig.

Hur som helst var det Hanne Kjöller som tog mig i örat för att jag i förra veckan återgav vad en före detta SAAB-arbetare hade skrivit i Dagens Arbete.

Jag tyckte nämligen att det verkade destruktivt att tvinga arbetslösa att söka jobb de ändå saknade kvalifikationerna för. Jag trodde inte heller att själva förmedlandet tjänade på en kultur av tvång, hot och repressalier.

Så dumt av mig.

Kjöller håller visserligen med mig om att det är fel att arbetslösa tvingas söka jobb de inte kan får, men värre är det när arbetslösa inte söker några jobb alls. Och om jag förstår Kjöller rätt har brukade det vara det normala innan ”ökade krav och kontroller” satte stopp för förfallet.

Exakt när denna slapphet grasserade framgår inte. Den är förmodligen socialdemokratisk, även om utvecklingen mot ett allt ensidigare fokus på ”sökaktivitet” daterar sig ända tillbaka till Anders L. Johanssons tid som chef för AMS.

Hur som helst gagnade undfallenheten – vet Dagens Nyheter att berätta – varken ”individen eller systemets legitimitet”.

Det gör tydligen däremot jobbcoacher, fas tre och en generaldirektör som Angeles Bermudez-Svankvist.

Jag vet inte hur det nu går till, men har Hanne Kjöller sagt det så.

Lite drill och disciplin har aldrig skadat, väl?

Det är bara en liten sak jag inte riktigt får att gå ihop.

Vore det inte mer effektivt om arbetsförmedlaren fick utgå ifrån att de flesta som söker arbete faktiskt vill ha ett jobb. Kontrollerna behövs förstås också, men de borde väl handla om att hitta undantagen som som faktiskt inte vill, vågar eller orkar leta efter ett jobb?

För hur ska Arbetsförmedlingen lyckas få blivande arbetsgivare att söka hjälp med rekryteringen om till och med det egna regelverket förutsätter att de flesta inskrivna egentligen är arbetsskygga simulanter?

Så har debatten om de växande klyftorna i det svenska samhället blossat upp igen. Dagens Nyheter slår fast att ojämlikhet inte är regeringens fel, och Svenska Dagbladet tycker inte att riktiga borgerliga politiker borde skämmas för att klyftorna ökar. Redaktionen tittar antagligen på reprisen av Downton Abbey.

Det är egentligen häpnadsväckande hur mycket rabalder en obetydlig minister och en före detta statssekreterare kan ställa till.

Karin Pettersson gör i alla fall mos av Ullenhag och Hamilton i dag. Läs det om ni inte redan har gjort det.

Dessutom kan jag inte låta bli att påminna om ett litet blogginlägg jag gjorde när rapporterna från OECD och Finanspolitiska rådet kom för några veckor sedan. Det kan vara värt en omläsning, om inte annat så för de eleganta diagrammens skull.

Ingvar Persson

I dagens tidning skriver jag om den OECD-rapport som visar hur klyftorna i Sverige har vuxit de senaste 15 åren. Jag hade räknat med två borgerliga reaktioner.

Dels hade jag förstås väntat mig att någon – precis Göteborgs Posten – skulle våga sticka ut hakan och förklara att det är bra när skillnaderna mellan de som har och de som inte har blir större. Det är trots allt kring den tanken den borgerliga samhällsanalysen brukar kretsa.

Jag hade också väntat mig kritik mot OECD:s mått. Det handlar nämligen om ett relativt fattigdomsbegrepp. OECD:s siffror beskriver hur stor andel av befolkningen som har mindre än hälften av medianinkomsten.

Resultatet blir förstås att den som anses fattig i Sverige antagligen inte skulle ha varit det i Egypten, eller ens i Grekland, och sådant brukar reta upp somliga.

Inte heller på den punkten behövde jag bli besviken. Ystads Allehanda håller linjen och hoppar på det relativa fattigdomsbegreppet med en energi värdig statsministern eller Janne Josefsson.

Vad jag däremot inte hade räknat med var att det skulle gå att helt strunta i hur siffrorna faktiskt ser ut. Ändå är det precis vad ledarredaktionen på vår största morgontidning väljer att göra.

Under rubriken ”Myten om klyftorna” avfärdar Dagens Nyheter prompt alla OECD-siffror. Om jag förstår det rätt lutar sig i stället tidningen mot den tolkning som Anders Borgs finanspolitiska råd under ledning av Lars Jonung – en gång ekonomisk rådgivare till Carl Bildt – gör.

Visst, under Göran Persson ökade klyftorna, men sedan 2006 har ginikoefficienten knappt rört sig alls enligt Dagens Nyheter.

Alltså är det en myt att regeringens politik skulle ”gå ut på ständigt ökande klyftor”.

Jag nöjer mig med att redovisa både Jonungs siffror och siffrorna från OECD. Sedan kan var och en få avgöra vad som är myter och vad som är fakta.

Inkomsterna i Sverige har ökat mer än genomsnittet i EU. Den så kallade disponibla medianinkomsten har ökat snabbare i Sverige än i de flesta andra europeiska länder sedan 2005.

Detta visar ny statistik från SCB. Bäst har det gått för den rikaste tiondelen. Mellan 2005 och 2010 ökade de sin disponibla inkomst med över 21 procent.

Men det har inte gått lika bra för alla. Den fattigaste tiondelen har under samma tid fått mindre pengar i plånboken – deras disponibla inkomster har minskat med 1,4 procent. När alla andra fått mer har de allra fattigaste fått mindre.

Samtidigt visar statistiken att allt fler svenskar riskerar att bli fattiga. Enligt EU:s definition befinner sig individer ”som har en disponibel inkomst per konsumtionsenhet under 60 procent av landets medianinkomst” inom kategorin Risk för fattigdom eller social utestängning.

Var åttonde svensk ingår nu i den grupp som riskerat att hamna i fattigdom. Andelen av befolkningen med en inkomst under EU-gränsen har ökat från 10 procent år 2005 till 13 procent år 2010. 14 procent av kvinnorna och elva männen av männen riskerar att hamna i fattigdom.

I Sverige är det framförallt arbetslösa, unga och personer som saknar gymnasieutbildning som rikserar att hamna i fattigdom. Mer än var femte svensk som har högst tvåårig gymnasieutbildning riskerade att bli fattig 2010. Den risken har nästan fördubblats på fem år.

Det är lätt att spåra de politiska orsakerna bakom SCB:s siffror.

Skattesänkningar för oss som har jobb. Fas 3 för arbetslösa, utförsäkringar ur sjukförsäkringen och en a-kassa som är både ouppnåelig och icke-fungerande. Förra året betalade landets kommuner drygt 10 miljarder i socialbidrag.

Vad siffrorna från SCB visar är först och främst att regeringens politik haft effekt. Och att arbetslinjen för många människor har blivit en fattigdomsfälla.

Daniel Swedin